Vi möter säsongens första landslagsuppehåll med en vinst och tre förluster i ryggen. Jippi.
I december ska jag bevittna Elangas återkomst till – och oundvikliga hattrick på – Old Trafford tillsammans med bland andra en irländare.
I söndags, när vi ännu en gång demonstrerat vilken pyspunka detta Manchester United är, fick jag ett meddelande från nämnda landsman till Roy Keane.
“Det ser ut som om Ruud kommer vara tränare när vi gÃ¥r pÃ¥ matchen.”
Inför FA-cupfinalen efterfrågade jag ett mod hos ledningen. Ett mod att, oavsett utfall, våga bortse från en ensam match och i stället se till hela den gångna säsongen.
Manchester United hade inte varit bra nog. Och det blev inte bättre.
Men. Vid en cupvinst skulle fansen, undertecknad inräknad, börja vackla.
Om ledningen trodde på ten Hag redan innan en potentiell förlust tyckte jag att de skulle låta honom stanna. Om man tvärtom tvivlade på honom skulle han trots en förlust tvingas söka sig vidare.
Vi vet nu vad som hände.
INEOS och co. höll samtal med flera kandidater, men bestämde sig för att ge nederländaren en chans till.
Utan insyn i klubbens innersta rum är det svårt att säga om det var rätt eller fel beslut. Det verkar ha fattats på nyktra grunder; man utforskade de alternativ som fanns tillgängliga.
Kostnaden, som jag förutsätter att man räknat med, var emellertid att ten Hags förtroende och mandat naggades i kanten.
När det så stod klart att han skulle skriva under sin kontraktsförlängning kunde jag inte skaka av mig déjà vu-känslan.
En påminnelse om hur det känts då José Mourinho kritade på sin kråka mindre än ett år innan densamme fick göra plats på tränarstolen för en glad norrman.
Den känslan har, trots hållna tummar för motsatsen, bara förstärkts sedan säsongsinledningen.
Kanske får han till och med rätt, min irländske vän.
En ny säsong innebär nya möjligheter. Det är sedan gammalt.
Lag som lämnar en framgångsrik säsong hoppas kunna göra ännu bättre ifrån sig under det kommande året.
Andra, som haft det kämpigt, hoppas att klubben ska förändra både ansikten och taktik på fotbollsplanen.
Under sex eller sju av de senaste tio åren har vi tillhört den senare kategorin.
I år var det samma visa.
Och, precis som de senaste jag-vet-inte-hur-många-åren kom det där slaget i magen redan under de första omgångarna.
Återigen infann sig känslan av att spinna i samma gyttjiga hjulspår.
Och nej, det är inte dags att redan börja slänga sig med hashtags hit och dit.
Trots att det ger mig kväljningar tvingas vi ännu en gång konstatera: vi måste ge den nya truppen tid.
Men.
ten Hag har inte samma oskrivna blad som ny tränare. Inget benefit of the doubt.
Detta är hans tredje säsong vid rodret. Om framstegen även efter ett par månader lyser med sin frånvaro borde de obekväma frågorna lyftas – med eftertanke.
Så kommer det givetvis inte bli. Så är det inte.
I affekt skrek Twitter-krigarna efter den flintskalliga skalpen redan efter omgång två. Och fler sällade sig till leden i och med Liverpool-debaclet.
Genast är vi tillbaka där vi var i maj. Säsongen känns förlorad.
Det är den givetvis inte, men det spelar mindre roll.
Jag är så trött.
Givetvis vill också jag skrika. Spy galla över att vi inte kommit längre.
Över att Casemiro och Eriksen och Antony är kvar i klubben.
Över att skadelistan fortfarande sträcker sig till baksidan av pappret.
Men det hjälper ju inte. Det blir en kortlivad befrielse som snart kräver att få återupprepas.
Och jag tror knappast att klubben mår bättre av att flera spottar på den.
Samtidigt har det sällan varit så lockande att ryckas med som det är nu.
Jag är så trött.
Vi är inne på den tolfte säsongen sedan vår Gudfader lämnade över nycklarna till kontoret.
Och för tolfte gången måste klyschorna upprepas:
Zooma ut. Bara några år till, sen är vi tillbaka. Låt det ta tid.
Jag är så trött.
Kanske är det vår eviga nummer 10 som kommer stå i det tekniska området i december.
Är vi då tillbaka där vi var när Mourinho tog över? Och sedan Solskjaer? Och sedan ten Hag?
Med ett hopplock av spelare som köpts till helt olika spelsystem? Vid foten av ett nytt truppbygge som kommer ta tre till fem år.
Nej!
Det är vi faktiskt inte!
Och detta är inte att leta efter ljusglimtar. Ett desperat försök att avsluta på en positiv ton.
Det är faktamässigt sant!
För första gången på mer än ett decennium kan vi säga att vi inte kommer vara tillbaka på ruta ett även om tränaren får lämna under säsongen.
Vi har en ny, av allt att döma, stark fotbollsledning.
Glazerfamiljen har inte längre ensamt mandat att (miss)sköta klubben. Fotbollspersoner sitter äntligen på positioner som rör fotbollen.
Truppens mående hänger inte längre på en människa.
Så visst är jag trött. Men utmattningen har varit värre.
Res med oss till Manchester!