Krönika » Tack Phil Jones | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Det må vara någon vecka för tidigt att summera säsongen i skrivande stund, däremot ska en försöka att summera en karriär som mer handlar om sjukstugor än faktiskt fotboll, då menar en naturligtvis enigmat Phil Jones.

Vi ska heller inte glömma att Tuanzebe också ska lämna, men Tuanzebe får acceptera att hamna i skymundan i det här fallet. Phil Jones kom till klubben 2011 från Blackburn i en övergång som skulle kosta Manchester United, i runda slängar, 16,5 miljoner pund. Som för tio år sen ansågs som en relativt hög summa i fotbollsvärlden för en 19-åring, men som i dagens fotboll knappt hade räckt till att köpa en Allsvensk spelare. Och med övergången från Blackburn haglade lovorden från Sir Alex Ferguson – han hade sett något i unge Phil Jones, i hans sätt att försvara, i hans sätt att leda ett tämligen och vanligtvis dåligt Blackburn, en framtida kapten för både Manchester United och England – vilket kan anses vara ganska stora ord när det kommer från Sir Alex och förhoppningarna kom ju paketerat med de orden. Vi alla visste att Sir Alex Ferguson kunde få Anderson eller Tom Cleverley att stundtals se ut som Kevin de Bruyne. Vad skulle han då kunna hitta på med en arbetarklasskille från Preston, Lancashire.

Phil Jones var en ”waste of time”

Sagt och gjort så letade Phil Jones sig till Manchester, till omklädningsrummet på Old Trafford och befann sig aningen snabbt på bänken i en match mot Manchester City, redo för att tjänstgöra. Debuten skulle inte dröja, han fick bli inbytt mot just Manchester City vid ställningen 0-2, och byttes in mot ingen annan än klubbikonen Rio Ferdinand – som vid ett långt senare tillfälle, i en poddstudio, någonstans i England, yttrade att Phil Jones var en ”waste of time”. United lyckades vända den här specifika Community Shield-matchen till 3-2 och det skulle bli Phil Jones första titel i karriären. Det ska tas i beaktning, minnas och påpekas att Manchester United säsongen 2011-2012 var ett helt annat lag än det lag som Champions League några år tidigare, trots det så mäktade man med att komma tvåa i ligan och Phil Jones mäktade med 34 matcher varav 7 inhopp och två mål, det första skulle komma att avgöra en match mot Aston Villa.

Säsongen efter började Phil Jones sin skadeskitiga karriär med en knä- och ryggskada som ändock bara lyckades hålla honom borta från starten av säsongen, en säsong som minns på grund av allt annat än Phil Jones – för vår senaste Premier League-titel, för målet som Robin van Persie gjorde på helvolley och inte minst för att det var Sir Alex Fergusons sista säsong som tränare för Manchester United. Och egentligen hade en velat infoga listan från Transfermarkt om alla hans skador genom karriären, men för den slöe kan det sammanfattas i att Phil Jones har missat 205 matcher för Manchester United sedan 2011, eller om man vill räkna det i dagar så är det 1 169 dagar(!), strax över tre år av hans karriär har han spenderat i soffan, i ett gym(?) med någon rehab eller i någon annan form av operationssal eller i ett rehabrum. Annars kan jag rekommendera en googling om ni vill sätta kaffet i halsen eller trilla av stolen i chock.

Vi ska minnas Phil Jones för det han stod för

Vi alla kan förstå Erik ten Hags val att exkludera Phil Jones från truppen den här säsongen, killen som spelat sex matcher i Premier League de senaste fyra åren, vi kan däremot inte förstå förnyelsen av hans kontrakt 2019, vi var många som ställde oss frågande till det här, det var troligtvis där högafflarna och facklorna började att riktas mot Phil Jones själv, istället för de som faktiskt fattade beslutet om att erbjuda ett kontrakt – vilket vi alla troligtvis hade accepterat om vi var i Phils skor, skulden ska liksom inte läggas på honom. Man förlängde med en kille som man visste hade sämre knäskålar än en 85-årig artros-reumatiker.

Sen att det har blivit som det har blivit må ju vara, men vi ska inte glömma att den här killen från Preston gav fan i mig blod, svett, tårar och kropp för Manchester United när han väl spelade, och ser man på de överbetalade och nonchalanta fotbollsspelare som kommit och samlat lön hos i någon säsong för att sen dra så är Phil Jones och hans fotbollsmentalitet uppfriskande, han skulle göra allt för emblemet på tröjan, kosta vad det kosta vill. Sen är det oerhört sorgligt när han inte ens vill spela sin egen testimonial efter tio år i United för att ingen skulle dyka upp, bortsett från hans familj. Det säger mycket om hur hårt hans mentala tillstånd har drabbats av hans skador och den hatstormen han har fått ta emot. Jag personligen tror att han vill spela varenda match som hans knän skulle tillåta, men nu ville hans knän bevisligen något annat och det summerar en oerhört lång och tragisk karriär på något vis.

Vi ska minnas Phil Jones för det han stod för på fotbollsplanen, han brann för den här klubben på samma vis som Lisandro Martinez brinner för vår klubb idag, såna spelare växer sällan på träd. Vi ska minnas honom för att han nickade ut en boll som var i sorkhöjd med en flåsande Giroud i ryggen, som den orädde och stenhårde härföraren han var, han tog ingen skit på planen. Vi ska minnas honom för alla blodiga huvuden som klubbläkarna har fått linda om under en pågående match. Och hade han fått vara skadefri är jag övertygad om att han hade varit en kugge i Manchester United och kapten för den klubben vi älskar. 229 framträdanden blev det för klubben och trist nog kommer han inte kunna bli inbytt i säsongens sista seriematch då han inte är registrerad för spel i Premier League men på något sätt ska han ändock hyllas i min mening – vi får väl se mot Fulham.

Sen ska vi minnas att han har en Premier League-titel mer än Harry Kane.

Tack Phil Jones.

Res med oss till Manchester!