Dagen till ära har vi här på MUSS valt att rikta strålkastaren mot några av de stora derbymatcherna i historien, varav det finns många. Men här kommer ett litet axplock.
För att undvika självskadebeteende kommer det bara vara Unitedvinster som diskuteras idag.
Matcher
Paul Pogbas tour de force
7:e april 2018. Säsongen börjar lida mot sitt slut och United är inne i sin bästa ligasäsong sedan Fergie. United har komfortabelt hållit plats som tvåa i tabellen nästan hela säsongen, efter de högljudda grannarna, som till slut gör en monstersäsong med 100 vunna poäng.
Just den här dagen var som ett drömupplägg för de ljusblåa. Visst, de ledde ligan med hela 15 poäng, men de hade även chansen att bli mästare i kavaj på Etihad framför en stor skara på några tusen blåklädda supportrar. Mot Manchester United.
Men det stog en solitär fransk mittfältare i vägen. Som Paul Pogba själv uttryckte det:
Om de vinner så är de mästare. För alla supportrar hade det varit som döden. Att förlora mot City och se dem fira, jag kunde inte låta det hända. I halvtidsvilan sa vi att vi inte hade något att förlora.
2-0 underläge i paus. Döden var nära. Men Mourinho & Co mÃ¥ste ha eldat upp sig rejält i omklädningsrummet för United steg ut pÃ¥ planen i andra och sabbade festen för City totalt. Som ur en serietidning bröstade Ander Herrera fram till Pogba för första mÃ¥let i 53:e, och United var med i matchen igen. Men manusförfattarna mÃ¥ste ju ha rökt pÃ¥ nÃ¥got riktigt potent för Pogba slÃ¥r till igen bara 2 minuter senare och bortasektionen exploderar i extas. ”Vad fan hände precis?” var ungefär min reaktion, kom skribenten tydligt ihÃ¥g.
Det hela krönas av ett vinnande mål av Smalling i 69:e minuten. Vi får inte heller glömma De Geas akrobatiska nummer på Agueros nick.
Fransosens finaste 45 minuter i Unitedtröjan.
Om du vill transporteras till 2018 och återuppleva extasen får du klicka här.
The King gör Maine Road till sin lekpark
Om man är klipsk kan man börja lägga märke till mönster här. En till 2-0 comeback. På Citys hemmaplan (nu på sjaskiga Maine Road). Och en fransman gör två mål. Men jag är nog inte ensam när jag säger att Eric Cantona får hjärtklaffarna att slå fler volter än vad Paul Pogba gör eller någonsin kommer göra.
Inramningen var inte vilken som helst. Det är 1993. United hade haft det tufft på Maine Road, där City inte hade förlorat ett derby på 8 år. City hade inte heller vunnit ett derby sedan 1989 och när Niall Quinn tvingar Schmeichel att plocka bollen ur nät två gånger innan halvtidsvilan ser det riktigt ljust ut för Brian Hortons grabbar.
Men om Mourinhos halvtidssnack motiverade spelargruppen i tidigare nämnda derby kan ni bara tänka dig hur det lät när Sir Alex Ferguson lade kol på elden. En kvart som säkerligen var fylld med svordomar, kastade objekt och inte så mycket taktik. Men som vanligt så fungerade det.
Cantona springer ut på Maine Roads gräsmatta som att det var hans egna trädgård. City gör det ödesdigra misstaget att ge Cantona yta i straffområdet, och han straffar dem två gånger om. Roy Keane, som den här säsongen köptes för en rekordsumma som heter duga, 3.75 miljoner pund (ungefär lika mycket som Erling Haaland går för), begraver City med ett 3-2 mål som spade. En av Cantonas finaste stunder och början på en lång och legendarisk karriär i United för Roy Keane. Det skulle dröja 9 år tills City vann ett derby igen.
Rooney cyklar in den
Ni har väl förmodligen suttit och väntat på att den här ska komma.
Säsongen 2010-11 fick Manchesterderbyt en ny karaktär. Tack vare nya blodspengar befann sig City på en plats de inte ska befinna sig på. Innan den här säsongen satt människorna som senast hade sett City i ett titelrace på ett ålderdomshem och följde Citys matcher. Men den här säsongen var de hack i häl.
United låg pyrt till efter en svidande förlust mot Wolverhampton omgången innan. För första gången kanske någonsin gav många City faktiskt en chans på Old Trafford.
Men det sÃ¥g bra ut för Fergies grabbar. 1-0 i paus och Nani slÃ¥r en volt. Men sÃ¥ kul ska vi inte ha det. David Silva kvitterar i 65:e. Viktiga, viktiga tre poäng…
Det var dags att släppa loss Wayne Mark Rooney.
Rooney var i sitt esse de här åren. Många glömmer att 2010-11 var lite av en svacka för Rooney. Han hade haft problem med vristen och i folkmun hette det att han var oduglig efter VM-fiaskot 2010. Istället förlitade sig United mest på Berbatovs målskytte den här säsongen. Man kan säga att det är bortglömt nu. Mycket tack vare det som komma skall.
