Det kom att vara Amorims första prövning, ett Arsenal som verkar ha hittat tillbaka till gammal form, mot ett lag som är helt under uppbyggnad – taktiskt sett. Förutsättningar var inte särskilt lovande. Men enligt min åsikt gjorde laget en fin prestation – defensivt.
För de som kan sin grekiska mytologi så skulle halvguden Herkules även kallad Herakles, gå igenom en fasligt massa prövningar. Den första prövningen bestod av att ha ihjäl ett stort Lejon, endast utrustat med med diverse medeltida vapen. Historien eller skrönan kan jämföras med den prövning som Amorim hade framför sig i London. Om spelare är dessa medeltida vapen och Amorim ska föreställa någon form av halvgud. För i historien så bet inte vapnet på lejonet och Herkules fick vända sig till andra metoder för att övervinna prövningen. För det var lite där vi stod. Lejonet är Arsenal, våra vapen och vår list bet inte på ett stabilt Arsenal. Sen var inte den här matchen säsongsavgörande för just Amorim. Han har ju just kommit till klubben och Rom byggdes inte på en dag. Men vi har sett ett embryo av något vi inte har sett på länge, och definitivt inte på den korta tid som han har varit tränare. En spelidé, en typ av filosofi, ett mönster – En identitet. Det som den här klubben har saknat i många år.
Amorim har lyckats med mer på en månad än vad ten Hag lyckats med på tre år
Magkänslan inför matchen var att det på något vis skulle bli en målsnål match. Det blev det i slutändan också. Matchen i sig var knappast något man kommer att minnas utifrån underhållningsvärde men helt ärligt så var det en väl genomförd match, resultatet till trots. Jag tyckte att man hade bra kontroll under hela matchen. Att Arsenal sen lyckas göra två mål på hörnor, det är väl vad det är. Det fick en att vandra genom nostalgins gator och påminnas om Stoke City FC. Mästarnas mästare när det gäller att tjonga in bollar på hörnor och stöka, i alla fall förr i tiden. Kanske inte vår specialitet men det är väl inte där vi vill vara heller. Defensivt är vi kanske som Stoke – i alla fall i onsdags, vi stängde ner vad som ska vara ligans hetaste lag-ish, med Saka och Ödegård etc. Samtidigt ska vi inte vara nöjda med en förlust men vi kan nöja oss med det försvarsspel vi uppvisade och det får ju en att tro på något mer. Amorim har lyckats med mer på en månad än vad ten Hag lyckats med på tre år. Det kan kanske ha att göra med en form av smekmånads-fas, men jag väljer den optimistiska rutten och tror på att Amorim är ”the real deal”. Liknande saker har jag basunerat ut förut, kanske inte just ”the real deal”, men jag vill minnas att jag var oerhört optimistisk över ten Hag och jag har en förmåga att återkommande ha fel.
jag utesluter inte att Amorim kan lösa en Champions League plats
För att försöka argumentera vidare för min sak och varför min optimism är där den är ska det sägas att det här inte är Amorims lag överhuvudtaget. På ett vis är det hans lag, för att han leder laget, men det är inte spelare han själv valt för det taktiska system som han vill spela. Han har ärvt en kyrkogård av spelare som saknar kvalité och motivation. Jag tror helt innerligt att om Amorim fått spendera tre miljarder hade han kunnat åstadkomma stora saker med den här klubben. Visst är man också trött på att säga ”ge tränaren tid”, ”det är en process” – vi är experter på att ge tränare för mycket tid tills allt bara imploderar. Där behöver vi hitta en balans och ett hälsosamt sätt att se på saker och ting. Vi ska inte hamna i en ny ten Hag-situation och vi ska heller inte vara Real Madrid och slänga tränaren under bussen efter fem matcher med dåliga resultat. Amorim behöver i alla fall få minst ett transferfönster på sig. Det kommer bli intressant att se var vi står i maj/juni men jag utesluter inte att Amorim kan lösa en Champions League plats – det är i alla fall min förhoppning. Och just hopp om framtid är något jag har saknat länge.
Res med oss till Manchester!