Måndagen den 1 januari öppnade vinterns transferfönster. Och torsdagen den 1 februari stänger det.
Januari utgör en möjlighet för lag att täppa till hål i truppen; oavsett vari dessa spelarförluster grundar sig.
Som alla Manchester United supportrar vet har klubben varit drabbad av makalöst många skador under höstsäsongen.
En del av skulden för att det sett – minst sagt – knackigt ut på gräset under samma period ska tillskrivas just skadorna.
Därför hade man kunnat anta att Manchester United har för avsikt att iklä sig spenderbyxorna efter årsskiftet. För att skapa en manskapsbuffert.
Men icke.
Under ett så kallat Fan Forum redogjorde Manchester Uniteds vice verkställande direktör, Collette Roche, för att detta inte kommer ske.
Anledningen?
Att efterleva FFP – Financial Fair Play.
De senaste transferfönstrena har Manchester United ströslat pengar omkring sig.
Beklagligt nog har få av de kostsamma nyförvärven gjort sig förtjänta av en bråkdel av sina skyhöga prislappar.
Men FFP tar inte hänsyn till prestationer; eller avsaknaden därav.
Så trots att klubben hade behövt ta in några spelare som känner sig hågade att springa – och kanske till och med försöka – så måste Manchester United visa “stor disciplin” med spelarköp under den närmaste tiden.
Följaktligen är det poänglöst att spekulera i vilka Manchester United är ute efter i januari.
Det kommer inte bli något större antal tillskott. Sannolikt inte några alls.
I stället är förflyttningarna i motsatt riktning det som intresserar.
Fem stycken har redan flyttat på sig.
Ungdomarna Hannibal Mejbri och Álvaro Fernández Carreras har lämnat på lån till Sevilla respektive Granada.
Vidare fick Sergio Reguilón i förtid flytta tillbaka till London och Tottenham.
Den stackaren.
Donny van de Beek, även känd som den stillasittande holländaren, har bytt adress till Eintracht Frankfurt.
Många, inklusive undertecknad, tyckte att köpet av honom 2020 var en no-brainer; ett kap; precis det United behövde.
Ack vad fel man kan ha.
På tal om misslyckanden. Jadon Sovmorgon Sancho, har återvänt till sin forna klubb.
Att kallas för den största transferfloppen i modern tid är i det närmaste en bedrift – med tanke på Sanchos kollega/konkurrent som också han kostade en knapp miljard.
Men brasilianaren och engelsmannen skiljer sig åt på så vis att den förstnämnda åtminstone har lärt sig klockan. Och, just det, brasilianaren vägrar inte att uträtta sitt jobb – även om han utför det fullständigt undermåligt.
Oavsett vilka av detaljerna som är sanna och vilka som är fiktion finns det övergripande och obestridlig fakta.
Jadon Sancho har vägrat spela.
Och det är ett stort långfinger till alla de som applåderat honom; till alla de som följer Manchester United.
Förhoppningsvis sätter han aldrig igen sin fot på Carringtons gröna gräs.
Den tidigare nämnda Antony borde också han, i den bästa av världar, byta klubbadress innan månadsslutet.
Han var inte värd en miljard sommaren 2022. Och han kommer, med nästan fullständig säkerhet, aldrig att bli det.
Manchester United borde, återigen: i den bästa av världar, göra sig av med honom innan marknadspriset hunnit sjunka ännu mer.
Men samtidigt: det kommer inte att ske.
Ytterligare en som levt på lånad tid i Manchester United i åtminstone fyra år är Anthony Martial. När det slår mig att det är han som springer – läs: står – där uppe vid straffområdet kan jag ibland bli förvånad.
Hur? Hur kan han fortfarande spela för Manchester United?
Hur kan Fred inte anses hålla Manchester United-klass, men Martial göra det?
Eller David de Gea? Eller Marcel Sabitzer? Eller Chris Smalling?
Förstå mig rätt: samtliga som just nämnts borde spela för andra klubbar än Manchester United, förutsatt att Manchester United vill bli vad det en gång var.
Men det borde Anthony Martial också göra.
Han platsade inte i Sevilla, för bövelen.
Andra som borde flytta på sig för att ge plats på lönelistan för Manchester United-ämnen är Christian Eriksen, Sofyan Amrabat och Casemiro.
Åtminstone säsongen 2023/2024’s version av brasilianaren.
Han var otroligt bra under den första halvan av den föregående säsongen. Sedan dess, inte så mycket.
Dessutom är han 31. Manchester United betalade 70 miljoner pund för honom.
För 36 miljoner till hade vi fått 24-åringen Declan Rice.
36 miljoner pund är mycket pengar. Men då hade vi säkrat en stabil innermittfältare i åtminstone 6 år mer än vad vi kommer få ut av Casemiro.
Christian Eriksen var bra under sin första säsong i det röda stället. Men i år har han mer sett ut som han gjorde under sitt sista år i Tottenham.
Det är dags att gå vidare.
Jag kan ärligt talat inte komma på fem situationer som jag tycker att Amrabat hanterat bättre än vad någon av våra andra innermittfältare skulle ha gjort.
Om hans lån förlängs efter sommaren – och han inte dramatiskt spelat upp sig under hösten – är det en skandal.
Men.
Detta är varken FIFA – eller vad det heter nu för tiden – eller Football Manager.
Sannolikt kommer varken Antony, Martial, Christian Eriksen, Sofyan Amrabat eller Casemiro att flytta på sig förrän tidigast i sommar.
Och visst, hösten har med all önskvärd tydlighet visat att vi behöver en bredd i truppen.
Problemet är bara att bredden är skrämmande smal, tunn och ynklig.
Det brukar sägas att våra ljusblå grannar har en ordinarie trupp på plan och en på bänken.
Alla, nästan, är utbytbara.
Manchester United har ett odefinierat a-lag.
På bänken sitter åldermännen och de oprövade ungdomarna.
Vi har ännu en lång väg att vandra.