Av de nio inledande matcherna har Manchester United enbart förlorat en. Ändå har det känts som om något saknats.
Jag har varit inne på det tidigare. Och likt en låt från en repig CD-skiva kommer nu några av raderna igen.
Efter att det blåstes liv i Manchester United Women under 2018 följde jag lagets utveckling noga.
Matcherna sågs. Målen, vinsterna och framgångarna firades. Spelarna lärdes känna.
Manchester United vann Championship och avancerade till högstaligan – The Women’s Super League.
Redan här började omsättningen av spelare. Några av de mest prominenta, däribland lagkaptenen, bytte klubbar.
Men det kunde ju vara hänt.
Nästa säsong fortsatte det snabba avancerandet för laget. Fler spelare kom in och blev en del av det man först tänkte på då man läste orden: Manchester United Women.
Vid inledningen på den nästkommande säsongen hade ytterligare en stor del av truppen bytts ut.
Då den fjärde säsongen blåstes igång hade det varit en ännu större omsättning. Nu hade också den viktigaste positionen lämnats vakant för en tid – managern.
Casey Stoney tackade för sig och gick till San Diego Wave.
Här någonstans slutade jag mer eller mindre att titta på matcherna.
Det var inte avsiktligt. Snarare blev det bara något som hände.
När den fjärde matchen för säsongen startade insåg jag att jag ännu inte hade sett en minut.
Jag hade varit där tidigare; med allsvenskan.
När spelarna som utgör laget flyttar innan man hunnit vänja sig vid deras närvaro urvattnas begreppet “lag.”
Det är givetvis klubben som spelar roll, inte de enskilda spelarna. Men för att känna nÃ¥gonting behöver det abstrakta begreppet “klubb” knytas till nÃ¥got, nÃ¥gon, nÃ¥gra.
Det hjälper inte heller att flera av matcherna varken sänds hos de olika streamingtjänsterna – eller hos MUTV(!).
När man måste påminna sig själv att bry sig är man ute på tunn is.
Det motsatta brukar gälla för Manchester Uniteds herrar. Där försöker man påminna sig att bry sig mindre.
Och där är det snarare det motsatta problemet: när spelarna väl satt sin fot på Carrington vägrar de att lämna.
Den föregående säsongen slutade med en andraplats i ligan; blotta två poäng bakom serievinnaren Chelsea.
Det måste anses imponerande för ett lag som inte fanns för bara sex år sedan.
Även en FA-cupfinal spelades. Återigen var det Chelsea som stod mellan oss och en titel.
Trots besvikelserna knep Manchester United för första gången en Champions League-plats.
Den självutnämnda United-dottern Alessia Russo valde ändå att lämna för Arsenal med just Champions League som en motivering.
Sannolikt trodde hon att det erfarna Arsenal skulle gå längre än nykomlingen.
Och det hade de kanske gjort om inte nämnda nyförvärv missat sin straff mot Paris FC, varpå det blev ett tidigt uttåg.
Även Manchester United fick se sig utslagna efter den första omgången mot ett lag från Paris. Skillnaden var emellertid att United mötte PSG – som för kuriosa aldrig har förlorat mot Paris FC.
I övrigt har säsongen, en dryg månad in, blandat och gett.
Tre segrar och tre kryss har renderat en sjätteplacering i ligan.
Sejouren i ligacupen började bra med en 5-0 vinst mot Everton. I gruppen finns även Liverpool, Leicester och Manchester City.
I en sådan grupp kan alltså ett avancemang inte betraktas som en självklarhet.
Under den föregående säsongen gjordes alltså betydande framsteg. Dessa lyser stundtals med sin frånvaro idag.
Visst, blott en match i samtliga tävlingar har slutat i förlust. Och mot somliga motstånd har målen öst in.
Ändå är det stundtals trevande. Försiktigt. Osäkert.
En möjlig förklaring till att den gångna säsongens självförtroende saknats i de inledande matcherna är den tidigare nämnda omsättningen av spelare.
Det säger kanske sig självt: men det är svårt att sätta en stark och tillförlitlig form när namnen på ryggarna är olika för varje säsongstart.
Detta bör givetvis vara ett problem för samtliga klubbar i WSL, då omsättningen generellt är hög.
Men kanske påverkar den särskilt ett lag som är så ungt. Som inte har en inarbetad struktur att falla tillbaka på.
När man tvingas uppfinna hjulet på nytt för varje säsong blir det ofrånkomligen en trevande inledning.
Lika ofrånkomligen tappas här poäng som i slutet av säsongen, när formen hunnit ifatt, hade behövts för att nå hela vägen.
För att klättra till den absolut toppen, och stanna där, behöver Manchester United Women ett fundament som är oberoende av enskilda spelare.
Och för att kunna göra det behöver klubben och vi supportrar någonting som i dagens värld av snabba kolhydrater, aldrig sinande dopamin-kickar från sociala medier och ständiga hetsjakt efter nya intryck närmast kan betraktas som en svordom.
TÃ¥lamod.