För ett gäng veckor sen skrev jag en krönika om den stundande pessimismen kring Manchester United och det var ju svÃ¥rt att vara nÃ¥got annat efter tvÃ¥ raka förluster mot Brighton och Brentford, nu ett gäng veckor senare har min pessimism vänt till optimism. Och nu stÃ¥r vi framför porten som leder oss mot skärselden där mandomens mandomsprov väntar.Â
Naturligtvis efter att ha tagit fyra något oväntade segrar i rad ska vår rytm förstöras av monarkliga bortgångar och det själsliga plågandet som är Nations League. Samtidigt som våra spelare fårr vila från engelsk tävlingsfotboll, och andra lag inte, står ett blått odjur med en ostoppbar norrman och väntar på andra sidan av Manchester. Vi har lyckats tvåla dit lag som Arsenal och Liverpool men Manchester City är något helt annat, det är en sån här match, i det här skedet av en säsong, som kan definiera en hel säsong. Skulle Manchester United kravla sig igenom typ 76 mil av skyttegravar och nå fram hela vägen till målet så sätter vi oss i en oerhört stark position för fortsättningen av säsongen, inte bara poängmässigt men också mentalt. Skulle vi förlora sätter vi de blåa i samma sits.
”nÃ¥got ritualistiskt mentalt mandomsprov för Manchester United”
Nu har det ju ocksÃ¥ kommit rapporter om att Martial, kanske inte särskilt oväntat längre, missar matchen och även Rashford verkar vara tveksam till start. SÃ¥ vad kommer vi att se av Manchester United? Ja, det här med att kontra som har varit oerhört effektivt mot Liverpool och Arsenal försvinner ju genast när vi kan räkna med att Ronaldo startar, tillsammans med Sancho och Antony längst fram. Och om det är nÃ¥got ritualistisk mentalt mandomsprov för Manchester United sÃ¥ är det ocksÃ¥ världens tillfälle för Cristiano Ronaldo att kliva ut som Russel Crowe i gladiatorn inför en fullsatt arena och visa just exakt allt det han vet själv att han är bäst pÃ¥, ”Are you not entertained?” typ, det är väl det man vill hoppas och tro pÃ¥ i alla fall, även om Ã¥rets form pekar mot nÃ¥got helt annat slutresultat.
NÃ¥gon gammal chef pÃ¥ att unket kontor nÃ¥gonstans i norra Sverige skrek ut en gÃ¥ng till mig att ”en drake lyfter i motvind”, nu var jag varken en drake eller kontorets Cristiano Ronaldo, snarare en Harry Maguire eller en Brandon Williams, men det finns väl nÃ¥gon sanning i det och kanske lyfter Ronaldo med uppgiften som stÃ¥r framför honom, vi har sett det förr.
”nu fasen är det jävligt illa”
På tal om Harry Maguire och andra unkna kontor och chefer så börjar det nästan närma sig att en tycker synd om killen. Han har genom ett naturligt händelseförlopp letat sig längst ner i frysboxen i Manchester United tillsammans med de bortglömda grillkorvarna och fiskpinnarna som grävs fram några dagar i löning. Och jag köper att det är jävligt struligt att leta sig fram till toppen, till och med för de där fiskpinnarna, samtidigt som den enda personen som fortsatt har förtroende för honom, Gareth Southgate, bör kanske inse att nu är det fasen jävligt illa. Jag vet själv inte hur Southgate eller ten Hag kan försvara honom efter insatsen mot Tyskland, eller hur han själv ska kolla sig i spegeln och hitta tillbaka till någon form som i alla fall är godkänd, för jag har svårt att se honom lyckas med det i Manchester United. Kanske kan han få några minuter i ligacupen eller någon annan cup, men både Martinez och Varane är och känns som ljusår före engelsmannen. Frågan är om det är nog för honom? Eller är det nog för Manchester United att bänka en av världens dyraste försvarare en hel säsong? Nä, Maguires enda hopp är nog om någon av våra givna mittbackar går sönder helt och hållet och då är det helt plötsligt fasen jävligt illa för Manchester United istället.
Sen kan jag starkt rekommendera alla som har 45 minuter att undvara att se avsnittet av The Overlap med Paul Scholes, helt fantastiskt fantastisk är den mannen och många av oss kan nog relatera mycket till det han säger, även om dialekten strular till det ibland.
På söndag är Manchester rött!
Res med oss till Manchester!