Ibland när det krisar och jag varken vet ut eller in brukar jag vända mig till Gary Neville.
Vad säger Gary Neville? Han säger att insatsen mot Spurs senast var ”patetisk”, att United inte har värvat vad de borde (bland annat fattas en ny mittback och annan forward), och att Premier Leagues nya idé om att sända matcher Pay-per-view för 170 kr/matchen är en ”riktigt dålig idé.” Som många andra säger med andra ord. Hans ord blir liksom ett eko av något redan påtalat.
Annat var det när Gary Neville slog igenom som expertkommentator för snart 10 år sedan. Då var hans ord som en åskledare. Alla utifrånkommande tankar gick via Gary Neville. Hans matchanalyser och syn på fotbollens utveckling tog honom hela vägen till La Liga och den spanska toppfotbollen. Före det hade han en smått klassisk utläggning om förekomsten av filmningar i brittisk fotboll: ”… för 20 år sedan fick jag bröd med en klick smör på restaurangen. Nu får jag oliver, olja och vinäger.” Vad han talade om då var väl om en slags europeisering av fotbollen. Vad det borde talas om idag är nog snarare amerikaniseringen av fotbollen, och där vet jag inte om Neville själv har rätt perspektiv för att se vad som pågår.
Aston Villa-Liverpool 7-2. City-Leicester 2-5. United-Tottenham 1-6. Det är brutala siffror. Men också rimliga siffror om man vill öka tittarsiffrorna och sälja matcher Pay-per-view. Varje match har ju sitt eget liv. Massor av dramatik. Mängder av misstag. Mängder av snack. Mängder av mål. Mängder av straffar, sådär som man börjar undra om en straff inte bara borde ge ett halvt poäng istället för ett, eller ett 1/6-dels poäng av ett spelmål – som ett field goal i amerikansk fotboll. När Gary Neville slog igenom på Sky Sports gjorde han det just i ett NFL-inspirerat program, Monday Night Football (MNF). Den amerikanska idrottens idé om effektiv tid, alltså att kunna pausa spelet för att ompröva ett domslut eller ta en time out (vattenpaus), är vad vi har sett i Premier League den senaste tiden. Det kommer inte dröja länge innan VAR och andra breaks sponsras av Budweiser.
Utifrån dessa premisser borde ju ett amerikanskt republikanskt ägarskap av United vara som klippt och skuren för dessa tider. Dessvärre är det inte så.
I synen på United har Gary Neville varit ganska konservativ genom åren, inte olik mig själv. Konservativ på ett, ska sägas, icke-amerikanskt vis. ”United is not a sacking club” var hans mantra när det blåste kring David Moyes. United är ingen klubb som sparkar sina tränare. Men så fel han hade. Och så fel jag hade som tyckte som honom. Eller så hade vi båda rätt fast det inte blev som vi ville. Ungefär som med Mata. ”Doesn’t strike me as a Man United player” sa Gary Neville om honom. Han är ingen United-spelare. Och jag tyckte precis som honom, för av Gary Neville hade jag också lärt mig att ”Old Trafford is a big pitch”. Old Trafford är en stor plan. Det är den faktiskt. 105 x 68 meter, större och bredare än de flesta gräsmattor i England. Vad en stor plan innebär är väl att man kan spela på ett visst sätt. Större bredd på kanterna, längre bollar och längre löpsteg.
James hellre än Mata med andra ord. Men om James inte är tillräckligt bra får man toppa med Sancho eller någon annan på högerflanken. I brist på det framstår ju Wan-Bissaka som en otillräcklig värvning, likt en Gary Neville utan Beckham eller Ronaldo. Och så Harry Maguire på det… ja, allt som värvades förra sommaren känns ju väldigt fel just nu. Men det betyder ju samtidigt inte att det som värvades var fel spelartyper att värva, eller att det var fel sätt att tänka.
