Krönika » En stor röd pysande ballong | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

När man såg spelschemat såg man direkt att det inte var matcherna mot Manchester City som skulle definiera säsongen, man kanske trodde att vi hade kunnat ta ett steg närmare men att vi fortsatt var ljusår efter. Men på något vis definierar det något annat – att vi inte ens tagit ett enda steg framåt.

Visst vi gjorde det första målet väldigt snabbt, vi hade ett par fina omställningslägen som slarvades bort, vi hade i viss mån domaren (VAR) emot oss i vissa situationer. Men ärligt alltså? Hade det gjort någon skillnad? Redan vid 1-0 målet visste man innerst inne att Manchester City skulle veva igång maskineriet och liksom ångbåta över oss. Exakt som Manchester United var under tiden när Sir Alex Ferguson styrde och ställde. Vi var den röda maskinen. Vi var laget man vevade igång. Ingen kunde gå säkert oavsett vilken ledning de än hade. Just nu, och egentligen de senaste tio åren liknar vi mer en stor röd pysande ballong. Vi har fem minuter i början av varje match, ibland lite mer där vi ser hungriga och spelsugna ut. Sen pyser det, och pyser, och pyser tills det bara är en fladdrig röd hängig amöba kvar. Det är då Fulham gör mål, det är då City manglar oss och det är då Nottingham Forrest gör mål. Och det är så jävla svårt att sätta ord på.

“the botten is nådd”

Jag är alltid för att ge tränare tid, att ge dem en möjlighet att få bitar på plats. Jag såg något i ten Hag – jag skrev till och med en krönika om det någon gång under hans första säsong. Han hade något som jag personligen trodde på. Men likt alla andra som har kommit och gått äter den här klubben upp ens mentalitet och själ och kvar är ett tomt hölje av människa. Kanske är det dags att symboliskt begrava det höljet som är kvar av ten Hag för bevisligen, som Timbuktu sa i en sommarplåga, är “the botten is nådd”, än en gång.

Jag tycker att det som Bayern München gör är smart, inte att de sparkade Nagelsmann och anställde Tuchel men att de semi-sparkar Tuchel och låter han styra tills säsongen ut. Det ger incitament till både tränaren och spelarna att maxa prestationerna den resterande säsongen, vilket jag tycker att man ser i Bayern München, delvis. Samt att det gör det lättare att slussa ut ten Hag – han vill visa att han kan så att någon annan klubb kan anställa honom. Spelarna vill visa sig från sin bästa sida då det vet att någon ny tränare ska komma in. Win-win. Jag har aldrig förstått att man sparkar någon med 25 procent kvar av säsongen bara för att ta in någon tillfällig, då ska det vara en permanent tränare som kommer in. Jag hoppas att Ineos har någon plan för detta, för man vill anta att det är väldigt smarta människor som styr och ställer där och de kan ju inte vara blinda för det som händer.

“Det har blivit för destruktivt”

Sen har vi hela fenomenet Rashford – Om man är trött på ten Hag så är man väl oundvikligen tröttare på Rashford. Jag är helt övertygad om att han älskar Manchester United, däremot visar han det verkligen inte på planen. Även om han i det här fallet stövlade in ett supermål så räcker det inte. Hans kroppsspråk stinker av att han inte vill vara i klubben. Som ett surnat förhållande där man fortfarande älskar en person men samtidigt hatar densamme. Om det nu stämmer gällande de få rykten som sipprat ut att PSG ska vara villiga att värva honom så är det faktiskt läge att sälja honom. Det fungerar inte längre och någon behöver riva plåstret. Det har blivit för destruktivt och hans PR-team gör inte saken bättre.

För förhållandet Rashford, ten Hag och Manchester United är slut – det är min personliga åsikt, och jag tycker det är dags att vi inser det.