Nani slår ett inlägg. Han var bra på det. Och någon som heter Wayne Rooney är bra på att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
78:e minuten…Bollen kommer in. Tiden stÃ¥r helt och hÃ¥llet stilla. En busvissling frÃ¥n publiken är det enda som hörs. Rooney gÃ¥r upp…Ni vet resten.
Det bästa målet i derbyhistorien och en av de bästa målen i Premier Leagues historia var skapat. Rooney hade på egen hand visat vilken färg Manchester hade.
”Thank goodness he chose red over blue!”
Fergies sista bortaderby slutade som två tidigare nämnda derbyn 3-2 till United fast nu omvänt. Istället såg det ut att bli United som sjabblade bort en 2-0 ledning.
I en match som hade det mesta fick Rooney näta två bakom Joe Hart och tangera rekordet för flest mål i Manchesterderbyt (ett rekord han senare blev ensam om).
Men Fergie var väl för lättsam i halvtidspaus för City attackerar i andra med full rulle och kvitterar genom Touré och Zabaleta.
Kvitteringen håller sig. Stämningen på läktaren är hektisk. Rafael fälls några meter utanför straffområdet i tilläggstid och domaren blåser i sin pipa.
Nyförvärvet och frisparksskytt Robin van Persie kliver fram. För perspektiv så går i snitt 6% av alla frisparkar i mål. James Ward-Prowse gör mål på 15% av sina frisparkar som en av om inte den bästa i världen på frisparkskonsten. Att Robin van Persie gör mål i ett Manchesterderby, på bortaplan, på tilläggstid, på en frispark? Det är väl ändå för bra för att vara sant?
Tydligen inte. Van Persie fÃ¥r lite hjälp pÃ¥ traven när bollen gÃ¥r i muren och fÃ¥r en bana som är otagbar för Joe Hart och den gÃ¥r bekvämt in i nedre vänstra hörnet. Van Persie, som enligt medier var ”klar för City” tidigare den sommaren, valde istället United och visade City vad de gick miste om. Som Unitedkommentatorn Tim Long summerade:
Thank goodness he chose red over blue!
Ferdinand, hetlevrad som alltid, väljer att uttrycka sin glädje framför hemmapubliken som svarar genom att kasta ett mynt på mittbacken som orsakar blodvite. Kalabalik uppstår på läktaren. En Citysupporter som antagligen druckit lite för mycket bärs och vill bevisa sin manlighet kliver in på plan och försöker konfrontera Ferdinand. Som tur är kliver Joe Hart imellan. Om supportern nådde fram vet jag inte om vi hade hört från honom igen.
Man kan ju tro att det här var Van Persies match. Men det var Ferdinands match. Ett perfekt exemplar på Rios ledarskap och den sammanhållning som rådde i laget under Ferguson.
”The best derby of all time”
Jag sparade det bästa till sist. Ett derby som Ferguson själv kallade det bästa derbyt som nÃ¥gonsin har spelats. Premier League själva valde det till den bästa matchen under Premier Leagues första 20 Ã¥r. SÃ¥ ja…En riktig smällkaramell till match.
2009 var början på den nuvarande situationen i England, där City faktiskt utmanar. Grannarna började bli ännu tjatigare, Tevez högg oss i ryggen och City skrattade åt oss för att vi tog in en avdankad Michael Owen istället.
Ferguson var raljant i medierna och skändade inte orden när han kastade pil mot City och Citytränaren (och tidigare lärling) Mark Hughes.
It’s City isn’t it? They are a small club with a small mentality. All they can talk about is Manchester United; they can’t get away from it.
City, City never changes.
Man skulle kunna kalla det mest laddade derbyt genom tiderna och man hade inte varit helt fel ute. Carlos Tevez betedde sig nästan mentalt instabilt när han rök ihop med Gary Neville på och utanför plan. Läs i min bio vad jag tycker om honom.
Inför matchen hade City lika mycket poäng som United och hade allt att spela för. Rooney fick publiken att skutta efter bara 2 minuter när han nätade bakom Shay Given. Gareth Barry kvitterade in i pausvilan.
Andra halvlek var helt och hållet kaotisk och täckte alla möjliga känslor. Förskräckelse, rädsla, sorg, glädje och fullständig extas. United och City bytte mål med varandra och United hade ledningen fyra (!) gånger i matchen. Fletcher gjorde två och många trodde nog att hans mål i 80:e minuten var spiken. Men icke. Craig Bellamy (en läskigt överskattad anfallare) tar vara på defensivt slarv och gör 3-3 i 90:e och man kan känna att 70.000 hjärtan brister i den stunden.
Äntra: Michael Owen.
På grund av maskning lade domaren på ett par minuter, och Michael Owen skulle stå för Uniteds sista forcering framåt.
Det fanns nog inte en enda Unitedsupporter som inte gjorde en sur min när Owen blev klar för United. Och så fick han nummer 7! Vad tänkte Fergie med egentligen? Men när Owen blir fri och lugnt som en filbunke tåfjuttar in den bakom Shay Given i 96:e minuten är det som bortblåst. Owen må alltid förknippas med Liverpool, men det där enskilda målet gjorde så att man inte fick ont i ögonen av att se honom i Unitedtröjan längre.
https://www.youtube.com/watch?v=Z3VyClaMzSg
Res med oss till Manchester!