Januarifönstret har stängt. Våren är här! Typ.
När skadebeskedet på Amad damp ner som fågelbajs på en vit skjorta hade undertecknad förberett en text om januariaffärerna.
Hur vi på ett förtjänstfullt sätt släppt spelare, men på ett mindre förtjänstfullt sätt inte ersatt dem.
Hur Manchester United, som haft problem med målskyttet sedan säsongens första spark, nu har blott fyra – någorlunda – seniora anfallare.
Hur klubben, vars största problem varit avsaknaden av vinster, plötsligt står med ännu färre som kan göra mål.
Och hur en enda skada på anfallet kan leda till att vi inte längre kan välja i offensiven. Två skulle vara en katastrof.
Så kom det. Säsongens bästa spelare är borta … resten av säsongen.
Nu då?
Om vi inte kan hålla nollan måste vi åtminstone spräcka motståndarens.
Framgent får vi nog vara nöjda med ett gjort mål på tre matcher.
Med ovanstående sagt:
Det var inte fel att släppa Antony och Rashford.
Det var definitivt inte fel att släppa 2020-talets Di Maria till Chelsea i somras heller.
Han kanske njuter av sin ”frihet” i London.
Men hans känsla kommer aldrig toppa min när jag tittar på nya compilations av hur han gång på gång misslyckas med att ta sin gubbe.
Huvudstadslaget rånade oss med Mount. Nu har vi gjort en klassisk tillbaka-kaka.
Kan vi enas om att aldrig igen rekrytera någon med en The Simpsons tatuering?
Så. Nu fick jag det sagt.
Vi förlorade alltså två anfallare i januari. Anfallare som visserligen inte kan göra mål, men alltjämt två platshållare.
Borde vi inte haft råd att låna in någon för att fylla en position?
(Detta trodde jag inte att jag någonsin skulle förorda, men …)
En Ighalo eller en Weghorst?
Patrick Dorgu och Ayden Heaven presenterades för Old Trafford-publiken inför den pinsamma tillställningen mot Crystal Palace.
Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att fundera kring varför också Heaven offentliggjordes som en A-lagsspelare.
Att bara ta in ett nyförvärv när det ser så dåligt ut hade inte godkänts av åskådarna.
Och fotbollssupportrar är ju dumma, som alla vet. De föredrar kvantitet framför kvalitet. Snabba lösningar.
Två nyförvärv är alltid bättre än en. Tre hade så klart varit helt lysande.
Du minns väl glädjescenerna när man slängde fram Schneiderlin, Schweinsteiger och Darmian samma dag?
Inte?
Det känns lite modfällande att den nya fotbollsledningen verkar ha samma syn som sina företrädare på de som betalar deras löner.
Dorgu är det första – och i min bok enda – seniora nyförvärvet för Amorims system.
So far so good.
Men mer blir det inte förrän i sommar.
Vi är mer decimerade nu än vi var vid årsskiftet.
Så får det vara. Man bedömde att det fanns viktigare saker än antal huvuden.
Uppträdandet. Attityden.
Givetvis spelade också storleken på lönekuverten in.
Skattkistorna under Old Trafford ekar tomma. Pengarna är slut i världens största fotbollsklubb.
Ytterligare 200 anställda får sparken. Samtidigt hämtar Mount och Shaw ut gigantiska lönekuvert med sina gemensamma 500 spelade minuter under säsongen.
Och Casemiro, som har en ännu högre lön, har sagt sig vilja stanna åtminstone ett år till.
Han känner sig ”bekväm.”
Den ökända fan ska emellertid inte målas över alla husets väggar.
Det är, på riktigt, uppfriskande att klubben vågade putta ut icke-önskvärda-element utan att ersätta dem.
Och visst. Jag är den första att erkänna att det börjar bli tröttsamt att ständigt vänta på nästa säsong.
Men.
Om man ser till vår trupp – varje individuell spelare – då vill åtminstone undertecknad hävda att där finns en kvalitet.
Individer som, givet att de är friska och har rätt kollegor omkring sig, besitter alla förutsättningar att nå sina högsta nivåer.
Det behövs en etablerad, stark anfallare. Helst två.
En defensiv innermittfältare.
Kanske en back till.
Resten av pusselbitarna finns, med lite tur, redan där.
Problemet är bara att bilden inte kommer bli synlig förrän nästa gång det går att göra affärer.
Förhoppningsvis vågar den nya ledningen stå på sig.
Förhoppningsvis har de följt Odysseus exempel och surrat Amorim kring masten. För lika oundvikligt som sirenernas lockande sång kommer vi, de dumma supportrarna, tröttna under våren.
Några har redan gjort det.
Det kommer skrikas om att han måste bort. Att det måste gå att få ut mer av de få spelare vi har.
Krav på snabba lösningar.
Som aldrig har fungerat – med undantag för Solskjaer, som samma skräniga personer avskydde.
Huruvida INEOS och co. vågar stå på sig får framtiden utvisa.
Det kommer bli en lång vår. Men om vi alla accepterar det kan hösten bli början på något nytt.
Res med oss till Manchester!