Uniteds transfersommar lär fortsätta ett par veckor till, som brukligt. Vi är väldigt vana vid att det tragglas när det kommer till övergångar och det ska då fan till om det ska förändras 2022.
För att försöka tänka på någonting annat använder vi långtidsminnet en sväng.
Bloggen kommer att titta i backspegeln på samtliga Unitedtransfersomrar-/vintrar sedan 1992. Och vi gör det i fyra omgångar: #1 handlade om åren 1992-1998 (och återfinns så klart i arkivet). #2 – detta inlägg – om åren 1999-2005, #3 om åren från 2006-2012 och #4 tar oss med på resan post-Fergie – från 2013 till dags dato.
A trip down memory lane, och många av er som inte minns eller kanske ens hört talas om vissa av spelarna: Det är dags för er att utbildas lite i Unitedhistoria.
Och: Tänk på att jag skiter i vilka som drar. Här handlar det rent krasst om utfall av inköpen.
OBS: Minns att transferfönstret som vi känner det i dag inte infördes förrän till säsongen 2002-03. Det innebar att det kunde värvas lite när som helst under säsongen. Till exempel skrev Cantona pÃ¥ i november 1992.Â
Betygskala på transfertotalen (med referenser)
- (Alex Büttner)
- (Fabien Barthez)
- (Nani)
- (Teddy Sheringham)
- (Nemanja Vidic)
1999-2000
Mark Bosnich – fri transfer.
Quinton Fortune – 1,5 mille.
Mikael Silvestre – 4 mille.
Massimo Taibi – 4,5 mille.
Fabien Barthez – 7,8 mille.
Kommentar: Judas Schmeichel lämnade handskarna på The Cliff och det var enorma handskar att fylla. Och Fergie tog in totalt TRE snubbar för att fixa detta. Märkligt nog valde Ferguson att plocka in Mark Bosnich en gång till (mig veterligen enda gången han tog in samma keeper två gånger) och fyllde sen på med vår italienske Massimo Taibi efter en skada på Bosnich. Först och främst ska vi komma ihåg att Bosnich var en ytterst opålitlig målvakt (även om han var vass på straffar), och en som det senare skulle visa sig att Fergie viktmobbade, vilket gör köpet extra märkligt. Taibis famösa sejour i United innehöll inte bara tavlor utan även en MotM-insats, vilket gärna glöms bort. Hur som helst var det två katastrofala värvningar där australiern gjorde 23 ligastartar innan han lämnade – och Taibi endast fyra innan han kastades ut.
Quinton Fortune var en spelare man alltid sålde tämligen tidigt i Championship Manager eftersom han helt saknade spetskvalitéer. Och jag kan inte komma ihåg någonting han gjorde under sin Unitedkarriär.
Mikael Silvestre minns jag främst för att han var en av få ytterbackar jag sett som aldrig tjuvade några meter vid inkast. Även om han aldrig blev någon stjärna ska vi komma ihåg att jag hade föredragit fransosen framför alla vänsterbackar vi haft sedan Patrice Evra slutade jobba hem.
Och så Barthez då. Den lille fransmannen blev klar för United alldeles i slutet av säsongen – 27 maj – och gjorde givetvis inget avtryck under 1999-2000. Framöver är han mest ihågkommen för både idioträddningar och idiotbeslut. Ska enligt uppgift ha varit en bättre utespelare än målvakt. Dejtade Linda Evangelista (use google, kids), vilket är en större bedrift än det han stod för mot West Ham.
Betyg: 2. Två katastrofmålvakter, en hjärndöd sådan, en lättglömd mittfältare och en hyfsad vänsterback. Det är egentligen Silvestres inkast och Barthez i vissa lägen så galna att de blir underhållande insatser som räddar dessa transfers från 1.
2000-2001
United värvade alltså NOLL spelare under den här säsongen.
Och vann ändå ligan med TIO poäng.
