Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Sälj alla divor!

Vi är nog många som skriver under på att Manchester United upptar betydligt mer av vår tankeverksamhet än de förtjänar.

Hur ofta jag tänker på romarriket?

Dagligen.

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att fundera lite extra kring Cato den äldre.

Cato, inte den yngre, alltså, är nämligen upphovsman till en av de mest långlivade sägningarna i världshistorien.

Carthago delenda est.

Översatt till svenska blir det lite mindre slagkraftigt.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Så avslutade han alla sina tal i senaten. Oavsett om de ursprungligen handlat om militära kriser eller olivpriser.

Karthago, Roms granne på andra sidan Medelhavet, borde utplånas.

Det var hans hjärtefråga. Allt annat bleknade i jämförelse med Karthago-problemet.

Vad f*n detta har med United att göra?

Rimlig fråga.

Den senaste tiden har undertecknad befunnit sig i en tankeloop som påminner om Cato seniors.

Det talas om biljettpriser på Old Trafford.

Usla prestationer på fotbollsplanen.

Rùben Amorims kontroversiella citat under presskonferenser.

Jag läser rubrikerna, men ingenting fastnar. Allt blir brus.

Hela tiden återkommer resonerandet om Manchester United till samma sak:

För övrigt anser jag att alla divor borde säljas.

Manchester United befinner sig i skrivande stund på plats 12 i Premier League.

Det skiljer 13 poäng till nedflyttningsstrecket. 12 till en Europa-plats.

Det går tungt nu.

Så pass tungt att vår huvudtränare kände sig nödgad att deklarera att dagens lag spelar som historiens sämsta United.

Han har fått kritik för detta. För att sparka på de som redan ligger. För att den typen av uttalanden bara kommer göra saken värre.

Även om jag förstår varifrån dessa invändningar kommer håller jag inte med.

Att stryka medhårs har uppenbarligen inte heller fungerat.

Så vad är alternativen?

Antingen att säga samma sak match efter match.

”Vi vet att vi kan bättre.”

”Fansen förtjänar mer.”

”Detta är inte bra nog.”

Då hade han kritiserats för det.

Den andra vägen skulle vara att sticka huvudet i sanden à la ten Hag. Och lynchas för det.

Amorim sa att: ”vi är just nu det sämsta, kanske, laget i Manchester Uniteds historia.”

Vi.

Han hängde inte ut någon enskild spelare. Han angrep sig själv lika mycket som de som springer på fotbollsplanen.

Det var ett uttryck för känslor mitt i all medieträning.

Det kanske inte hjälpte situationen. Men det har ju ingenting annat gjort heller.

På samma presskonferens sa Amorim: ”jag kommer inte förändra mig, inte på grund av någonting. Jag vet att vi kan nå framgång, men vi måste överleva detta ögonblick.”

Om det visar sig stämma även när det blåser som hårdast är Amorim den bästa rekrytering Manchester United gjort – sedan sir Alex Ferguson.

Att det är portugisens väg eller motorvägen betyder inte att vi automatiskt kommer nå framgång.

Men historien har gett Rangnick rätt i sin open-heart-surgery-dom.

Därför behövs nu, äntligen, en långsiktig och varaktig plan som det inte tummas på.

Som ett led i detta har Amorim gjort bedömningen att klubbens poster-boy, Marcus Rashford, gör mer skada än nytta om han får tillhöra truppen.

Antingen står vi och klubben bakom det och litar på Amorim. Litar på den ledare som, får vi anta, rekryterats för sin vision och sina bevisade förmågor.

Litar på att både portugisen och de som hämtat honom till Old Trafford utformat en plan för hur arbetsmoralen och lagbygget ska se ut.

Eller så gör vi det inte.

Och då är vi, återigen, tillbaka på ruta ett.

Att supportrar ställer sig skeptiska till uttalanden eller val från den nya tränarstaben är en sak.

Vi anser oss berättigade att tycka saker, hur lite insikt vi än har. Så har det alltid varit och kommer alltid förbli.

Men när spelare börjar ifrågasätta den nya vägen – antingen direkt eller genom att inte följa instruktioner – då står vi inför ett verkligt problem.

Slutsatsen blir att spelarna i fråga antingen inte bryr sig tillräckligt. Eller anser sig veta bättre än tränarna.

Följaktligen är de divor.

Eller virus som Amorims företrädare och landsman skulle ha uttryckt det.

Fotboll är en lagsport.

Om inte lagets individuella delar – individerna, alltså – är beredda att springa i samma riktning kommer vi aldrig komma någonstans.

Det spelar ingen roll om de vunnit Ballon d’Or, som Cristiano Ronaldo.

Om de köpts för hutlösa summor pengar, som Paul Pogba eller Jadon Sancho.

Eller om de kommer från akademin som Alejandro Garnacho eller Marcus Rashford.

Vi kan inte nå framgång med Amorim, som gör gällande att han aldrig kommer vika sig, om vi samtidigt har spelare som inte är villiga att underkasta sig hans filosofi.

Vad händer när en ostoppbar kraft möter ett oflyttbart objekt?

Antingen ger vi upp nu direkt.

Eller så går vi all in: tränarstab, spelare och ledning. Alla på samma väg.

Det skulle bli första gången, på riktigt, sedan Ferguson.

Och då kan vi bara ha en kartläsare.

För övrigt anser jag att alla divor borde säljas.

Res med oss till Manchester!