Beskedet var väntat. Ändå kom det som käftsmäll. Det gör alltid ont när våra egna lämnar. Mer så, förstås, när det är någon som Scott McTominay. Någon som har tillhört vår klubb i lång tid och som har gjort ett verkligt avtryck.
Därmed inte sagt att Manchester United gjorde fel som sålde McTominay till Napoli. Det går att älska Scott McTominay och ändå tycka att han inte borde spela fotboll för Manchester United.
Hjärta för klubben är bra men hjärta för klubben är inte allt som behövs. Skulle vi sätta ihop ett lag med de elva personer som har störst hjärta för United skulle det laget bli förnedrat av vartenda professionellt fotbollslag i världen.
Vi vet inte vem som var drivande i att McTominay nu har bytt klubb. Att United behövde inkommande pengar visste vi. Kanske var försäljningen av McTominay nödvändig för att klubben skulle kunna lösa Manuel Ugarte. Kanske inte.
Tittar vi på det som har kommunicerats utåt, både av klubb och spelare, så framstår det som att McTominay själv sökte förändring. Kanske är det sanningen. Kanske inte.
Oavsett är jag övertygad om att United inte tvingade bort McTominay. Måhända pekade klubben försiktigt med handen och antydde att ett klubbyte nog vore det bästa. Men mer än så var det näppeligen.
Om det var McTominay själv som önskade mer speltid än United kan erbjuda, ja då är det förstås rätt av klubben att låta honom lämna.
Sen är det förstås horribelt att regelverket gör det attraktivt för klubbarna att sälja egna produkter. Det ska givetvis vara tvärtom. Regelverket borde gynna klubbar som har många egna produkter i laget.
Men att den egna produkten stannar i klubben hela karriären är inte norm. För de allra flesta kommer den tid då skilsmässa är rätt för båda parter. Kanske för att spelaren inte är tillräckligt bra. Kanske för att spelaren är för bra för klubben (aldrig aktuellt om du är Manchester United). Kanske av någon annan anledning.
Att en spelare som Scott McTominay lämnar vid 27 års ålder är naturligt. Det är inte meningen att den egna produkten som är bra nog för truppen men inte bra nog för startelvan ska stanna hela karriären. Snarare är det så att spelaren i sina bästa år ska söka sig vidare. Vi kan rabbla exempel som Nicky Butt, Phil Neville och John O’Shea här. De tar sig till a-laget. De gör ett avtryck. De gör allt de kan. Sen går de vidare. För deras bästa lika mycket som vårt bästa.
Under säsongen kommer vi säkert sitta där och tänka: Nu skulle det ha varit bra med McTominay från bänken. För han hade onekligen sin speciella spetskompetens som inhoppare. I kategorin mittfältare som löper in i straffområdet och gör mål har han inte många övermän i fotbollen.
Men på sikt tror jag ändå att det är positivt för United att inte ha McTominay som alternativ. För ska du få ut det bästa av McTominay måste du anpassa laget efter honom. Det är inte rimligt att Manchester United ska anpassa sig efter McTominay. När han gör mål är det ofta en effekt av slump. Du kan vinna på slump. Men långsiktig framgång handlar om att eliminera slump. De bästa lagen vinner inte, över tid, på slump.
Du blev alltid lite extra glad när McTominay gjorde mål. Men när han inte gjorde mål – och han gjorde faktiskt bara mål var sjätte match – så var det lätt att störa sig på hans brister. Som passningsspelare är han för begränsad för ett topplag. Än värre var att han så ofta befann sig i passningsskugga.
Samtidigt hade han förstås varit ett bättre alternativ i truppen än Christian Eriksen. Det har jag svårt att se många protestera mot. Men det är ju också därför som vi kunde sälja McTominay medan Eriksen blev kvar i klubben.
Blickar vi tillbaka går det inte att säga annat än att Scott McTominay överträffade alla förväntningar. Kanske fanns det ledare i Uniteds akademi som trodde att han kunde nå a-laget. Men ingen utomstående gjorde det.
Som förstaårsjunior startade han en match i juniorlaget och år 2 blev det fem starter. Hans tredje år i den professionella akademiverksamheten (U18 och uppåt) startade han sju matcher totalt. Det vill säga tretton starter på tre år. Visst, skador och växtvärk påverkade. Men det är ändå talande statistik. Han var inte en av de bättre i sin egen åldersgrupp. Inte ens i närheten.
