Manchester United värvade Gerry Daly för kaffepengar. Några år senare blev han klubbens dyraste försäljning någonsin. Det skulle United ångra och managern Tommy Docherty medgav senare att det var ett av hans allra största misstag i karriären.
Den gängliga irländaren Daly skulle bara spela 142 matcher för United. På dessa noterades mittfältaren för 32 mål. En utmärkt siffra för en mittfältare, vilket delvis förklaras av att han är klubbens bästa straffskytt någonsin.
Han föddes i Dublin, Gerry Daly. Stadsdelen Cabra, närmare bestämt, våren 1954. Fotbollskarriären inledde han i Stella Maris, i den närbelägna stadsdelen Drumcondra. Stella Maris är beryktad för sin akademi och har utöver Daly fostrat Manchester United-spelare, som Tony Dunne, Johnny Giles, Ashley Grimes och Pat Dunne.
Karriären fortsatte lokalt för Daly, i Bohemians. Daly sköt mål mot FC Köln i Uefacupen men det var i ett derby mot Shelbourne Rovers, den 14 januari 1973, han upptäcktes av United.
Managern Tommy Docherty hade tagit med sig assisterande tränaren Paddy Crerand till Irland, enligt uppgift för att scouta målvakten Fred Davis. Någon Davis till United blev det icke. Istället imponerades Unitedtränarna av Shelbournes målvakt Paddy Roche, trots att han släppte in fyra bollar och Davis bara en. Roche blev Unitedspelare i oktober 1973.
Det var inte bara Roche som imponerade. Mittfältaren Mick Martin vikarierade i Bohemians mittförsvar och gjorde det så bra att han bara tio dagar senare debuterade för United i en mållös ligamatch mot Everton.
Rapporterna hade annars sagt att även Daly var av intresse för United. Nog blev Daly lite avundsjuk när det istället var Martin som fick flytta till England.
“Jag kommer ihåg att Man United kom över för att se oss spela mot Shelbourne,” berättar Daly. “Berättelsen var att de var ute efter mig. De värvade Mick Martin istället och jag blev besviken, men sedan sa tidningarna att de skulle komma tillbaka för mig.”
Kom tillbaka gjorde United. Inte bara för Daly, och senare alltså Roche, utan även för Shelbournes Ray O’Brien. Roche skulle vakta Uniteds mål vid 53 tillfällen och Martin noterades för 43 matcher. Lika bra gick det inte för O’Brien. Han fick nöja sig en bänkplats i Anglo-Italian Cup och spel i en träningsmatch mot Shelbourne.
Men ändå. Gör det en scoutingresa och kommer hem med fyra spelare får det ses som en välmotiverad resa.
Och juvelen var i slutändan Daly. Den 3 april 1973 blev han Unitedspelare. Övergångssumman landade på beskedliga 20.000 pund. Dagen efter spelade han från start mot Bari i Anglo-Italian Cup på Old Trafford.
Nu räknar vi inte Anglo-Italian Cup som en officiell turnering men alltjämt var det en a-lagsmatch. Riktigt redo för a-laget var Daly ännu inte och våren 1973 spelade han mestadels i Uniteds reservlag.
Ett framträdande till i a-laget blev det, ånyo i Anglo-Italian Cup. Den här gången borta mot Verona, i vad som kom att bli Bobby Charltons allra sista match som Unitedspelare. Charlton gjorde två mål och United tog sex poäng på fyra matcher i turneringen (då var det två poäng för seger). Det räckte inte till avancemang, då regelverket dikterade att bara ett engelskt lag fick gå vidare från gruppen. Crystal Palace tog sju poäng och fick sällskap till semifinalen av fyrapoängaren Fiorentina.
Ett par veckor efter segern mot Verona debuterade Daly i det irländska landslaget. Det skulle dröja ett par år till innan han etablerade sig som ordinarie i landslaget. Landslagskarriären skulle fortlöpa till 1986, då han gjorde sin 48:e och sista landskamp. En siffra som vid tidpunkten var sjätte bäst i landslagets historia. Som målskytt placerade han sig ännu högre upp, nämligen fyra, med 13 fullträffar. Alltjämt är det bara tio spelare som har gjort fler mål för Irland än Daly. Någon stor landslagsturnering blev det inte för Daly, då Irland de här åren alltid misslyckades i kvalen.
Daly spenderade försäsongen 1973 med Uniteds a-lag. Den 25 augusti 1973 fick han sin officiella Uniteddebut, i en bortaförlust mot Arsenal. Docherty var ännu inte övertygad. Det blev två matcher i september och en i oktober. Men mestadels spelade Daly i reservlaget.
