Samtidigt som man under en period genomgått sportslig ångest och trauma och till sist eufori när Luleå Hockey efter 29 år bärgade hem ett guld till Norrbotten – just då hägrar en eventuell ny ångest i horisonten.
Kanske en någorlunda luddig premiss, men det är där vi troligtvis hamnar. I en final i Europa League mot Tottenham. Ett Tottenham som vi vanligtvis har svårt för av någon anledning, en match som endast kommer bestå av 90 minuter, ångest, stress och vemod. Det känns som att det ska mycket till för att Bilbao och Bodö ska kunna vända detta, visst bollen är rund osv. Men för en gångs skull under den här säsongen känner jag att jag kan landa tryggt i att det blir på det viset. En falsk trygghet, för som vi alla vet finns det inga garantier i en final, det kommer att handla om vem som vill det här mest. Kommer Amorim att inkorporera den mentala inställning som krävs för att kunna vinna en sån match eller blir det Anges sista rodeo och han lämnar London med flaggan på topp? Inte ens älgen Udda eller bläckfisken Paul hade kunnat sia rätt i en sån här match.
kraven på att huvud ska rulla
Man känner sig också som en repig LP-skiva när man pratar om hur betydelselösa de sista ligamatcherna är för Manchester United och Amorim. Men en fråga vi faktiskt bör ställa oss själva och reflektera över – varför får Amorim den här tiden? Resultaten har varit katastrofala och spelet har knappast sett bättre ut än med Ole, ten Hag, van Gaal eller någon annan. Vanligtvis hade vi skrikit efter tränarens huvud vid en sån här tidpunkt. Vi såg det med Moyes, vi såg det med van Gaal, vi såg det med Ole Gunnar och vi såg det med ten Hag. Men förstå mig rätt, Amorim kom otacksamt in i januari, man kan inte värva på samma vis som under sommaren, man hinner inte etablera relationer med spelare och taktik. Jag är inte heller någon som kräver Amorims avgång – ännu, men jag famlar i att fundera över varför mitt och vårt tålamod med Amorim är längre än med andras? Jag är naturligtvis medveten om att han kommer få fortsätta oavsett, men efter sommarens transferfönster kommer pressen vara enorm på Amorim och jag tror inte vår supporterbas kommer ha samma tålamod om det fortsätter att se ut på det här viset. Då kommer kraven på att huvud ska rulla likt någon scen tagen ur Game of Thrones eller Apocalypso.
De spelare som faktiskt vill ge blod, svett och tårar
När man ändå är inne på huvuden som ska rulla så kommer en hel del andra huvud rulla. Spelarhuvud. Amorim har troligtvis en skara han bedömer inte är nog bra för hans system eller för Manchester United i sin helhet. Jag tyckte att han svarade bra gällande Gyökeres, det ska inte handla om huruvida Manchester United spelar Champions League eller inte, det ska handla om spelaren vill spela för Manchester United eller inte, något parafraserat. Men det är den typen av spelare vi vill få in. De spelare som faktiskt vill ge blod, svett och tårar för klubben. Cunha? Jag vet inte, fantastisk kvalite som spelare men han blev också bänkad en period på grund av tjafs, är det verkligen rätt? En kan bara hoppas om det nu blir Cunha. I övrigt ska det bli spännande att se vad som händer i sommar, vad som kommer in och vad som åker ut, och om Amorim verkligen kan få ordning på det här laget.
Men först ska vi ha en hel del ångest fram tills finalen är överstökad.
Res med oss till Manchester!