Att säga att Solskjaer inte har en spelidé är som att säga att en zebra inte har ränder. Det är klart att han har en spelidé. Problemet är väl snarare att själva idén, i vilken grad man nu vill tillskriva honom en sådan, framstår som otillräcklig när spelarmaterialet varierar, eller rättare sagt att strategin inte fungerar i par med Woodward när Woodward (återigen) framstår som reserverad till sitt eget tränarval. Kravbilden kan ju inte vara – precis som med alla hans föregångare – att Ole ska bli en annan tränare än vad han är. Klubben och laget måste ju formas enligt hans visioner. Det förutsätter också att man vågar bygga vidare på det som föregående säsong lämnar efter sig.
Transferfönstret sommaren 2019 kallade jag för Uniteds bästa på många år. Transferfönstret sommaren 2020 vill jag hävda är det sämsta på lika lång tid. Det är för mig oväsentligt om spelarna som värvades (eller de som inte såldes) lyckas eller inte. Det usla, i min mening, är att United svek sin egen idé. Vadå för idé? Jo, alltså… Här har jag ägnat åtskilliga krönikor åt att försöka beskriva meningen med Ole som tränare, blandat ihop mig själv med Uniteds identitetskris och på olika vis försökt poängtera att United nog är en klubb som inte tillät sig sjunka tillräckligt djupt under tiden efter Sir Alex, att man helt enkelt inte har lidit tillräckligt nog, utan istället försökt småplåstra om alltför stora sår. I detta fattas en reell tro på vad man gör. Och i den mån man inte kan göra allting rätt med en gång är det bättre att visa att man inte gör fel. Med detta följer såklart en massa principer som inte får brytas. Det går till exempel inte att prata om långsiktighet och värva spelare i sista minuten. Det går heller inte att ge nummer 7 till en spelare som inte var tänkt att få nummer 7. Allt detta signalerar inkompetens, taktlöshet och bristande omdöme.
En cyniker kan i all enkelhet säga att detta är att förvänta sig av en klubb som United, men det är i min mening att göra det aningen lätt för sig. Samtiden är komplex, Woodward är kass, men det betyder ju inte att han alltid fattar dåliga beslut. Alla tränare i United har tillkommit på olika grunder. Van Gaal skrev på ett 3-årskontrakt fram till sin pension, redan där finns en oundviklig kortsiktighet och heller ingen problematik i att dra i handbromsen och sparka honom ett år för tidigt. Tanken med Mourinho var att krama ut allt av talang och finess tills luften gick ur. Hans ersättare får leva med att vissa spelare har en självkänsla så låg att den fortfarande spökar. Tanken med Solskjaer är att långsamt och strukturerat bygga upp något långsiktigt hållbart (tycka vad man vill om det), då kan man som klubbledning inte vara ogrundad på transfermarknaden. Det är för närvarande lättare att tro att man helt enkelt lämnar Ole i limbo än att man, i god tro, skjuter upp de viktigaste värvningarna till nästa år. Oavsett hur man tänker (eller inte tänker) behöver man hjälp.
Hösten ser ut att bli som hösten i fjol. Svår. Glad i Ole kan man vara utan att någon backar honom, det är inte svårt (fjolårssäsongens tabellplacering får tala för sig självt), men den här gången är det inte lika självklart för mig att mana till tålamod. Den där visionen jag trodde på (och visst, jag kanske var naiv) tycks bortblåst. Inte ens med någon veckas perspektiv kan jag känna annat än att det här transferfönstret har varit som en långsam knytnäve i magen på mig. Det lämnar en med tankar som: Vad ska jag drömma om nu? och Vad vill jag egentligen berätta om United? Vad en krönikör syftar till är ju att med en större textmassa kunna förmedla sina tankar eller känslor, och det kan man ju alltid göra, men när United inte förefaller trovärdigt utan en ständig upprepning av (i alla fall för mig) kapitala misstag så tar det udden av hela historieskrivningen. Det blir som ett dåligt äktenskap. Man blir trött både på sig själv och på sin andra hälft. Men att byta lag går ju inte.
Vad nu? Jag vet inte. Det blir väl att ta på sig den gamla guldgröna halsduken igen, och samla sig i en tyst protest. För United mot Newcastle på lördag vågar jag knappt titta på.
Res med oss till Manchester!