Ett år senare ser det ut som om klubbens försäljningsprocess når punkt. Kanske är det bara ett kommatecken.
Under början av oktober besökte jag, för första gången på över tio år och för andra gången i mitt liv, Manchester och Old Trafford.
Det var en utpräglad fotbollsresa. Likväl fanns det möjlighet att strosa omkring mer planlöst i staden.
Och vad den hade förändrats på dessa tio år. Åtminstone vill jag minnas kvarteren som mer nedgångna, smutsiga och trasiga.
Men likväl alldeles, alldeles underbara.
Samtidigt: vem kan lita på minnesbilder från en fjortonåring?
Jag förälskade mig hur som helst på nytt i staden. Måhända var jag mottaglig.
Hur skulle man kunna stå emot?
En öppen och välkomnande universitets- och världsstad med närvarande historia, en utpräglad melankolisk arbetarklasskultur och det där hemtrevliga brittiska.
Ständigt påmindes jag av kassörer, busschaufförer och servitörer om ett citat av sir Ian McKellan (återgivet i original då schvungen försvinner med översättningen):
“If you ever arrive in Manchester. If you’re lucky enough to be able to afford the train fare. You come down the steps at Piccadilly.
And if you’re lucky enough to be able to afford a taxi, you get in the back of one. And the taxi driver, usually a man, but not always, says:
‘Where you going to, love?’
Oh, and I feel I’m home! Where grown men call strangers ‘love.’
I think, if we all did that, it would be a rather better place. Wouldn’t it?”
Dessutom: jag ser fler city-tröjor under en eftermiddag på Emporia än vad jag gjorde under hela vistelsen i Manchester.
Hur skulle man kunna stå emot?
När jag senast satt på Old Traffords läktare var inte bara jag en annan. Manchester United var något annat.
Då var sir Alex Ferguson manager. Wayne Rooney stod för det enda målet mot Fulham.
Allt kändes stabilt och tryggt.
Om någon då hade visat mig ett klipp på hur det skulle se ut när jag återvände 2023 – och mot pyttelilla Brentford, dessutom – hade jag inte trott mina ögon.
Hur det såg ut fram till minut 85, alltså.
DÃ¥ var det som om det gamla Manchester United vaknade till liv igen.
Kanske kom det med känslorna av att stå där på läktaren, men plötsligt var det uppenbart – det fanns bara en utgång.
Brentford kunde försöka mota tillbaka för allt de var värda.
Bollen skulle gå i mål.
Fergie-time materialiserades för första gången på länge. Och jag var fjorton igen.
Manchester United var Manchester United igen.
Även stadium-touren var en annan. Det enda som knappt hade förändrats var tragiskt nog trofé-skåpet.
Museet, med utställningar om klubbens tidiga historia, lagkaptener genom åren, Münchenkatastrofen och alla framgångar gav en välbehövlig tillbakablick.
Inte minst med tanke på vad som snart skulle dyka upp i nyhetsflödet.
Glazerfamiljen verkade villig att acceptera sir Jim Ratcliffes minoritetsbud.
En suck av lättnad. Ytterligare en. Och en till.
Besöket på museet; promenaderna i Manchester befäste bara min övertygelse.
Samtliga alternativ som har presenterats under det gångna året har varit dåliga. Ändå har ett stått ut som klart sämst.
Ett alternativ som med tiden skulle riskera att utradera den identitet som genom åren blivit en del av så många – mig själv inkluderad.
Och som, i grund och botten, kommer från staden.
Det säger kanske sig självt – det är trots allt den ena halvan av namnet.
Manchester är Manchester United.
Och tvärtom.
Samtidigt tål det att påminnas om.
Det tål att påminnas om när hela klubben står på spel.
Det tål att påminnas om därför att ett statligt ägandeskap – oavsett om det hade gällt en stat som inte varit en människorättskränkande autokrati – skulle förändra denna dynamik.
Kanske för alltid.
Manchester är Manchester United. Manchester United är också Qatar. Men Manchester är inte Qatar.
Någonting måste bort.
När du hör “PSG” tänker du dÃ¥ i första hand pÃ¥ staden Paris – pÃ¥ Champs-Élysées, pÃ¥ trikoloren, pÃ¥ floden Seine?
Det gör ärligt talat inte jag.
I stället armbågar sig Nasser Al-Khelaifi, böljande sanddynor och oljan fram.
Om en stat övertar ägandeskapet följer dess kultur, lagar och representanter med. Hur man än vänder och vrider på saken.
Är det ett företag eller ett konglomerat går det på ett annat sätt att hålla isär det från klubben.
Absolut, deras avtryck kan totalförstöra fotbollssidan. Det har vi sett otaliga exempel på.
Men identiteten, hjärtat, själen finns ändå kvar.
Affärsmännen, Glazer-familjen, är inte klubben. De saknar världspolitiska agendor att smeta ned den med.
Med ett statligt ägande är jag rädd för att någonting avgörande skulle nötas ned.
Någonting som i de flesta fall har överlevt hyperkommersialiseringen av världsfotbollen – klubbarnas förankring till sin städer, till sin historia.
Vad är Manchester United utan ett hem? Vad är United utan Manchester?
Precis detsamma som PSG.
Ett varumärke. En intetsägande förkortning som ätit upp det fullständiga namnet.
Med lika mycket tradition, själ och hjärta som Deutsche Bank, Nestlé eller Amazon.
Det är verkligen inte omöjligt för världssamfundet och fotbollens maktorgan att göra det svårare för stater att äga och förstöra fotbollsklubbar.
Att de vilar på hanen grundar sig som alltid i pund-, euro- och dollartecken.
Men vi dödliga har också ett inflytande. Det såg vi inte minst i samband med Super League-debaclet.
Genom att gemensamt och kategoriskt avvisa och motsätta oss statligt klubbägande; genom att prioritera fotbollen; genom att värdesätta anknytningen till städerna och samhällena ur vilka klubbarna fick och får sin livskraft.
Då kan vi, med lite tur, påverka. Och kanske, med ännu mer tur, avstanna det som utarmar och urvattnar den fotboll som vi alla en gång snärjdes av.
I think, if we all did that, it would be a rather better place. Wouldn’t it?”