Under Rúben Amorims ledning har Manchester United förlorat 11 av 22 Premier League-matcher.
9 av dessa 22 drabbningar har Unitedsupportrarna dessutom blivit utan måljubel.
Det är, hur man än vänder och vrider på saken, fullständigt underkänt. Oacceptabelt.
Men.
Om man tycker att det är det mest oväntad som har inträffat, då undrar jag om vi följt samma fotbollsklubb de senaste åren.
”Ingen kan göra det sämre än Solskjaer – han har ju inte ens en spelidé.”
Så lät det från en grupp supportrar när norrskens obesegrade svit blev alltmer avlägsen i backspegeln.
Solskjaer fick till sist lämna. In kom en nederländare med en uttalad filosofi.
Efter baksmällan från ligacuptiteln vaknade samma röster ur sin dvala.
”Ingen kan göra det sämre än Ten Hag – han har ju övergivit sin spelidé.”
Ett och ett halvt år senare lyfte till sist det försenade planet till Amsterdam.
Härnäst rekryterades en portugis.
Han, fotbollsledningen och supportrarna tävlade om vilka som kunde säga samma sak flest gånger.
Det kommer att ta tid – igen. Knoppar kommer att brista. Spelare kommer behöva lämna. Förluster och negativitet kommer att hopa sig.
Vi saknar fortfarande dugliga strikers. Vi kommer drabbas av skador på nyckelspelare, precis som under de senaste åren.
Redan utsatta delar kommer utsättas ännu mer när vi mitt under säsongen bytt till en tränare med annan filosofi än företrädarens.
Det stod skrivet på rubriker, bland kommentarerna på sociala medier – och i stjärnorna.
Men han, fotbollsledningen och supportrarna förenades i samma mantra: så länge vi är envisa, håller oss till planen och inte tummar på de taktiska vägvalen – då kan det gå vägen.
Vi får inte vika oss när det börjar blåsa snålt.
Nu är det tydligt vilka som faktiskt trodde på de där orden.
Många som yttrade dem väntade sig i hemlighet en mirakelvändning.
För det fanns ju trots allt ingen som kunde göra det sämre än företrädaren.
Eller?
Jo, det gjorde det tydligen.
”Ingen kan göra det sämre än Amorim – ser han inte att han måste överge sin spelidé?”
Alla har rätt till sin åsikt; till att skrika ut frustrationer och halvsanningar i affekt.
Det är en del av supporterskapet.
Likaså att inte hålla med sin fotbollsklubb eller dess ledning i alla beslut.
Man får tycka att den utdragna tillsättningen och det snabba avskedet av Ashworth var amatörmässigt.
Det gör jag också.
Man får kritisera fotbollsledningens hantering av Marcus Rashford.
(Även om undertecknad kan anse det märkligt att ha starka känslor kring en situation där 90 % av omständigheterna utspelat sig bakom stängda dörrar. Det är som att bli förbannad på sin lokala ICA-butik när det sitter en ny person bakom kassan.)
Men att du skrek efter Ten Hags blanka skalp redan efter två månader på posten betyder inte att du hade rätt från början när han väl fick sparken.
Det skulle vara som att säga att ”det borde regna snart” och tycka att man fått rätt när molnen hopar sig två veckor senare.
De som skriker högst om hur dåligt allt ser ut under Amorim besitter säkert en bredare fotbollskompetens än undertecknad.
Men att vara duktig på spelidéer, taktiker och anekdoter från förr är inte detsamma som att vara expert på företagsekonomi, affärsjuridik, organisationskultur och ledarskapsfrågor.
Och det är okej – det är inte jag heller.
Men alldeles för få är beredda att erkänna det.
Det viktigaste är att skrika högst. Att gräva djupast skyttegrav. Att få rätt.
Att förenkla och åter förenkla.
Samma personer klagar sedan på Manchester Uniteds toxiska supporterkultur.
Det ger déjà vu av när makarna Trump sade sig vilja bekämpa näthat.
Att säsongen varit mer eller mindre körd sedan Ten Hag fick lämna trodde jag att vi enats om.
Att resterande månader, halva säsongen, var en transportsträcka till sommaren och det som kommer därefter.
Visst, vi hoppades definitivt att det skulle se bättre ut än nu. Men det var aldrig en garanti.
Amorim skulle tillåtas sätta sitt avtryck på riktigt. Först därefter kunde vi börja utvärdera hans tränargärning.
Men ack och ve, tydligen inte.
Nu ska alla principer, all typ av auktoritet som Amorim lyckats behålla under dessa turbulenta månader, kastas ut med badvattnet för att knipa en poäng mot Wolverhampton.
En huvudtränare är en investering.
Och hur ska man få avkastning på en investering om man inte är beredd att riskera pengar?
Hur ska man veta om man funnit en bra hantverkare om denne bara får arbeta med fel verktyg?
Alternativet skulle vara att makten flyttas uppåt i hierarkin.
Till en fotbollsledning som helt bakbundit tränaren; som inte ger honom svängutrymme.
Ingen topptränare skulle vilja arbeta under de förutsättningarna.
Därtill skulle vi likväl behöva förlita oss på att en person, men denna gången från skuggorna, fattar rätt sportsliga beslut.
Då är alternativ ett, en huvudtränare med mandat, bättre.
Vi kommer sannolikt hamna i samma situation igen – med spelare som rekryterats till ett system som inte längre är aktuellt.
Men med den nya sportsliga ledningen borde pendelrörelserna mellan huvudtränarna bli kortare än de varit tidigare.
Så länge vi inte byter varje gång vi går tre matcher utan segrar, alltså.
Eller så gör vi som påfåglarna, populisterna och posörerna vill: vi sparkar Amorim nu!
Ju förr desto bättre.
Sedan anställer vi en ny huvudtränare, och när vi av någon outgrundlig anledning inte omedelbart börjat spruta in mål i säsongens sista matcher, då gör vi bara samma sak igen.
För: ingen kan ju göra det sämre än [INSERT NAME HERE].
Res med oss till Manchester!