Det var andra tider i början av millenniet.
2001-2002
Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij – 19 mille
Juan Sebastian Verón – 29 mille (rekord igen)
Diego Forlán – 7,5 mille
Laurent Blanc – 2,5 mille
Luke Steele – 500k
Roy Carroll – oklart.
Kommentar: Här jävlarimej skruvade Alexander upp tonen och dyngade ut 60 miljoner pund (en HISNANDE summa 2002) för att plocka in Serie A:s bäste spelare, Eredivisies största målspruta och – äntligen! – Larry White. Otroliga pengar.
Verón var till en början en supersuccé och det spekulerades tidigt om han skulle bli Ã…rets spelare i ligan, sen gick det till att Fergie kallade pressen “youse are fucking idiots” när den lille trollkarlens magi började fejda. Han sÃ¥ldes tämligen snabbt till Chelsea för halva priset och där gjorde han ocksÃ¥ en slät figur. Rätt man pÃ¥ rätt plats, men vid helt fel tillfälle. Ett superfiasko sett till prislapp och kunnande. Men med Giggs-Keane-Scholes-Beckham in their prime redan pÃ¥ plats fanns det liksom inget utrymme.
Diego Forlán var i princip klar för Boro när Fergie fick för sig att han minsann behövde en till striker (det här var ju på den tiden då Yorke-Cole-samarbetet sedan länge hade rostat). Uruguayanen är i dag en kultfigur efter sin dubbel mot Liverpool, men herregud vilken tid det tog för honom att göra sitt första mål i klubben. 20-25 matcher om jag inte missminner mig – och då på straff.
Larry White kom tio år för sent, och hade ju lika mycket speed som en nyvaken och bakfull sengångare. Men det sägs ju att hans erfarenhet hjälpte våra försvarare och då får vi väl lita på det. Sen gjorde han ju också mål i 0-3-som-blev-5-3-matchen mot Spurs.
Målvakterna då? Luke Steele spelade inte en minut av värde medan Roy Carroll är mest ihågkommen för sin icke-räddning mot Spurs. Nordirländaren var ingen katastrof, men då visste vi ju inte heller hur tufft han hade det vid sidan av planen. Och i ärlighetens namn blir han ju bara bedömd från supporterhåll för sina insatser på den. Tänk om vi hade vetat vilket jävla praktarsle Ryan Giggs är, till exempel.
Sen sparar vi det bästa till sist: Ruud. Den bäste striker jag sett i en Unitedtröja ever kom ett år efter att hans övergång stoppats och han drog sönder korsbandet. Att då komma tillbaka, lämna Holland för att ta sig till en av de tuffaste ligorna i Europa och göra DET avtrycket är otroligt. Minns också när svenska kommentatorerna länge trodde att Old Trafford buade åt laget när dom körde ramsorna till vår favoritholländare.
Betyg: 3. Ruuds formidabla succé drar upp ett betyg som annars skulle landat i kanske 1,5.
2002-2003
Rio Ferdinand – 29,1 mille (rekord igen)
Ricardo – 1,5 mille.
Kommentar: Ricardo blev mÃ¥lvakt nummer SEX pÃ¥ tre Ã¥r. Jag minns att han räddade en straff i nÃ¥gon match. That’s it. Det var i alla fall pÃ¥ den tiden dÃ¥ jag fortfarande lyssnade pÃ¥ Uniteds matcher pÃ¥ radio eftersom inte ens majoriteten av dem visades pÃ¥ tv. Tänk att vi hade det sÃ¥ pÃ¥ 2000-talet. Nu tappar man ju alla begrepp om EN match inte tv-sänds.
Rio, däremot, kom ju att bli en av ligans allra bästa försvarare under 2000-talet och det med en elegans vi inte skådat i United tidigare. Stark, snabb och med en brytningssäkerhet jag inte sett en mittback ha varken förr eller senare i klubben. Jag minns att han drog på sig osannolikt få frisparkar och knappt fick några gula kort överhuvudtaget. Sen är ju målen han gjorde lätta att minnas också.
