En match och ett avgörande för evigheten | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Vissa matcher, vissa mål och vissa segrar glömmer man aldrig.

Det här var en sådan.

När Amad Diallo sakta och delikat placerade in 4-3 framför Stretford End blev han odödlig i Uniteds historieböcker.

Och matchen kommer vi att minnas för lång tid framöver. För den här glädjen behövde vi. Verkligen.

Skriet från vildmarken:

När den sparsamt matchade ivorianen först snodde bollen av Elliott för att sen sätta full fart över hela Old Traffords gräsmatta, serveras av den ypperlige Garnacho och hitta den enda ytan där han kunde bli hjälte hördes ett samstämt glädjevrål över hela jorden. Unitedfansen har inte haft många såna här ögonblick att glädjas över, med samma dramatik, under 20-talet. Vi är många som är hesa i dag och Amad Diallo får svårt att toppa den här matchen under de 10-15 år han möjligen har kvar på toppnivå,

Magnifikt, magiskt, Manchester United-klass:

Karaktären och jävlaranammat som truppen visade den här kvällen. Vi avslutade matchen med två försvarsspelare på planen, med Bruno Fernandes som mittback och Antony som vänsterback och vände 2-3-underläge mot ett av Europas allra bästa lag på fem minuter.
Och dessförinnan hade United ordnat förlängning efter att en av klubbens mest hånade spelare under 2000-talet från ingenstans vred in kvitteringen – med sin högerfot. Det var nästan som att han bara tänkte “fuck it, jag skjuter” och bara gick på instinkt. I stället för att försöka lägga över den på vänstern som han gör 11 gånger av 10 annars.
Om Gareth Southgate tycker att Jordan Henderson är en bättre spelare än Kobbie Mainoo står det förstås honom fritt, men han har likväl fel. Visst kan Kobbie stå för lite positions- och passningsmisstag, men det ser ut som att han spelat på den här nivån i sju-åtta år och inte månader. Hans dribblingsshow i första halvlek hade inte Messi gjort bättre.
Alejandro Garnacho har växt ut till en nyckelspelare för United under säsongen. Han levererar numera poäng kontinuerligt och är den ende som får pulsen att höjas när han får bollen på motståndarnas planhalva.
Vi ska inte heller glömma att första 30-40 minuterna av matchen var säsongens allra bästa från United. Mot ett topplag. Intensitet, presspel, öppnande av ytor … you name it. Hög standard.

Också högoktanigt:

Scott McTominay har en fenomenal förmåga att ta sig till lägen i straffområdena över England och Europa. Att han sen inte gör mål på max ett av fem av dessa lägen är en annan femma.
Rasmus Højlund kanske inte var så vass framför mål, men han fick inte heller så många lägen, men han är jobbig att hålla koll på och skapar på så sätt ytor för Garnacho & co.
Man älskar ju Varane.

Inte okej:

Sista fem minuterna av första halvlek var obegripligt dåliga. Det var som att United slutade spela och backlinjen sjönk 10-15 meter lägre ner och bjöd in Liverpool i matchen. Och så bara gav man bort bollen, gång på gång.
I andra halvlek skapade United knappt någonting offensivt. Liverpool hade full kontroll – innan den ytterst överraskande kvitteringen och med sekunder kvar brände Rashford ett friläge (offside?).
Liverpool hade alltså två deflected shots i mål. Frank Lampard Jr var garanterat stolt.

Sist:

Erik ten Hags framtid hängde givetvis inte på utgången i den här matchen – den är säkert redan avgjord av SJF och hans undersåtar – men hans ställning hos fansen denna vår mår inte dåligt av resultatet. Att det sen blev Coventry i semifinalen gör inte situationen och förutsättningarna sämre för den excentriske nederländaren.
Som sagt: Det här var en match för evigheten. Oavsett vad som händer, hur det än går, är det här en match vi aldrig glömmer.