Krönika » En förmultnad ambitionsnivå | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Nu när Ineos och Sir Jim Ratcliffe börjar bli varma i kläderna så ser man att det händer saker – särskilt kring det mer operativa i klubben. Förhoppningsvis kan dessa förändringar på lång sikt påverka det som händer nere på gräsplätten. Där vi som supportrar kanske främst vill se en markant förändring. I alla fall jag.

Med förändringar kring det operativa menar jag att olika typer av chefsområden förändras, direktörer anställs hit och dit och just nu är det mest prat om att anställa viktiga pjäser till de områden som de “nya ägarna” ser ett behov av att förstärka. Visst är det så att det också är för tidigt att göra någon bedömning av detta nu. Det känns mest som att det är någon form av optimistiskt gubbgissande som försiggår. Men att det sker förändringar i ledningen är positivt oavsett och det är kanske det vi får landa i att den här klubben behöver. Vi har på något vis ett av de största sportsliga varumärkena i världen och det är på tiden att vi faktiskt ansvarar för att sköta värdet i det. För känslan är ju att andra klubbar börjar att rycka ifrån rejält nu. Real Madrid, Manchester City med flera – då menar jag inte det sportsliga utan i ett kommersiellt anseende. Det sportsliga är vi just nu ljusår bakom.

“Men i ärlighetens namn så vinner inte hjärta för klubben några titlar”

Samtidigt så ser det faktiskt fortfarande väldigt knackigt ut när Manchester United spelar fotboll. Det är svårt att förstå hur ett lag inte har kompetens eller mentalitet för att genomföra 90 minuter fotboll på ett godkänt sätt. Att vi nu befinner oss i en värld där Scott McTominay är vår befriare och frälsare om och om igen. Det är inte så det ska behöva vara. Med det sagt inget illa menat mot McTominay, han är nog en av de som faktiskt har växt med uppgiften och tagit sitt ansvar för sig själv och för rätten och äran att bära det vackraste klubbmärket i världen. Det är nog inte många i vår klubb just nu som faktiskt känner så. Och för det ska han ha en enorm eloge. Men i ärlighetens namn så vinner inte hjärta för klubben några titlar om det saknas allt annat runt omkring. Det var kanske bara Sir Alex Ferguson som kunde utföra mirakel med såna förutsättningar. Ten Hag är ingen sån mirakelman, det är nog ingen tränare i världen, Sir Alex Ferguson var unik – däremot har många andra tränare lyckats göra mycket med lite. Skapat en “vi”-känsla, en miljö där alla har samma målsättning och drar mot samma mål. Det är inte något unikt och jag känner att ten Hag verkligen har misslyckats med just det. På något vis kanske det också är just det som gör att det är så gud förbannat knackigt i tid och otid.

“Han har fått spendera miljarder”

Så vad har ten Hag lyckats med? Han har ju trots allt vunnit en titel, även om det var den absolut minst prestigefulla. Utöver det så är känslan mer riktad mot vad har han misslyckats med? Det negativa svämmar ju över det positiva när man väl ser det objektivt och tar fram den fakta som faktiskt existerar. För om det är nu så att ten Hag har fått styra över exempelvis värvningarna så är det ju ett enormt misslyckande. Han har fått spendera miljarder och nu sitter dessa spelare antingen på bänken eller härbärgerar i sjukstugan. Men det är ju inte alltid fatalt – värvningar kommer och värvningar går som i alla andra klubbar. Det finns olika sätt att lösa det på. Vad som inte går att lösa är att hamna i någon sits där man missar Champions League om och om igen. Och känslan är att vi närmar oss det bitvis för varje säsong som går. Sen ska klubben Manchester Uniteds ambitioner vara att vinna ligan varje år, att utmana om Champions League-titeln, inte att försöka klämma sig in i topp fyra. Det går inte hand i hand med vad den här klubben står för och dess historia.

Och summa summarum så matchar inte det sportsliga det ambitionsmässiga och det har det inte gjort på många år. Snart har vi samma mentalitet som Tottenham och då är det försent.

Så det skulle väl sitta som handen i handsken att förlora mot Luton Town idag.