Betyg: 5. Vi gjorde två affärer och när den enda som var tänkt att spela gjorde en sån impact på klubben är det svårt att hitta något annat betyg.
2003-2004
Tim Howard – 2,3 mille
Kléberson – 5,9 mille
Eric Djemba-Djemba – 3,5 mille
David Bellion – 2 mille
Dong Fangzhuo – 3,5 mille
Louis Saha – 12, 8 mille
Alan Smith – 7 mille
Gabriel Heinze – 6,9 mille
Cristiano Ronaldo – 12,25 mille
Kommentar: Fergie körde verkligen “varannat fönster” i början av 00-talet. Och betänk att han gjorde alla dessa inköp en sommar efter att vi vunnit ligan.
Tim Howard blev mÃ¥lvakt nummer SJU pÃ¥ fyra Ã¥r. Amerikanen var med ett Renée Nyberg-program om Tourettes och även uttalad förstemÃ¥lvakt sedan Den Hjärndöde skeppats hem till Frankrike. Sen ska vi inte minnas att han i stor utsträckning bidrog till att Mourinho skrev pÃ¥ för Chelsea efter sin insats mot Porto i CL. En hyfsad “mellanmÃ¥lvakt” innan Edwin till slut anlände.
Kléberson kom, sågs och glömdes. Herregud, vad dålig han var. Och då var han världsmästare!?
Louis Saha var en personlig favorit. En Martial innan Martial – det fanns så mycket talang i de benen, men tyvärr fick han inte ut det han borde ha fått ut. Dels på grund av skador och dels på grund av skallen. Han hade ett enastående driv och var nästan unplayable när han var som allra bäst. Tyvärr i typ 2 av 20 matcher.
Gabriel Heinze blev utnämnd till säsongens spelare i klubben och var en favorit hos fansen för sin attityd och sin vänsterdojja. Sen blev han sämre och så vill han flytta till fucking Liverpool och nu vill man bara glömma att han ens varit i klubben. Tvi.
Alan Smith från Leeds (scum) kom och bröt benet (eller: fick det avskjutet av en scousenorrman) och blev mittfältare och gjorde sen aldrig några fler mål i karriären. Men det gjorde ju inte ont att ta en spelare från ett Leeds i ekonomiskt fritt fall.
Dong, EDD och Bellion blev endast parenteser i Unitedböckerna. Kinesen är mest ihågkommen för att han fick en guard of honour på Stamford Bridge, Eric Djemba-Djemba mest för att han blev antitesen till Jay-Jay Okocha och Bellion för att … tja, vad? Han var snabb?
Och just ja, när Peter Kenyon (remember him?) inte lyckades sy ihop Ronaldinhoaffären riktades blickarna mot sydvästra Europa och en viss Madeirapojke med slingor i håret. Ett hyggligt bra beslut skulle det visa sig.
Betyg: 5. Så klart. Plockar man in en 18-åring som fem år senare är världens bäste spelare gör det inget om man slösat bort pengar på en handfull misslyckanden.
2004-2005
Gerard Piqué – oklart
Giuseppe Rossi – oklart
Wayne Rooney – 27 mille
Kommentar: Två av dessa kom att vinna Champions League med United 2008. Och en i duon kom att bli Uniteds meste målgörare ever.
Jag hade stora förhoppningar på lille Beppe Rossi, som var otroligt spännande lirare. Tyvärr krävdes det ett Villarreal för att få italienaramerikanen att blomma ut.
Betyg: 5. Were you ever in doubt?
Nästa del blir den första med Glazyrerna som ägare och en Fergie som robotlikt repeterade “no value in market” när värvningarna uteblev.
Mörkret började sakta men säkert sänka sig över Uniteds transferfönster.
Även om vi inte hade en aning om det då det begav sig.