Krönika » Jag har gjort mitt bästa för att vara en optimist | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Jag lever med mottot att glaset allt som oftast är halvfullt kontra halvtomt, oavsett hinder som dyker upp i livet – privata som sportsliga. Men på något vis kan inte glaset fortsätta vara halvfullt om hindret och motståndet blir större och större. Om inte annat så fylls det där glaset på tills det kantrar likt Costa Concordia. Skillnaden i det här fallet är väl att kaptenen inte lämnar skutan, hur mycket vatten båten än tar in.

Det finns ett ordspråk “receptet för en lösning smakar sämre med en kompromiss”, och visst finns det något i det. För jag är Manchester United supporter och jag kommer att följa det här laget i ur och skur, även om vi skulle trilla ner i seriesystemet och spela league 2, på någon dåligt inköpt stream av något slag. Nu kommer vi naturligtvis inte hamna där men det är lite så det känns just nu. När man inte tro att något kan bli sämre så blir det alltid motsatsen. Det är så oförklarligt, jag med min mattedyslektiska förmåga hade haft större chans att förstå olika extremekvationer än att förstå sig på dagens Manchester United. Kanske borde man gå in med inställningen att allt alltid är skit, det hade gjort saken enklare men det är inte i min natur. När hjärtat vill en sak och hjärnan vill en annan, hur gör man? Det är en mental fortskridande plåga att se dessa herrar springa runt i 90 minuter. Men det är samtidigt lite deja vu över den här säsongen, det här har vi ju sett hända förut eller hur?

“Vi får på något vis gläda oss åt att det hade kunnat se ännu värre ut”

Allt som oftast, det här är min personliga känsla och åsikt, när det kommer till tränare i Manchester United så borde resultaten varit ännu sämre än vad de är. Särskilt om man ser vad som händer på planen. Men det som bevisligen finns i den här klubben är en stor del av individuell briljans. Det finns mycket fotboll i många av de här gossarna. Om det inte är Mainoo eller Garnacho så var det tidigare Martial eller Rashford, och som alltid var De Gea inne i mixen. Oavsett om tränaren hette Moyes, van Gaal, Mourinho eller Solskjaer. Det har alltid funnits individuella prestationer som har räddat många resultat för oss och den här säsongen är inget undantag. Orden som som aldrig slutar snurra i TV-studion eller i ens eget huvud är “hur kan de inte avgöra matchen?” och då handlar det om alla motståndare vi möter. Vi blir bombarderade med skott och frilägen. Men på något outgrundligt vis släpper vi inte in lika många mål som vi borde. Det är inte för att vårt försvar är bra, då det är helt uruselt, det har mer att göra med våra motståndares ineffektivitet. Kanske kommer den ineffektiviteten från förvåning – att så här ska det inte vara när vi möter Manchester United, det borde ju faktiskt vara tvärtom? Vi får på något vis glädja oss åt att det hade kunnat se ännu värre ut.

“det finns så många andra spelare som underpresterar till en nivå att inte IFK Luleå skulle röra i dem”

Något annat vi har sett förr är när spelare slängs under bussen, då vet man samtidigt att det brinner under fötterna på tränaren. Särskilt när man tycker att det är helt obefogat. Nu verkar Garnacho har hamnat i ten Hags skottglugg vilket är helt oförklarligt förstås. Mourinho slängde Shaw under bussen i vad som skulle bli hans sista säsong i klubben. Det är liksom när du precis rullar över kanten på ruinens brant när det här händer. Det kommer bara gå snabbare och snabbare tills du slår i ett klippblock, stannar och dör. Men Garnacho ska inte ha någon skit, det finns så många andra spelare som underpresterar till en nivå att inte IFK Luleå skulle röra i dem. Om vi tittar på Bournemouth, matchen Garnacho fick gå av i halvtid, Casemiro såg ut som att han var på mental semester på Copa Cabana, en kille som vunnit tvåsiffrigt med stora titlar, utmanövrerad av Bournemouths mittfältare. Rashford, behöver ingen förklaring, alla vet. Dalot gjorde nog sin sämsta defensiva insats i den röda tröjan någonsin, det säger en del då hans defensiv alltid är sådär bra, i mitt tycke. Men i vanlig ordning ska dom här människorna spela 90 minuter vecka in och vecka ut. Varför ska man anstränga sig när det inte finns några negativa konsekvenser. Finns inga incitament att förbättra sig. Det här är ten Hag i ett nötskal, hans taktiska förmåga kopplat till uttagningar är helt oförståelig, att han tar ut Garnacho (nu var inte han bra i denna match) före till exempel Rashford som använder ligamatcherna som någon form av morgon-jogg-träning. Favorisering? Ja kanske, eller så är ten Hag också en obotlig optimist och hoppas att någon av ovanstående ska vakna till i någon post mortem återupplivning. Men nu har typ 90 procent av säsongen gått och ingen har vaknat. Tycker att resterna av matcherna får i alla fall Casemiro och Rashford se från bänken. Men det är mina fem ören.

Och nu har glaset blivit överfullt och det bara forsar ut vatten på mitt nya fina marmorbord. För optimisten i mig dog efter det här. Men säkerligen dyker han upp igen nästa säsong.