Och dÃ¥ syftar jag inte pÃ¥ boken ”catcher in the rye”, som osmakligt översatts till räddaren i nöden. Rubriken hänvisar naturligtvis till Amad Diallo. Som pÃ¥ nÃ¥got vis räddar oss ur den knipa som vi själva försatt oss i. Med tÃ¥r, fötter, huvud och annat. Men visst är det sÃ¥ att vi har sett det här förut?
The catcher in the rye har benämnts som en modern klassiker, en generationsroman – precis som Amad Diallo, en modern spelare och en generationstalang. Men pÃ¥ nÃ¥got vis visste man att inställningen frÃ¥n spelarna skulle vara sämre än vad den var mot Liverpool och Arsenal. Redan innan avspark. Vi ska skatta oss lyckliga att Southampton inte lyckades göra mÃ¥l pÃ¥ de chanser de hade och att Onana storspelade, för det hade kunnat se helt annat ut. Det blir däremot tämligen svÃ¥rt att förstÃ¥ komplexiteten som är attityd och inställning. Hur man i söndags var redo att dö för den här klubben till det vi sÃ¥g igÃ¥r. Det är för mig nÃ¥got oförklarligt. Man kan hävda att man underskattar motstÃ¥nd, man kan hävda att man växer med utmaningen när det är ett bättre lag pÃ¥ andra halvan av bollplanen. Eller är det sÃ¥ enkelt att vi fortsatt har för dÃ¥liga spelare? Det börjar bli tröttsamt att saker och ting ska hänga pÃ¥ individuell briljans. Vi har sett det med Rashford en säsong, Pogba, Zlatan osv. Nu verkar Amad vara den utvalda räddaren i nöden när spelet är skit. För helt ärligt sÃ¥ ska det inte se ut pÃ¥ det viset som det gjorde igÃ¥r mot ligans sämsta lag.
Han eldar på, han vevar med armarna och han skriker på spelarna när han ser något han inte gillar
Däremot gillar jag Amorim, trots att han kan göra en del fel i uttagningar, typ som att spela Amad som wingback när han är vÃ¥r överlägset bästa offensiva spelare den här säsongen. Det Amorim gör som inte nÃ¥gon av vÃ¥ra tidigare tränare sen Ferguson gjort är att ta tuffa beslut, utanför planen och pÃ¥ planen. Ser han att nÃ¥got är skit eller inte fungerar under match dÃ¥ räds han inte att göra ett byte efter 30 minuter. Han slänger ner Rashford i den djupaste av alla frysboxar pÃ¥ grund av hans inställning. Han jagar hela tiden förbättring, även han är en människa och ibland blir det fel, dÃ¥ gör han allt till sin förmÃ¥ga för att rätta till det istället för att stolt spela samma spelare 90 minuter för att det är sÃ¥ det ska vara. Eller för att det var en spelare som han hade värvat. Jag gillar det jag ser och om spelarnas attityd och inställning kan fluktuera sÃ¥ gör Amorims inte det. Han eldar pÃ¥, han vevar med armarna och han skriker pÃ¥ spelarna när han ser nÃ¥got han inte gillar – han bär känslorna utanpÃ¥ kroppen och jag hoppas det sprider sig som covid i den här truppen, helst nyss.
Och de som inte duger, de kan väl hamna i Saudiarabien
Så kan Amorim hitta på något med två veckor kvar av transferfönstret? Jag tror ärlig talat inte det. Då behöver Manchester United hitta någon form av försäljning, permanent försäljning, av Rashford eller Casemiro. Annars befarar jag att det är ekar tomt på transferkontot. Vem skulle ens vara aktuell? Gyökeres hade varit trevligt av många anledningar, men smakar nog för dyrt. Men jag tycker att oavsett så ska Amorim få finna sig med den här truppen till sommaren. Han får möjlighet att se vad alla går för, de för möjlighet att visa att de förtjänar att vara kvar i hans system. Och de som inte duger, de kan väl hamna i Saudiarabien eller någon annanstans där fotbollen är sekundär. Med det sagt befarar jag att många i vår nuvarande trupp kommer att få sätta sig på ett plan bort från Manchester och England.
Res med oss till Manchester!