Den långa väntan mellan slutet av en säsong och början på en säsong är rent ut sagt outhärdlig, som om man vore ett barn dagen före julafton men julafton skulle ta drygt två månader innan den dök upp. Samtidigt som det enda man fyller fotbollsbägaren med är lösa rykten om spelare som mest bara ska till Saudiarabien.
Vanligtvis är jag en sån person som älskar ”silly season” eller vad man nu ska kalla övergångsperioden, men hela den här Saudi-farsen har tagit död på den kärleken för mig. Då det kastas pengar på vissa föredettingar och andra oönskade spelare för att bygga något ekonomiskt varumärke som då ska blåsa ut hela fotbollseuropa från förstaplatsen. Ja, det är väl en bra bit kvar tills dess – men som bevisat väger pengar bra mycket när det stundas val av klubbmärke. Det har vi sett förut, men inte på det här sättet. Därför är också abstinensen för att starta kommande säsong än större – utan ny anfallare eller inte. För det vi kan konstatera, eller det jag i alla fall kan konstatera utan att ha någon som helst insikt i vad som händer innanför Old Traffords väggar är att det inte blir någon Harry Kane, det kommer inte heller bli någon Osimhen. Vem blir det det då? Ja, det kan man undra, det mesta pekar på en oprövad 20-åring vid namn Rasmus Höjlund. Vi vet att det är skillnad på Serie A och Premier League, ska vi verkligen lägga dessa 700 miljoner på en sån spelare? Det känns magstarkt och det känns som något som vi har hört förut – och förut har det ju gått käpprätt åt helvete. Med andra ord är pappret dyrare än insidan på julklappen, i alla fall i min mening. Och det är tämligen svårt att se en 20-åring vara frontman i ett Manchester United som på riktigt ska utmana, men vad vet jag.
”men magkänslan är orolig”
Samtidigt som våra konkurrenter har blivit ännu starkare med Declan Rice, MacAllister, Szobosalai, Gvardiol (troligen) har vi lyckats med att ta in Mason Mount – mot en på tok för dyr peng. I en värld där en trodde att det var Saudiarabiens ansvar att rädda Chelsea ut ur en havererande överflödig trupp. Men här är vi och dansar cikeldans med Todd Boehlys och Saudiska regenter. Nu kanske det blir så att Mason Mount överraskar mig och faktiskt åstadkommer stordåd, men magkänslan är orolig. Samtidigt borde man ha lärt sig att lita på ten Hag efter säsongen som har varit, han verkar ju bevisligen veta exakt vad han behöver göra och vad han inte behöver göra. Det sista man vill är att hamna i gamla mönster där vi köper spelare för sakens skull, lite där Chelsea befinner sig just nu, utan någon egentlig plan på vad som ska göras. Det är också återigen min egen vendetta mot Mason Mount då jag inte har sett hans storhet alls, men vem är jag? En bejakande soffpotatisexpert, vilket betyder att min åsikt och min bedömning är lika säker som krogfolkets beslutsförmåga och värderingar klockan kvart innan stängning. Så min kärlek kommer herr Mount få arbeta för och bevisa att han gör allt för den klubben som jag älskar innan han är accepterad in i den röda värmen.
”backlinjen får gärna hålla Maguire utanför startfältet”
I skrivande stund är det drygt tre veckor till den efterlängtade premiären mot Wolves, så vad kan vi lämpligen förvänta oss av säsongen? Ja, förväntningarna bör och ska väl vara väldigt höga, vi ska kunna utmana på alla fronter, vi ska kunna hänga med i racet om ligatiteln och hänga med en bra bit i inhemska- och utländska turneringar. Allt annat kan anse sig vara ett magplask från femman i badhuset. Får vi ingen ny forward måste Rashford fortsätta att skjuta in minst 20-30 baljor under säsongen och backlinjen får gärna hålla Maguire utanför startfältet tills vi hittar någon som vill köpa honom, troligtvis ligger till och med Jonny Evans före honom i rangordningen, vågar man på sig en gissning av startelva? Självklart, från vänster – Onana(?), Shaw, Martinez, Varane, Dalot, Casemiro, Mount, Bruno, Sancho, Rashford, Antony. Ja, jävlar i mig, det är inte mycket som har hänt men Wolves ska vi väl kunna triumfera mot, 3-0.
P.S.
Det här inlägget skrevs innan Onana var helt klar.
Res med oss till Manchester!