Eagles live in the trees. Fish live in the sea. Manchester United fans live in the past.
Även om nästan allt – barnadödlighet, medellivslängd och extrem fattigdom – är på objektivt bättre nivåer idag än för bara tio år sedan hörs ständigt samma trötta sägning:
”Det var bättre förr.”
Det stämmer alltså inte.
Samtidigt. Ordet ’nästan’ ovan är i kursivt av en anledning. Det finns undantag.
Gängskjutningar, gymnasiebehörigheten bland högstadieelever och mängden koldioxid i atmosfären.
Krig i Europa. Antalet demokratier i världen. Mängden realityserier om familjen Wahlgren.
Mycket har blivit objektivt sämre de senast 10-20 åren.
Det är enkelt att fastna där; att övertyga sig själv om att mänskligheten rör sig i fel riktning.
Då kan historien vara en tröst.
För även om det förflutna var fruktansvärt finns det en trygghet i att veta hur det slutade.
Kanske börjar du förstå vartåt detta barkar?
Manchester United var usla under majoriteten av den gångna säsongen.
Den innevarande har de varit katastrofala.
Återigen är vi tillbaka där vi varit så många gånger förr – med blickarna fästa på nästa säsong.
Att Manchester Uniteds ekonomi påkallar Lyxfällan-vibbar indikerar att det kommer bli en sommar präglad av alldeles för få nyförvärv.
Den självklara frågan blir därför: kommer nästa säsong verkligen bli så mycket bättre?
Om svaret på den frågan är nej kommer Amorim få sparken; det blir oundvikligt. Och då är vi tillbaka på ruta ett.
För vilken gång i ordningen orkar jag inte tänka på.
Man kan bli deprimerad för mindre.
Nä. Nu räcker det.
I vårt ständigt framåtblickande samhälle sägs det ofta att vi måste bli bättre på att leva i nuet.
Men när vi inte vill det då? Och när framtiden dessutom är för oviss för att finna någon tröst i?
I maj 2008 var inte Moskva ett lika fult ord som det är 2025.
Alltmer började peka på att USA skulle få sin första svarta presidentkandidat.
Och Manchester United befann sig på toppen av sin förmåga under mitt supporterskap.
Jag var tio år gammal när Terry halkade. När van der Saar förnekade Anelka.
När de röda höjde pokalen mot himlen.
Ett s.k. core memory.
Men det var givetvis inte bara guld och gröna skogar i maj 2008.
Den stora Sichuanjordbävningen lämnade nästan 90 000 (!) döda i Kina. Ryssland förberedde för sin invasion av Georgien. En global finanskris var bara några månader bort.
Men för en tioåring, som inte tittade på nyheterna och som spenderat hela sitt liv i trygga Sverige, kändes det som om världen var som den skulle.
När Manchester United spelade fotboll vann de.
För mig är emotionell investering i ett lag, oavsett inom vilken idrott det gäller, ofrånkomligen ett självplågeri.
Är man inte nervös är man orolig. Är man inte irriterad är man förbannad. Är man inte uppgiven är man förkrossad.
Men ögonblicken av lycka, av lättnad, av hänförelse, väger upp för det.
Oceaner av tid hinner passera för några sekunder av njutning när slutsignalen ljuder och segern är bärgad.
Målen, räddningarna och de lyckade brytningarna är korta respiter i våndan.
Till och med euforin kring en titelvinst är flyktig.
Och så kanske det måste vara.
”SjälvbelÃ¥tenhet är en sjukdom”, har Sir Alex Ferguson sagt.
Det är vida dokumenterat att han inte tillät sina spelare mer än en kväll eller en dag för att fira sin titel.
När klockan slog 00:00 förväntade han sig att de skulle skifta fokus mot nästa titel, mot nästa säsong.
Denna mentalitet, vill jag mena, har spillt över på oss supportrar.
Under vår mest framgångsrika period firade vi ligavinsten under en eftermiddag och en kväll i april.
Sedan var det fokus på Champions League i maj.
När vinsten, eller uttåget, var ett faktum riktades genast blicken mot nästa säsong.
Visst skulle vi glädjas: men vi fick inte vara nöjda. Vi fick inte sluta begära mer.
Som bekant befinner vi oss nu i en period av underprestationer och besvikelser.
Titlarna är alltför sällsynta. Men när de väl kommer – som ligacupen 2023 och FA-cupen 2024 – faller vi genast tillbaka i gamla hjulspår.
Ett jubel, en lycklig eftermiddag.
Men dagen därpå pratar någon om hur nästa titel är inom räckhåll.
Säsongen 2024/2025 är över – för Manchester United. Att ens tänka på klubben leder oavkortat till ett dåligt humör.
Det är destruktivt. Och för egen del är jag orolig för vad det kan leda till.
Även om det skulle fortsätta se dåligt ut under kommande säsonger vill jag – av någon outgrundlig anledning – fortsätta vara emotionellt investerad i Manchester United.
Jag vill bry mig; vara nervös, irriterad, uppgiven. Framförallt vill jag ha de där korta ögonblicken av total lycka.
Supporterskapet får inte eroderas.
Så hur ska det räddas?
Kanske genom att motvilligt luta mig mot den där trötta sägningen.
Manchester Uniteds herrlag har under Premier League-eran, som vi här klassar som ”modern tid”, inhämtat 13 ligatitlar.
Därutöver har det halats in två Champions League-bucklor, sex FA-cup- och fem ligacupsegrar. Och en Europa League-triumf.
Det är 27 (!) anledningar att le. 27 (!) firanden att läsa om i krönikor och artiklar.
27 (!) framgångar att återuppleva gång på gång genom det teknologiska under som kallas internet.
Vi ska behålla blicken framåt; fixerad på framtida framgångar.
Men innan vi nått fram dit vi vill kan vi faktiskt tillåta oss att slänga ett öga i den berömda backspegeln.
Res med oss till Manchester!