Sen blev han plötsligt en av de ledande spelarna i U21. Eller åtminstone en av de som spelade mest. Just det U21-laget var inte speciellt bra. McTominay spelade mestadels som anfallare. Någon anfallare har han aldrig varit. Han gjorde tre mål på 21 matcher. Inte så bra.
De som följde Uniteds ungdomslag tänkte mest att hans tid i klubben snart skulle vara förbi.
Du kan säkert hitta en handfull tjommar som säger att de trodde att McTominay skulle komma upp i 255 matcher för United. Fyra av dessa ljuger. Den femte trodde också att Josh Harrop, Matthew Willock, Devonte Redmond, Axel Tuanzebe, Demetri Mitchell, Matthew Olosunde, Tosin Kehinde och Regan Poole (spelarna som, tillsammans med McTominay, spelade mest i U21 den säsongen) skulle komma upp i 255 matcher för klubben.
Harrop är idag klubblös. Det var han hösten 2023 också. Sedan skrev han på för ett halvår hos Cheltenham Town i League One. Där var han inhoppare i ett lag som blev nedflyttat. Willock har inte spelat professionellt sedan våren 2022. Redmond flyttade hösten 2022 till Gulf United i Förenade Arabemiratens andradivision. Ska vi tro på Wikipedia har han nu lämnat efter fem matcher på två säsonger. Tuanzebe är ordinarie i Ipswich Town i Premier League. Mitchell spelar för Exeter City i League One. Eller ja, just nu rehabiliterar han en korsbandsskada. Men han skrev nytt kontrakt med klubben i juni. Olosunde är nu i The New Saints i Wales. Dessförinnan var han mestadels skadad under två säsonger hos Preston North End. Kehinde är nu hos ungerska Ferencváros, där han under sommaren spelade Champions League-kval. Poole spelar för Portsmouth, som nu är uppe i Championship. Eller ja, just nu rehabiliterar han en korsbandsskada.
Men José Mourinho såg någonting.
Egentligen är det obegripligt. Den José Mourinho vi känner är inte en manager som brinner för akademiprodukter. Att han, i stort sett allena, är anledningen till att vi idag kan prata om Scott McTominay som en av våra allra främsta akademiprodukter på 2000-talet går inte att förklara.
För det vågar jag påstå, om inte Mourinho hade fattat tycke för McTominay skulle skotten ha lämnat United utan att ha gjort ett enda framträdande i a-laget. Det är tveksamt om han ens hade tagit sig till skotska landslaget. McTominay kunde ha varit nästan vem som helst av spelarna jag rabblar ovan (inte Tuanzebe, han är talangmässigt på en annan nivå än de andra).
Men nu såg Mourinho något i McTominay. Och när McTominay fick chansen greppade han den med båda händerna. Nej, det var inte så att han slog sig in i startelvan över en natt. Men han gjorde det managern bad honom att göra. Fotbollstekniskt var väl egentligen alla han spelade med överlägsna honom. Men förmågan att jobba hårt är också en talang. Likaså att göra det managern ber dig om.
En saga som Scott McTominay ger oss hopp.
Det kunde ha varit jag.
Det kunde det förstås inte. Begränsad teknik på Premier League-nivå är inte samma sak som begränsad teknik. Med allra största sannolikhet skulle McTominay ha förnedrat den största talangen du har spelat med.
Men det är vackert när någon tar sig fram mer på inställning, hårt arbete och hjärta än talang.
Ole Gunnar Solskjaer uppskattade McTominays motor. Erik ten Hag gjorde det inte. Det var inget problem för McTominay, han hittade ett sätt att bli viktig för Ten Hag också (alla rapporter pekar på att Ten Hag ville behålla honom).
När vi ser tillbaka på Scott McTominays Manchester United-karriär är det förstås målen som etsar sig fast. McTominay gjorde många och viktiga mål.
Det allra största var nog när han satte spiken i kistan mot Manchester city precis före covid. Sen sänkte han Leeds med två mål innan motståndarna ens hade fattat att matchen var igång.
Förra säsongen sänkte han Brentford med två mål på tilläggstid. Sen gjorde han båda målen när Chelsea besegrades. Han sköt segermålet mot Aston Villa. På vägen till segern i FA-cupen öppnade han målskyttet i kvartsfinalen och i semifinalen. Sedan tog han en alldeles underbar varning i finalen.
Scott McTominay lämnar Manchester United med våra allra största lyckönskningar. Vi kommer att bli glada när han gör mål för Napoli.
Scott, vi kommer att sakna dig, framför allt som symbol för mycket av det som fortfarande är bra med fotbollen.
Res med oss till Manchester!