Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Att (åter)upptäcka King Eric

”When the seagulls follow the trawler, it’s because they think sardines will be thrown into the sea.”

Jag är född 1998. Året efter att Eric Cantona gick i pension från fotbollen – blott 30 år gammal.

Min enda relation till fransmannen är genom berättelser från mer erfarna supportrar, korta klipp på Youtube och utsagor i biografier och memoarer.

Eller då min storebror krävde att få titta på pappas mytomspunna ”Cantona-band” på VHS:en när han var hemma från sin mellanstadieklass med feber.

Eric Cantona har stannat vid att vara en perifer närvaro i mitt liv.

Jag började nyligen titta på BBC:s dokumentärserie Fever Pitch: The Rise of the Premier League som finns på SVT Play med den svenska titeln: Premier League: När fotbollen förändrades.

Om jag var sen på bollen? Väldigt.

Redan tidigt i dokumentären infinner sig en känsla av att dess upphovsmän hade ett begränsat intresse för den engelska fotbollen. Alternativt inte var med på den tiden.

Med det sagt är produktionen helt klart sevärd.

För någon som av nämnda anledningar inte minns en värld då den engelska högsta ligan hette någonting annat än the Premier League erbjuder den en inblick i en svunnen tid.

En svunnen tid av stor, men oundviklig, förändring. Globaliseringen av fotbollen. Och de barnsjukdomar som därpå följde.

Det första avsnittet behandlar just ligans skapande under 90-talets första hälft. Vad som varit status quo, och vad man nu föreställde sig skulle ske.

Skepsisen till förändring, som känns lik cementerad i den brittiska folksjälen som en pint på den lokala puben mitt i veckan, var till en början högst påtaglig.

Men successivt såg fler och fler de möjligheter, inte minst till ekonomisk vinning, som bildandet av superligan innebar.

Men det behövdes en berättelse.

En synopsis lika fängslande för massorna som om den vore författad av Dan Brown.

Vad kunde passa bättre än en gigants uppvaknande från en 26 år lång tupplur?

Manchester Uniteds ökenvandring som äntligen tog slut.

Det enda som saknades var en protagonist — lika enkel att hata som att älska.

Så började telefonen att ringa hos Martin Edwards, styrelseordförande för Manchester United, i november 1992. Han var egentligen upptagen i ett möte med den skotte som då var manager för klubben.

På den andra sidan linjen satt Edwards motsvarighet i Leeds United, Bill Fotherby.

Nej, Denis Irwin var inte till salu. Men det var kanske den bångstyrige Eric Cantona?

Manchester United behövde en striker. Leeds United behövde bli av med en dito.

Detta kunde bli en win-win-situation, höll inte den gode Bill med om det?

Huruvida affären blev någon win för Leeds låter jag vara osagt.

Manchester Uniteds avkastning går emellertid inte att överskatta.

Med Eric Cantona fick de röda djävlarna styrka, skicklighet och elegans.

Arrogans som matchades av förmåga.

En poet.

Det finns ingen anledning att redogöra för Cantonas framgångar eller förmågor.

Eller hans karatesparkande av högerextrema Crystal Palace-fans.

Det är allmänbildning.

Även om han redan hade hunnit snöra av sig de sponsrade fotbollsskorna för sista gången innan jag kommit till världen, har Eric Cantona alltid varit närvarande i mitt supporterskap.

Samtidigt är det svårt att matcha de äldre supportrarnas känslor gentemot fransmännens fransman, när man själv aldrig sett honom spela.

Men efter att ha befunnit mig i 90-talets fotbollsengland i fyra timmar var det som om någonting vaknade till liv.

En saknad.

Inte nödvändigtvis av hans uppenbara talang eller förmågor.

Utan av äktheten. Av någonting som gått förlorat i den moderna, exploaterade världsfotbollen.

En originalitet som inte längre går att skönja hos de massproducerade fotbollsspelarna av idag.

Sättet han är, pratar och tänker på. Hur han betraktar fotbollen som ett sätt att leva ut sina innersta känslor.

Kanske är det naivt att tala om artisteriet, det konstnärliga, hos Eric Cantona som någonting som försvunnit från fotbollen.

Hade den funnits där innan honom?

Kanske var han ensam. Den enda av sitt slag.

Om så är fallet är han tidlös i ordets rätta bemärkelse.

”As flies to wanton boys are we to the gods, they kill us for their sport. […]

I love football.”