På samma vis som nyheten om att Chelsea eventuellt vill bryta avtalet gällande Sancho kommer det våndande landslagsuppehållet.
Jag vet samtidigt inte vad vi ska tänka, kommer det lägligt eller kommer det olägligt? Vi har lite momentum just om man slänger sig med svengelska. Kanske hade vi behövt spela på utan paus, eller så behöver vi en paus för att hinna få tillbaka lite manskraft för den sista biten av säsongen. Det finns däremot inte mycket som kan rädda säsongen – det skulle vara att man lyckas vinna Europa League och genom det spela Champions League nästa säsong. Jag ser det inte som en omöjlighet, lagen som är kvar är inte lag som håller hög kaliber men å andra sidan gör vi inte det heller. Vi kan vinna mot Leicester och liknande lag men annars så är det ganska åt helvete rent generellt. Jag vet inte om det säger mycket att vi har sju matcher i rad utan förlust (om man räknar Fulham som ett X), det har varit ganska sådär motstånd. Det skulle väl vara Arsenal som på pappret ska vara den stora utmanaren. Men det är ganska exakt 14 matcher kvar av säsongen förutsatt att Manchester United skulle gå till final i Europa League – majoriteten av dessa ska man åtminstone ta poäng i.
Men att säsongen är ett fiasko kan man ganska snabbt konstatera, finansiellt och resultatmässigt. Visst en titel i Europa League kan sminka grisen i viss mån. Men det jag tycker att man kan karva ut av Amorims första säsong än så läng är att de värvningar som har varit ”hans” har vart riktigt bra. Det är förhoppningsvis ett embryo av något som kan leda till större saker. Dorgu och Heaven är spelare som visar stor potential och tar för sig trots sin ålder. Så jag har fortsatt hopp, hopp om bättre tider hopp om att Manchester United ska ta sig till den högsta nivån igen, och att hålla i det. Men det är en process och det har vi hört så många gånger att öronen blöder – men det var magkänslan jag fick efter Sir Jim Ratcliffes intervju i the Overlap.
Men det kommer att vara en skakig resa
Det kunde framstå som att han är arrogant och nästintill inkompetent när han pratade om laget, beslutfattande och hur han hanterar personal. Jag tänker att tragiskt nog är det väl så miljardärer fungerar och det finns ofta en anledning till att de simmar i pengar och vi ”vanliga” människor inte gr det. Och det ar tydligt att, Sir Jim Ratcliffe kanske inte förstår fotboll, men han har en väldigt god förståelse för pengar, ekonomi och vad som behöver göras. Om den här arenan byggs och man ordnar upp det finansiella i klubben över de kommande fem åren kommer Manchester United mest sannolikt ha helt andra förutsättningar.
Men det kommer att vara en skakig resa, för just nu är Manchester United en katastrof på planen och utanför planen. Men Sir Jim Ratcliffes erbjuder en realistisk vision för att lösa de strukturella problem som finns i organisationen. Hur mycket man än älskar sporten, och hur tragiskt det än är att erkänna det så blir fotbollen bara mer och mer kommersiell. Och helt ärligt hade den här klubben aldrig överlevt tio år till med Glazers.
Med andra ord går klubben in i en kritisk tid, lyckas vi – blir det guld och gröna skogar. Misslyckas vi kommer vi att tappa vårt anseende som klubb och Liverpool, Chelsea, City, Arsenal och kanske till och med Newcastle kommer att komma ikapp – och då syftar jag på de kommersiella och inte det sportsliga. Den nya generationens supportrar vill se på lag som faktiskt vinner fotbollsmatcher och just nu gör inte Manchester United det.
Det är enligt min åsikt ett avgörande ögonblick i den här klubbens historia och det skulle väl vara gud förbannat om vi inte kom segrande ut på andra sidan.
Res med oss till Manchester!