Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Har vi vänt blad nu?

Efter en mardrömsstart på säsongen har Manchester United nu åstadkommit två segrar på två matcher.

Segern mot Liverpool kändes förlösande. Inte bara av de uppenbara skälen – därför att det var mot världshistoriens mest fulländade fotbollslag– utan också därför att säsongen börjat som den börjat.

Samtidigt kändes matchen mot Southampton viktigare.

Om det blivit förlust mot Liverpool hade man kunnat skylla på den usla säsongsstarten. Eller på att ten Hag inte hade fått de spelare han ville ha.

Även om det varit smärtsamt i stunden hade man senare kunnat betrakta det som en förlust i mängden.

Men efter att slutsignalen ljudit kändes nästa drabbning mot Southampton som ett viktigare kvitto på vad som komma skulle.

Hade vi vänt blad i och med att vi krossade (jag tycker att det är så vi ska försöka minnas det) Liverpool? Skulle det fortsätta på den kölen?

Eller väntade en ny Brentford-match när vi kom till St. Mary’s? Skulle vi falla tillbaka i gamla hjulspår när vi mötte ett mindre offensivt lag igen?

Om det blivit det senare hade det vi onekligen varit tillbaka på ruta ett.

Istället återvände de röda djävlarna till Manchester med sin första bortaseger sedan i februari och den första hållna nollan på bortaplan sedan i december förra året.

Att den värsta borta-sviten sedan 30-talet nått sitt slut ledde till blandade känslor av lättnad och frustration.

Matchen i sig var emellertid långt ifrån någon brilliant fotbollsprestation av laget iklädda reflexvästar.

Och går denna trend att se i också kommande matcher kommer vi garanterat att bestraffas för det.

Men idag spelar det mindre roll. Om det är något som de senaste två veckorna gjort tydligt så är det att fotbollssupporterns minne är bra, men kort.

Innan Liverpool lät det i sociala medier som om Manchester United skulle avsluta säsongen på noll poäng och falla så djupt ner i Championship att de skulle bli det nya Sunderland.

Samma personer talar nu om hur ten Hags många år av framgångar bara precis har börjat.

Ge det en eller två förluster så kommer några av dem att börja ropa efter den skallige mannens huvud.

Imorgon stänger transfermarknaden. Och först då börjar säsongen – på riktigt.

Sommarens transferfönster centrerade för Manchester Uniteds del kring en blond nederländare hemmahörande i Katalonien.

Och där kommer han också att förbli, förutsatt att det krisande Barcelona inte hittar någon juridisk lucka i hans kontrakt där de kan sälja andelar i hans privatliv till något diffust kryptobolag med bas i Sydostasien.

Lisandro Martinéz och Tyrell Malacia såg länge ut att bli de enda någorlunda rimliga värvningarna.

Sedan anslöt en dansk på fri transfer.

Därefter började rapporter om Rabiot i Juventus och Arnautović i Bologna dugga tätt och många med mig övervägde att säga upp bekantskapen med klubben.

Efter en storm av kritik från supportrar som frågade sig vilken typ av svampar klubbledning intagit under sommarkvällarna, i kombination med för höga prislappar och löneanspråk, övergav man lyckligtvis dessa planer.

Men en känsla dröjde sig kvar. En känsla av att den långsiktiga ombyggnationen som utlovats redan övergivits.

Klubben verkade onekligen mer fokuserade på att de skulle värva fler spelare, snarare än vilka dessa var.

Som en blixt från klar himmel anslöt så den galet meriterade Casemiro och täppte ett hål i det defensiva mittfältet som blivit mer eller mindre permanent.

Det var emellertid inte den sista brasilianaren att skriva på. Nu anländer också Antony som det näst dyraste nyförvärvet i klubbens historia.

Detta efter en tämligen infekterad sista tid i Ajax.

Att han tvingade sig bort därifrån betraktar jag som allt annat än något positivt. Likaså att han kostade mer än Harry Maguire.

Men nu är han i Manchester. Och innan han gett oss anledning att omvärdera anser undertecknad att vi ska ge honom en eller två ärliga chanser.

Det till synes sista nyförvärvet för sommaren stavas Martin Dúbravka; nu är det nämligen bara en tidsfråga innan han presenteras som Manchester Uniteds nya andramålvakt.

En något märklig värvning, kan tyckas, med tanke på att han inte riktigt kan utmana De Gea. Samtidigt anländer han på lån, varför det inte borde bli någon större förlust om han inte presterar som förväntas av honom.

Egentligen hade Manchester United behövt ytterligare en anfallare, men det känns högst osannolikt givet att Jorge Mendes inte lyckas lokalisera en Champions League-spelande klubb som kan förbarma sig över Cristiano Ronaldo.

Och det illa kvickt.

Det hade inte heller skadat med en högerback som kan erbjuda mer än vad både Dalot och Wan-Bissaka kan, men också det känns i det här skedet som mer eller mindre omöjligt.

Summa summarum: det blev inte den radikala ombyggnation som Ralf Rangnick propagerade för under de mörkaste dagarna av föregående säsong.

Men det blev heller inte så illa som det såg ut att bli för några veckor sedan.

Har vi vänt blad nu?

Efter blott två segrar är det givetvis alldeles för tidigt att säga. Säsongen kommer att innehålla både framsteg och bakslag, det är det lika bra att förbereda sig på redan nu.

Men givet Manchester Uniteds nya förmågorna, där ten Hag är den tveklöst mest centrala, finns det åtminstone en förhoppning om att topparna ska bli fler än dalarna.