Inför säsongen var jag inställd på att Manchester Uniteds prestationer skulle variera kraftigt. Så har det blivit. Vad jag däremot inte föreställde mig var att det skulle finnas ett så tydligt mönster i prestationernas variation: Vi är bra hemma, vi är dåliga borta mot bra motstånd.
Nu tycker jag förvisso inte att torsdagens prestation mot Brighton & Hove Albion var så värst dålig. Däremot var resultatet dåligt. I första halvlek vill jag påstå att vi till och med var bra och det var en missräkning att vi inte ledde. Andra halvlek var betänkligt sämre men ändå inte så dålig att vi behövde förlora. Men förlora gjorde vi och bortaspelet är ett problem som måste lösas till nästa säsong.
En slutsats att dra är att United är slutkörda. Laget orkar inte i 90 minuter. Energinivåerna är låga. Vi kan pressa i en halvlek. Vi kan äta upp motståndarnas press i en halvlek. Efter paus har vi inte samma energi. Det kan också argumenteras att tröttheten visas i form av oskärpa i avgörande lägen.
Idag är det West Ham United vi ska tampas med. De är ett lag som United ska kunna besegra på bortaplan. Vi har idel segrar borta mot lagen som ligger bakom West Ham i tabellen.
West Ham har inte säkrat sitt Premier League-kontrakt än. Men läget är fortfarande inte så att de desperat slåss för överlevnad. De har en buffert.
En buffert har United också. Och vi har ett överkomligt spelschema under återstoden av säsongen.
Men varje poängtapp kostar energi. Våra trötta krigare måste hitta ett sätt att vinna. (I framtiden ska vi förstås inte vara så här trötta i slutet av säsongen. I den framtiden har Erik ten Hag fler spelare i truppen som han litar på. Vi har då också fler matcher under säsongen där vi kan spela på halvfart i halva matchen.)
Laguttagningen känns tämligen ointressant att spekulera i. Vi vet vilka spelare som är aktuella och vilka som roteras ut beror nog mest på energinivåer.
Lads, it’s David Moyes!