Söndag, onsdag, lördag, torsdag, söndag, torsdag, söndag, torsdag, söndag, torsdag, söndag, torsdag*, söndag**, torsdag*, söndag**, onsdag***, söndag, onsdag*, lördag*. Så ser det ut. Programmet för Manchester Uniteds säsongsavslutning (beroende på hur det går i cuperna, förstås). Ingen rast. Ingen ro. Ingen vila. Hela april. Hela maj. Och kanske några dagar in i juni. Minst 15 matcher, potentiellt 19.
* Förutsätter avancemang.
** Matchdag ännu inte bekräftad.
*** Tid och datum har inte bekräftats.
Fortfarande är det möjligt att vi kommer summera säsongen som en succé. Men fiaskostämpeln finns faktiskt också som en risk.
Före landslagsuppehållet var United ett märkbart slitet lag. Blåmärkena gjorde ont. Musklerna ville inte. Hjärnorna behövde vila.
Det syntes på spelet också. Erik ten Hag blev mer pragmatisk. Det gick mestadels bra. Ett par olyckliga kryss på hemmaplan och storstryk på Anfield men sammantaget ändå acceptabla resultat under en mycket tuff period. Trea i ligan med Ligacupen i bagaget och kvar i både FA-cupen och Europa League: Det utgångsläget hade vi accepterat i augusti.
Landslagsuppehållet innebar vila för flera av våra krigare. De som ändå spelade kunde ändå göra det med mindre ansträngning än normalt och för en sån som Scott McTominay var det förstås bara skoj. Så vi har all anledning att vara positiva nu när vi tar oss an säsongsavslutningen. Batterinivåerna är bättre nu än för ett par veckor sedan, det vågar jag lova.
Avslutningen börjar med det kanske allra svåraste testet, Newcastle på bortaplan. Det är väl framför allt Brighton borta som kan konkurrera. Ska vi möta Tottenham borta också? Jaha. Då känns Newcastle följt av Brighton (i ligan) alltjämt som de tuffaste uppgifterna. Slår vi Brighton i cupen blir det sannolikt en extremt tuff final, men så långt fram kan vi inte blicka.
En match i taget säger klyschan. Och det är det som gäller. Idag fullt fokus på Newcastle. Sedan nästa uppgift.
Att vi tvingas åka upp till Newcastle utan Casemiro är olyckligt. Med de två ordinarie mittfältarna borta är det alltid jobbigt. Christian Eriksen har vi kunnat ersätta relativt bra. Men utan Casemiro är vi odiskutabelt sämre. Scott McTominay är ingen defensiv mittfältare. Fred är ingen defensiv mittfältare. Marcel Sabitzer är ingen defensiv mittfältare.
Hur löser Erik ten Hag det?
Defensiven känns given, förutsatt att alla är i speldugligt skick: David de Gea i mÃ¥l bakom Aaron Wan-Bissaka, Raphaël Varane, Lisandro MartÃnez och Luke Shaw. Det skulle väl vara om MartÃnez är trött efter lÃ¥ngresa. I sÃ¥ fall flyttar Shaw in centralt och dÃ¥ blir det Tyrell Malacia till vänster. Men resan borde vara ur kroppen pÃ¥ MartÃnez.
På mittfältet är det enkla att återgå till McFred. Det känns också som den naturliga lösningen, allra helst som McTominay stänkte in fyra mål för Skottland. Dessutom har Ten Hag kunnat drilla Fred lite extra medan Sabitzer hade knäproblem i Österrike.
Offensivt ser vi fram emot ett inhopp från Anthony Martial. Men i startelvan blir det förstås Wout Weghorst. Martial får vi matcha väldigt försiktigt resten av säsongen.
Antony, Bruno Fernandes och Marcus Rashford är den föredragna trion bakom Weghorst. Jadon Sancho utmanar men får nöja sig med ett inhopp tillsammans med Martial. Det finns något att hämta i kvartetten Martial, Sancho, Fernandes och Rashford.