He’s here and he’s perfect (?)!
Rúben Amorim kom från Sporting. Precis som Bruno, Rojo, Nani och Ronaldo före honom.
Peter Schmeichel gick en gång i tiden på andra hållet. Likaså tidigare nämnda Nani.
Vi är officiellt inne på den sjätte tränaren efter Sir Alex Ferguson.
Nu är Amorims första match som huvudtränare för Manchester United genomförd.
Två träningar fick han på sig att ordna upp den samling yra höns som utgör Manchester Uniteds herrlagstrupp innan det var skarpt läge.
Och ärligt talat syntes det.
Visst, det blev utdelning snabbt. Marcus Rashford, som varit allt annat än vass under de första tre månaderna av innevarande säsong, gjorde det första målet under Amorim-eran.
Efter dryga 80 sekunder, dessutom.
Direkt kröp det på.
Hoppet.
Skulle detta bli ytterligare en Cardiff City-Manchester United 2018 – den första matchen under Solskjaers ledning?
En förlösning efter månader av kräftgång? Början på en period av självförtroende och glädje?
Skulle Amorim vända den negativa utvecklingen för Rashford?
Ska portugisen bli vår räddare? Prinsen som utlovats? Den som ska bringa ordning till Kraften?
Är han äntligen här, vår perfekta tränare?
Den fantastiska starten skulle inte sätta tonen för resten av matchen.
Ganska snart såg det ut som under först ten Hag och sedan van Nistelrooy.
Ipswich tuffade på och var under stora delar av matchen det bättre laget.
I halvlek satt redan kommentator Niklas Holmgren och hoppades på fiasko.
”Amorim fÃ¥r trösta sig med att sir Alex ocksÃ¥ förlorade sin första match som Manchester United-tränare.”
Också? Stod det inte 1-1?
Kanske gav Holmgren bara uttryck för en klassisk freudiansk felsägning – han hade redan räknat hem segern till sitt Ipswich.
Jag hoppas det.
För visst borde till och med Viaplay kunna ge Amorim ett par-tre matcher innan de börjar veva om felrekrytering och vatten som tagits över huvud och det hopplösa Manchester United?
Inför matchen sa den gode Rúben att vi inte skulle räkna med några mirakel, men att vi däremot kunde få en försmak av vad han vill med laget.
Och han levererade. Det blev hans 3-4-2-1. Stundtals, åtminstone i början, gick det dessutom att skymta en spelidé.
Att han sedan gav en ärlig analys av prestationen i intervjuerna efter matchen var en frisk fläkt efter ten Hags Baghdad Bob-fasoner.
Nej, det var inte samma euforiska start som Solskjaer åstadkom för nästan sex år sedan.
Men en sådant inledande besked är inte, som bekant, någon garanti för långsiktig framgång.
Det krävs bra mycket mer än så.
På torsdag väntar FK Bodø/Glimt.
Ett sådant möte ska sluta med tre poäng till Manchester United, oavsett om det är en skotte, nederländare eller portugis som är tränare.
Att hoppas på att Amorim till dess, med ytterligare ett par träningar med laget, skulle ha lyckats transformera laget till något lika väloljat som Sporting CP anno 2024 vore givetvis löjeväckande.
Men kanske håller spelidén i mer än några minuter.
Om det är något vi lärt oss med åren är det att förändring inte sker över en natt.
Det kommer ta tid. Vi måste lita på processen. Tränaren måste ges möjlighet att forma sitt lag under några transferfönster.
Bla. Bla. Bla.
Vi vet.
Samtidigt har vi lärt oss att det inte finns hur mycket tid som helst.
Det måste skönjas en förändring ganska snabbt. Även om spelarunderlaget lämnar mycket att önska.
Den måste inte vara radikal. Men något varaktigt måste ta form och växa med tiden.
Det går inte att skrapa på ytan, tassa fram med en filosofi, för att sedan ge upp.
Att några månader in hänvisa till att man inte har rätt spelare och följaktligen skrota alla planer håller inte.
Amorim har klarat det första testet.
Han har gläntat på förändringens dörr, testat sin formation i skarpt läge, sagt rätt saker i intervjuerna, hävdat att det är hans väg eller vägs ände.
Den stora utmaningen börjar under kommande veckor: att visa på vidare framsteg. Och att få med sig de spelare han har just nu.
Han är här. Nu är det upp till honom att bevisa att han är perfekt.
Res med oss till Manchester!