När man ser rubriken kanske man direkt tänker på soppan Manchester United, det sportsliga. Det finns däremot en större soppa än så som sträcker sig till det organisatoriska – det kommersiella Manchester United. På något vis är det inte det här Manchester United som jag vill känna igen mig i.
Sir Alex Ferguson sa vid något tillfälle att det är kafeterian som gör Manchester United – där ”normala” människor får äta en lunch bredvid stjärnor som David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes osv. En miljö där celebritet möter doldis. Där fattiga möter rika. Där arbetarklass möter överklass. Ett forum där gemenskap skapar ödmjukhet. Att vi alla trots rikedomar och framgång ändock är lika värda. Det var inte exakt så Ferguson benämnde det men det här är min tolkning av innebörden. Istället ska det bli soppa och smörgåsar för de anställda, och överklassen ska fortsätta vara överklass och inte beblanda sig med arbetarklassen. På tal om att segregera en värld än mer än vad den är segregerad. Är det verkligen här vi kommer att spara in nog pengar för att betala tillbaka miljardlånen som Glazers försatt oss i Jim Ratcliffe? Vissa hävdar att man minsann kan ha med egen lunch till sitt arbete, så är det ju på i princip alla arbetsplatser – men varför ska då spelarna vara exkluderade? Spelarna som tjänar miljoner i veckan, det ställs så klart andra atletiska krav på dem och då krävs en viss kost men det syns ju emellertid i lönekuverten med. Pinsamt.
Antitesen av Robin Hood
Jag vill inte få det här till någon politisk agenda i text eller att vi ska kölhala Ineos ute i Indiska Oceanen. Men det här luktar som en tantprutt som passerar igenom en lök. Föreställ er. Jag är långt ifrån en ekonom och har varken kunskap inom PR-strategier men jag får inte hop matematiken när Rashford har en lön på 300 000 pund i veckan, och Casemiro är inte långt efter men det är luncher som dras in. Det är någon form av proteinbar(?) till matchvärdarna som dras in och bonusar på 100 pund för matchvärdarna. Det är väl typ 17 sekunder av Rashfords lön eller något. Det är väl inte särskilt bra ut för varumärket Manchester United heller? ”Penny pinching” tror jag det engelska ordet är, nu är ju bevisligen Jim Ratcliffe en mer företagsam man än vad jag själv är. Det kan man ju se på bankkontot. Kanske är det här rätt väg att gå? Men bara att värva och sparka Dan Ashworth det är tydligen ekonomiskt försvarbart – och nu får pöbeln ta smällen av Ashworths, ten Hags och höga spelarlöner. Det här är liksom antitesen av Robin Hood, ta från de fattiga och ge till de rika. Det är inte vad jag tycker att klubben Manchester United ska stå för. Jag tänker att fundamentet som den här klubben byggdes på 1878 av järnvägsarbetare i Lancashire och Yorkshire är inte att stjäla från de fattiga – även om fundament och grunder förändras över tid så är arbetarklassen i klubbens DNA.
Men jag kan ändå på ett förunderligt vis känna att jag skäms. Jag skäms över de ekonomiska beslut som den här klubben tar. Jag skäms över att det blir soppa och smörgås. Jag skäms över Dan Ashworth och Erik ten Hags avgångsvederlag. Jag skäms över det laget presterar på fotbollsplanen. Jag skäms över Glazers.
Just nu skäms jag ganska mycket över Sir Jim Ratcliffe och Ineos också.
Res med oss till Manchester!