Krönika » Klubbens livsblod | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

På något vis måste vi prata om elefanten i rummet, ten Hag. Jag skrev i min förra krönika att det handlar om att vara försiktigt optimistisk för framtiden och i synnerhet den här säsongen. Men efter Liverpool kändes den lilla uns av försiktighet som bortblåst.

Vi ska heller inte famla i någon form av ältande i det som har varit. Men det kommer att behöva adresseras. För helt ärligt, det vi såg mot Liverpool visade på att den här klubben inte alls hade kommit någonstans. Det har värvats för miljarders miljarders – Liverpool, med ny tränare och knappt några värvningar spelade ut oss taktiskt och sportsligt. Arne Slot har knappt varit i Liverpool sex månader och visade på allt det som vi söker efter. Men det menar jag inte att vi skulle ha gått efter Arne Slot – men det är väl om något bevis på en sportsligt välmående klubb. Något som vi har saknat sen Sir Alex Ferguson. Ett fundament att stå på. Det här ska inte heller handla om Liverpool eller ses som någon hyllning, det var en match och nu fokuserar vi på Southhampton.

Det vi behöver titta på är livsblodet i vår klubb – supportrarna. Som vecka för vecka betalar dyra pengar för att se sitt Manchester United – ett Manchester United som har skrapat ihop en handfull bra prestationer på två års tid. Det var också något under den matchen som jag inte kan minnas att jag har sett sen jag började följa den här klubben 2005. ten Hag hade en hel arena med Manchester United supportrar som buade åt honom, i vår största hemmamatch för säsongen. Inte han som person, men de beslut han tog under matchens gång. Det är större än något annat som händer just nu.

Sannerligen ska det vara så också. För klubbens livsblod är supportrarna och deras röst hörs av de som sätter sin ändalykt på de plastiga stolarna på Old Trafford. Det är vår gemensamma röst på matcherna, oavsett hur mycket vi skriker i soffan eller kastar pengar på Viasat och Amazon. Buandet var enligt min åsikt rättfärdigat den här gången. Visst, det är något att sitta och se vårt älskade lag bli överkört av vår största rival. Men det är något annat att lyssna på våra egna supportrar, vår röst, buandes till vår egen tränares favoritism. Det spelar ingen roll hur stor strukturell förändring Ineos har kommit med om resultatet är det här. Vi är miljontals supportrar som valt att sätta vårt förtroende i den här tränaren och valt att stå bakom hans beslutsfattande och det känns nästan som att vi blir förråda. Förråda av favoritism, förråda av taktiska val, förråda av kommentarerna som kommer efter matcher, särskilt efter förluster. Det känns som att ankaret som håller honom fäst till jordens yta har släppt och han har tappat kontakt med verkligheten. Kanske är det hans sätt att hantera pressen och kritiken, en försvarsmekanism – det har vi upplevt med andra tränare också. Det är inget nytt. Men det är oerhört tröttsamt.

Jag kommer alltid att ställa det kravet på den här klubben

Cristiano Ronaldo var återigen i rampljuset och pratade om att hela klubben behöver bygga om allt, vilket Ineos gör enligt min åsikt. Det jag kan hålla med honom om däremot är att oavsett vem det är som tränar Manchester United kan den personen inte säga att vi inte ska försöka att vinna ligan eller Champions League. Det går inte vräka ur sig sånt när du är i vad som ska vara en av de största klubbarna i världen. Du behöver, precis som Ronaldo påpekade säga att vi ska åtminstone försöka och göra allt vi kan för att utmana. Det känns mer som att det handlar om att lägga sig platt och ett försök till att sänka kraven på ten Hag själv. Att försöka få ner supportrarnas förväntningar. Men jag kan bara tala för mig själv och mina förväntningar är alltid att vi ska vara med och försöka vinna allt vi ställer upp i, oavsett vad det är. Även om realisten i mig kanske förstår att chansen är minimal – jag kommer alltid att ställa det kravet på den här klubben.

Missförstå den här krönikan rätt, den handlar nödvändigtvis inte om “ten Hag out”, i förlängningen kanske. Men. Just nu ser jag ingen nytta i att sparka honom efter tre matcher, trots att förbättringarna spelmässigt är icke-existerande. Vad ska vi plocka in istället? Tuchel? Vill han ens? Nej, just nu är jag kanske inte i läger ten Hag-stanna men jag ställer mig mer emot nödlösningar och den här typen av brandsläckningar som pågått i ett decennium nu. “Quick fixes” är precis som det låter en form av kortsiktigt dopaminrus som sedan ger en än större baksmälla. Jag undviker gärna det, jag börjar bli för gammal.

Samtidigt kan matchen mot Southhampton bli ödesdiger för holländaren.

Vi är Manchester United.

Res med oss till Manchester!