På åtta dagar spelade Manchester United tre fotbollsmatcher. Samtliga tre slutade med att de röda djävlarna tappade poäng under slutminuterna.
Nio poäng blev två.
Sannolikt var det denna oförmåga att hålla tätt som blev den sista spiken i kistan för en kommande säsong utan Champions League-fotboll.
Men samtidigt: hade vi verkligen velat se denna oinspirerade, oförmögna och oengagerade trupp åka ut i gruppspelet mot Twente, Stuttgart och Girona?
Negativitet har omgärdat vår fotbollsklubb sedan den 14 augusti, då säsongen rullades igång på Old Trafford.
Och sannolikt kommer det fortsätta i samma anda tills slutsignalen ljuder över Falmer Stadium den 15 maj.
Kanske beror det på skador. Kanske på en utdragen ovisshet kring ägarskapsfrågan. Kanske på en flintskallig nederländare.
Säkert är hur som helst att säsongen 2023/2024 kommer att gå till historien, tillsammans med 2021/2022, 2018/2019 och 2015/2016, som tämligen bortkastad.
Så, som en lite för nöjd mellanstadielärare hade sagt när hen läxar upp sina elever efter en pinfäktning på skolgården som slutat i blodsutgjutelse:
Nå, vad har vi lärt oss?
Inte mycket nytt, ärligt talat. Däremot har vi påmints om slutsatser från tidigare säsonger:
Historisk avkastning garanterar inte framtida avkastning.
Marcus Rashford, Casemiro och Lisandro Martinez lämnade alla en riktigt bra fjolårssäsong.
I år har det blivit allt annat än det. Samtliga, tillsammans med många andra, har lämnat mycket att önska; av olika anledningar.
Allt som glimmar är inte guld.
Erik ten Hag tog med sig en titel efter sin första säsong. Det begicks framsteg nästan varje vecka. Hoppet om en framgångsrik framtid hade börjat slå rot, men rycktes obarmhärtigt upp redan under höstens första matcher.
Sedan dess har nederländaren för varje hårresande underprestation, och för varje efterföljande försvarstal, tappat påhejare.
En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.
En backlinje som sett olika ut för varje match. Underprestationer både i mitten, på kanterna och framåt. En osäkerhet över klubbens framtida styre.
Vad gäller svaga länkar går det att välja och vraka. Kanske är det inte så konstigt att det gått som det gått.
Blott sju matcher återstår för Manchester United i årets upplaga av Premier League, men det känns som att vi kan göra bokslut redan nu.
Som så många gånger förr tvingas vi att blicka mot nästa säsong.
Och som så många gånger förr sätter vi vårt hopp till förändringar under transferfönstret.
Men denna gång är det annorlunda; på gott och ont.
Detta blir den första sommaren i INEOS regi. Och att döma av Ratcliffes uttalanden har man en annan filosofi än vad det av Glazers löst sammansatta styret arbetade efter.
Då identifierades ett problem som försummats alltför länge. Pengar kastades i dess riktning med målet att visa handlingskraft snarare än att lägga tid på en långsiktig strategi.
Problemet kvarstod, men blev dyrare – Lex Sancho och Antony.
INEOS vill visa mer återhållsamhet; inte snärja det det tredje bästa alternativet bara för att.
En möjlig effekt är att vi går ett händelsefattigt fönster till mötes.
Men om de kan leva upp till sina ord ska en sådan strategi åtminstone leda till en framtida nykterhet.
Ratcliffe har vidare sagt att det inte kommer bli några livstidskontrakt. Du får en eller två säsonger på dig att visa att du kan prestera, annars är det tack och adjö.
I så fall bör rimligen ett antal högprofilerade namn dra av sig den röda tröjan för sista gången innan den 1 september.
Annat som kan vara värt att hålla ögonen öppna för är vad som kommer att hända med Greenwood respektive Sancho.
Bägge befinner sig en bra bit ut i kylan; av mycket olika anledningar.
Men det var inte INEOS som satte dem där. Och det är inte säkert att INEOS behåller dem där.
En annan, än mer uppenbar fråga, gäller ten Hags varande. Huruvida det är han som kommer att stå där på sidlinjen i augusti.
Att döma av diskussionerna på sociala medier är klubbens följe uppdelat i två läger med i sammanhanget uppenbara ståndpunkter.
Undertecknad vidhåller att det kändes annorlunda med honom för två år sedan. Han var en mer långsiktig anställning än både van Gaal och Mourinho och mer taktiskt finkalibrerad än Solskjaer.
Likväl är vi där vi är.
Kanske kan han återuppbygga förtroendet med bättre prestationer. Kanske inte.
Mycket är osäkert. Men hur man än vänder och vrider på saken går vi en unik sommar till mötes.
Med de få glädjeämnena från den gångna säsongen i närminnet är det, åtminstone och förhoppningsvis, något att se framemot.