Så är den kommen, den största matchen i Manchester United Womens historia. Final i FA-cupen, på ett utsålt Wembley. Motståndet är tuffast möjliga, i form av Chelsea. Ett lag som United aldrig har besegrat.
Men någon gång kommer bli den första. Bättre tillfälle än idag finns inte.
Uniteds damlag har den här säsongen på fullaste allvar etablerat sig som ett av topplagen i den engelska damfotbollen. Vi har varit där och nosat de senaste åren. Men du är deltagare tills du har bevisat annat. Nästa säsong kommer vi inte längre bara vara utmanare. Då kommer vi ha något (det vill säga topp 3) att försvara.
Men topp 3 och en titel är så extremt mycket bättre än topp 3 utan en titel.
En seger mot Chelsea på Wembley skulle på allvar befästa Uniteds position som ett topplag.
Men svårt blir det förstås. United har aldrig varit nära att vinna mot Chelsea. Mot Arsenal (framför allt) och Manchester city (i viss utsträckning) har vi gång på gång visat att vi kan konkurrera. Men Chelsea? Vi kan vinna bollinnehavet men de har ärligt talat haft fullständig kontroll.
United sliter mot ett lågt sittande försvar. Arsenal och city vägrar spela så. Chelsea bryr sig om att vinna och skiter fullständigt i hur det ser ut. Emma Hayes är lika pragmatisk som José Mourinho. Lika osympatisk också. Chelsea är bekväma med att motståndarna har bollen.
Långa bollar på Sam Kerr (och Pernille Harder) är inte modernt. Men det är funktionellt. Framför allt mot ett United som kliver upp högt med backlinjen. Det har straffat oss.
Att flytta backlinjen bakåt tycks inte vara något som Marc Skinner överväger. Så frågan är om har hittat en lösning. I teorin är det förstås enkelt: eliminera passningarna. Men där sliter vi. Uniteds mittfält är presskänsligt.
Hur som haver. United har inte tagit sig till Wembley för att bara delta. Huruvida vi har tillräckligt för att faktiskt vinna… Det är en annan frÃ¥ga.
UP THE FUCKING REDS!