När man ser rubriken kanske man direkt tänker pÃ¥ soppan Manchester United, det sportsliga. Det finns däremot en större soppa än sÃ¥ som sträcker sig till det organisatoriska – det kommersiella Manchester United. PÃ¥ nÃ¥got vis är det inte det här Manchester United som jag vill känna igen mig i.Â
Sir Alex Ferguson sa vid nÃ¥got tillfälle att det är kafeterian som gör Manchester United – där ”normala” människor fÃ¥r äta en lunch bredvid stjärnor som David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes osv. En miljö där celebritet möter doldis. Där fattiga möter rika. Där arbetarklass möter överklass. Ett forum där gemenskap skapar ödmjukhet. Att vi alla trots rikedomar och framgÃ¥ng ändock är lika värda. Det var inte exakt sÃ¥ Ferguson benämnde det men det här är min tolkning av innebörden. Istället ska det bli soppa och smörgÃ¥sar för de anställda, och överklassen ska fortsätta vara överklass och inte beblanda sig med arbetarklassen. PÃ¥ tal om att segregera en värld än mer än vad den är segregerad. Är det verkligen här vi kommer att spara in nog pengar för att betala tillbaka miljardlÃ¥nen som Glazers försatt oss i Jim Ratcliffe? Vissa hävdar att man minsann kan ha med egen lunch till sitt arbete, sÃ¥ är det ju pÃ¥ i princip alla arbetsplatser – men varför ska dÃ¥ spelarna vara exkluderade? Spelarna som tjänar miljoner i veckan, det ställs sÃ¥ klart andra atletiska krav pÃ¥ dem och dÃ¥ krävs en viss kost men det syns ju emellertid i lönekuverten med. Pinsamt.
Antitesen av Robin Hood
Jag vill inte fÃ¥ det här till nÃ¥gon politisk agenda i text eller att vi ska kölhala Ineos ute i Indiska Oceanen. Men det här luktar som en tantprutt som passerar igenom en lök. Föreställ er. Jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n en ekonom och har varken kunskap inom PR-strategier men jag fÃ¥r inte hop matematiken när Rashford har en lön pÃ¥ 300 000 pund i veckan, och Casemiro är inte lÃ¥ngt efter men det är luncher som dras in. Det är nÃ¥gon form av proteinbar(?) till matchvärdarna som dras in och bonusar pÃ¥ 100 pund för matchvärdarna. Det är väl typ 17 sekunder av Rashfords lön eller nÃ¥got. Det är väl inte särskilt bra ut för varumärket Manchester United heller? ”Penny pinching” tror jag det engelska ordet är, nu är ju bevisligen Jim Ratcliffe en mer företagsam man än vad jag själv är. Det kan man ju se pÃ¥ bankkontot. Kanske är det här rätt väg att gÃ¥? Men bara att värva och sparka Dan Ashworth det är tydligen ekonomiskt försvarbart – och nu fÃ¥r pöbeln ta smällen av Ashworths, ten Hags och höga spelarlöner. Det här är liksom antitesen av Robin Hood, ta frÃ¥n de fattiga och ge till de rika. Det är inte vad jag tycker att klubben Manchester United ska stÃ¥ för. Jag tänker att fundamentet som den här klubben byggdes pÃ¥ 1878 av järnvägsarbetare i Lancashire och Yorkshire är inte att stjäla frÃ¥n de fattiga – även om fundament och grunder förändras över tid sÃ¥ är arbetarklassen i klubbens DNA.
Men jag kan ändå på ett förunderligt vis känna att jag skäms. Jag skäms över de ekonomiska beslut som den här klubben tar. Jag skäms över att det blir soppa och smörgås. Jag skäms över Dan Ashworth och Erik ten Hags avgångsvederlag. Jag skäms över det laget presterar på fotbollsplanen. Jag skäms över Glazers.
Just nu skäms jag ganska mycket över Sir Jim Ratcliffe och Ineos också.
Res med oss till Manchester!