Grattis i efterskott, 20Legend.
Den 26:e februari 2023, på Ole Gunnar Solskjaers födelsedag tillika dagen för ligacupfinalen, fann jag mig framför ett knappa 12 minuter långt videoklipp på Youtube.
Nästan ett och ett halvt år hade passerat sedan jag sett klippet för första gången.
Just den här dagen kändes det nästan poetiskt när det dök upp i flödet.
Farvälintervjun med Ole hyllades på sina håll, hånades på andra.
Jag höll mig till den förstnämnda gruppen.
Om man tar in en klubblegendar som tränare och marknadsför vederbörande som personifieringen av fotbollsklubben, då kan man inte hålla sig till ett ”Club Statement” på sociala medier vid avskedet.
Att Ole behövde lämna hade varit tydligt i månader. Och det var smärtsamt för ledningen att erkänna att satsningen på honom hade misslyckats.
Men hejdå-intervjun kändes värdig.
Our farewell interview with Ole Gunnar Solskjaer ❤#MUFC
— Manchester United (@ManUtd) November 21, 2021
Ett par citat stannade särskilt hos mig efter att ha suttit igenom intervjun inför ligacupfinalen.
”Jag hoppas att jag lämnar klubben i ett bättre tillstånd än den var i när jag kom hit.”
De sista månaderna under Mourinho kommer jag att minnas som ett mörker. Och inte bara på grund av portugisens växande påsar under ögonen.
När det inte gick att parkera bussar under matcherna kastades i stället spelarna under dem. Vem som helst kunde få sig en känga – ibland rättfärdigat, ibland inte.
Med Solskjaer kom en glädje tillbaka till Carrington. Molnen skingrade sig. Spelarna gavs instruktioner om att uttrycka sig på planen; att visa hur de älskade sporten och klubben.
De första tolv matcherna utan förlust blev ett bevis på att så många av dem känt sig tillbakahållna.
Solskjaer fick dem att tro igen. På sig själva. På sina förmågor.
Om det kom en buss dundrande mot dem kastade han inte fram någon spelare – han ställde sig själv i vägen.
Med tiden stod det emellertid klart att lyckan över att få vara Unitedmanager inte räckte för att vinna titlar.
Behandlar du dina spelare som vänner finns det en risk att spelarna börjar behandla dig på samma vis. Och då fallerar hierarkin.
”Förhoppningsvis har jag lagt en grund […]. Att skapa en bra miljö, en bra fotbollsmiljö, det är vad jag är bra på.”
Månaderna efter Solskjaers uttåg kändes det som om det inte hade varit stormigare. Men i och med ligacuptiteln för några veckor sedan har vi fått ett kvitto på att där mycket riktigt finns en stomme.
Ett fundament varpå ten Hag kan börja sitt bygge.
Bruset om en quadruple är fortfarande för dumt för att adresseras. Inte minst blev den mörka söndagen på Anfield ett bevis på det.
Vi är inte där ännu. Långt ifrån. Men så här långt har det gått på rätt håll, hur mycket just den förlusten än sved. Och kommer att fortsätta svida.
Jag vågar mig nämligen på att hävda att sammanhållningen i gruppen är mångdubbelt bättre nu än den var under Mourinho.
Och det är sannolikt inte bara ten Hags förtjänst.
Utöver kulturförändringen inledde Solskjaer en truppstädning som jag vill hävda varit avgörande för det Manchester United som idag kliver ut på planen.
Spelare som flyttat till Manchester med det enda målet att tjäna pengar; och som i bästa fall står för en medioker prestation, har nu blivit alltmer sällsynta.
Kanske är krönikans rubrik orättvis. Kanske förstorar den Solskjaers roll och förminskar ten Hags. Samtidigt vill jag hävda att där finns ett korn av sanning.
Solskjaer ville inget hellre än att lyckas från tränarbåset. Emellertid spreds ganska tidigt ett narrativ om att norrmannen tagit sig vatten över huvudet.
Och visst hade han begränsningar. De främsta var avsaknaden av ett spelsystem och ett för högt förlitande på individuella prestationer.
Ytterligare ett problem var hans feghet vad gällde att bänka spelare som inte presterade.
Trots detta är det i sin ordning att påminna om att han fick ett betydligt bättre gensvar från truppen än vad det erkända fotbollsgeniet Rangnick kunde åstadkomma.
Kanske var det Cristiano Ronaldos återkomst som blev början på fallet för Solskjaer. Varken han eller Rangnick fick laget att fungera med portugisen i truppen.
Och det var först efter Piers Morgan-intervjun som ten Hag på riktigt fick upp farten med United.
Vad som än föranledde det har vi nu en manager med ett tydligt spelsystem. Någon som bevisligen inte är rädd för att sätta spelare som inte presterar, eller som inte kommer i tid till lagsamlingen, på bänken; oavsett hur bärande de är – eller tror sig vara.
Spelarintervjuerna låter nu som under våren 2019. Där finns en glädje. En tro.
Och inristat i källargolvet av detta fotbollsbygge kan man utläsa initialerna:
O.G.S.
Res med oss till Manchester!