Ett väntat men samtidigt oväntat besked nådde oss idag: Erik ten Hags tid som manager för Manchester United är över. Det är ett besked så gott som alla bara har gått och väntat på. Det har egentligen hela hösten bara varit en fråga om när, inte om. Jag trodde dock att det skulle dröja längre.
Om vi ska ta ett slags övergripande perspektiv så faller det sig ju ganska naturligt att det mesta är en fråga om när, inte om. I Manchester Uniteds fall har de flesta nog lärt sig vid det här laget att en managers livscykel på Old Trafford varar ungefär två till tre år. Vem hade faktiskt trott något annat för Erik ten Hag?
Nederländarens första säsong gav oss visserligen hopp om en bättre framtid. En tredjeplats i ligan och en Ligacuptitel vittnade om något att bygga vidare på. Det var som att en ny plattform hade lagts och från den skulle det ta fart uppåt. Det visade sig emellertid att det inte alls fanns något att bygga på. Det mesta handlade om att spelare överpresterade och med jämna mellanrum avgjorde matcher på egen hand, snarare än att någon grundläggande spelidé förde oss framåt. Men ni vet, när saker och ting klaffar är det ju bara att fortsätta köra. Det finns ingen anledning att stanna upp när du har medvind och flåset uppe.
Ten Hag fick ut mycket av lagets bästa spelare. Marcus Rashford gjorde 30 mål säsongen 2022/23, Casemiro visade sig vara pusselbiten på mittfältet som saknats sedan Michael Carricks dagar, Lisandro Martinez och Raphaël Varane var ett pålitligt mittbackspar, Luke Shaw var ligans bästa ytterback. Någon som Ten Hag inte fick ut mycket av var Cristiano Ronaldo. De hade ingen som helst glädje av varandra. Så Ronaldo försvann. I samband med det stärkte Ten Hag sina aktier i United, ansåg jag. Ett obekvämt beslut att ta, men det visade sig korrekt i slutänden.
Men så kom den andra säsongen. Den svåra, andra säsongen. Då kom plötsligt skadorna. De bara radades upp. Liksom gjorde de dåliga prestationerna och resultaten. Och på det började undanflykterna bli allt fler. Ten Hag började sticka på den berömda offerkoftan. En offerkofta som bara växte och växte i storlek.
Helt ärligt blev det till slut för mycket av det tradiga och svepskälen som följde förra säsongen. Jag förmår inte att i skrivande stund göra ett slags urval av de sämsta insatserna, de var liksom alldeles för många. Mitt minne tjänar mig förmodligen bättre när det handlar om matcher för femton år sedan än någon från förra året.
Jag vet egentligen inte vad som kan vara värt att minnas av Ten Hag och hans gärning i Manchester United. Det skulle naturligtvis vara FA-cuptiteln i maj. Samtidigt blev det något bakvänt med hela den händelsen. Köpte han sig ytterligare lite tid med den segern? Lånad tid som inte fanns. Där och då fanns både ett rationellt och ett irrationellt beslut att fatta för den nya Ineos-ledningen. Givetvis togs ett kortsiktigt och irrationellt beslut genom att förlänga Ten Hags kontrakt med ytterligare två år. Idag meddelades visserligen ett ganska irrationellt beslut, om än ett korrekt sådant.
Beslutet att gå skilda vägar med Ten Hag var givetvis den enda utvägen i dagsläget. Det enda rätta beslutet att fatta (United har inte kommunicerat på vilka premisser entledigandet skedde, men det enda rimliga är att beslutet är fattat av styrelsen) var det vi fick meddelat idag. Men för den sakens skull framstår den nya sportsliga ledningen på intet sätt som några räddare eller kompetenta yrkesmän. Beroende på vad nästa drag blir, och hur det faktiskt motiveras, lär bli nyckeln till att börja bygga förtroende. Man gick i en uppenbar fälla genom att förlänga Ten Hags kontrakt och har nu behövt rädda sig själva genom att riva det samma.
Till att börja med får vi se vad för typ av räddningspaket Ruud van Nistelrooy har att erbjuda. Han blir den fjärde före detta Unitedspelaren på tio år som kliver in som tillförordnad manager. Sedan tidigare har Ryan Giggs klivit in efter David Moyes, Ole Gunnar Solskjaer efter José Mourinho, och Michael Carrick efter just Solskjaer. Bara detta säger en hel del om hur skev utvecklingen i klubben har varit det senaste decenniet.
Nu står vi i alla fall inför något nytt, och det var nödvändigt. Nytt brukar innebära en blandning av spänning och ovisshet. Men som saker och ting för tillfället är i Manchester United möter jag nu med glädje något nytt. Så blir det förmodligen en liknande sådan här krönika om två, tre år. Men det tar vi då.
Res med oss till Manchester!