I februari 1974 fick Daly göra ett par inhopp. Nu imponerade han tydligen på manager Docherty och plötsligt startade han elva matcher av tolv.
Om det var en rolig vår för Daly så var det inte lika roligt för Manchester United. Laget, som bara sex år tidigare hade vunnit Europacupen, slutade näst sist i ligan och degraderades till andradivisionen.
Kanske hade det slutat bättre om Daly hade fått chansen tidigare. För United vann fem och spelade oavgjort i tre av de där matcherna han startade våren 1974. Det poängsnittet över hela säsongen hade räckt till en tredjeplats i ligan. Å andra sidan finns det starka argument för att United i slutändan gynnades av nedflyttningen, så det kanske var lika bra att det blev som det blev.
Daly blev en publikfavorit på Old Trafford. Han såg kanske inte mycket ut för världen. Lite gänglig sådär.
När Uniteds supportrar skulle hylla Daly anspelade de på hans utseende. Till tonerna av Has Anybody Seen My Gal? sjöng supportrarna:
Five foot eight, underweight,
Gerry Daly’s fucking great.
“Jag var faktiskt fem fot nio [175 cm],” påpekar Daly. “Och vägde 64 kg, vilket var hälsosamt.”
Daly byggde på sig muskler när han kom till United. Motståndarna kanske var tyngre men Daly var ettrig. Och skicklig med bollen. Tekniken var god, passningarna precisa och skottet tungt.
Dessutom var han en fantastisk straffskytt. Faktiskt den allra bästa i Uniteds historia. Daly fick kliva fram till straffpunkten 17 gånger och han missade bara en enda.
Sejouren i andradivisionen blev ettårig för United. Managern Docherty blev kvar i United, nedflyttningen till trots. Han satsade på de yngre spelarna, däribland Daly.
“Vi tog ligan med storm,” säger Daly. “Att vinna mot underlägsna motståndare höjde självförtroendet i ett ungt lag vid rätt tillfälle. Jag vet att mitt eget självförtroende verkligen lyftes och en stor del av det kom från publiken. Jag vet inte varför men jag hade ett fantastisk band till Uniteds fans.”
Daly bidrog med elva ligamål, delat näst bäst i laget, när United vann andradivisionen.
Tyvärr skulle medaljen från segern i andradivisionen bli den enda Daly vann som Unitedspelare. Det borde ha blivit en till. Våren 1976 hjälpte han United att gå till final i FA-cupen. I kvartsfinalen mot Wolves räddade Daly, i tröja nummer 4, omspel mot Wolves.
I semifinalen mot Derby spelade han fram till Gordon Hills 1-0-mål.
Men i finalen föll United överraskande mot andradivisionens Southampton.
Ett år senare vann United FA-cupen. Men då var inte Daly kvar i United.
Senhösten 1976 var United i usel form. Laget spelade sju raka matcher utan att vinna. Tommy Docherty tycktes lägga skulden på Daly. Mittfältaren som hade startat 87 av de 88 senaste matcherna skickades plötsligt ner i reservlaget. I a-laget blev det bara ytterligare ett par inhopp och en match från start.
(United förlängde den segerlösa sviten till åtta i den första matchen efter Dalys petning men sedan förbättrades resultaten markant.)
Daly accepterade inte bänkningen och hamnade i en dispyt med Docherty.
“Det var mobbning,” säger Daly. “[Docherty] sa till mig att, hur bra jag än spelade i reserverna, skulle jag aldrig lämna reservlaget. Han sa att jag aldrig skulle spela fotboll för Uniteds a-lag igen.”
I mars 1977 såldes Daly till Derby County för 175.000 pund. Det gjorde honom till Uniteds dyraste spelarförsäljning någonsin. Det var en korkad försäljning.
Aningen ironiskt skulle Docherty snart bli manager för Derby. Nu lät han Daly spela. Under tre och en halv säsong i Derby var Daly mestadels ordinarie. Det blev även spel i USA, då han 1978 och 1979 var utlånad till New England Tea Men när fotbollen i England gjorde sommaruppehåll.
Därefter blev det några år i Coventry och en sväng i Leicester på lån. Sedan hjälpte han Birmingham att bli uppflyttade från andradivisionen. Innan han la skorna på hyllan hann han även avverka Shrewsbury Town, Stoke City, Doncaster Rovers och Telford United.
Idag fyller Gerry Daly 70 år. Vi säger ett stort grattis!