Fyra titellösa säsonger i rad. Detta är ett faktum för Manchester United. Säsongen 2020/21 är svårsammanfattad. I ligan slutade vi tvåa, tolv poäng bakom Manchester city. Vi placerade oss bättre än förra säsongen och minskade avståndet uppåt. Så framsteg! Samtidigt är känslan att såväl laget före oss som de två lagen närmast bakom underpresterade kraftigt medan vår prestation var närmare förväntningen.
En förlorad straffläggning i Gdańsk lämnar oss med bitter eftersmak. Allra helst som vi mer eller mindre offrade FA-cupen för att ta oss till Gdańsk. Bittert var också att vi blev utslagna i Champions League-gruppspelet. Där hade vi i slutändan bara oss själva att skylla.
Jag landar på att säsongen precis är godkänd. Jag landar också i att jag fortsatt inte har någon bestämd uppfattning om Ole Gunnar Solskjaer. Men jag tycker nog att det som talar emot norrmannen väger tyngre än det som talar för honom.
Solskjaer har någonstans byggt ett lag som går att tro på. Ett lag där spelarna tror på varandra. Samtidigt är det konfunderat, för Solskjaer själv tror ju inte på så värst många av sina spelare. Det tydligaste exemplet är Donny van de Beek. Visst, det kan påstås att Van de Beek inte tog vara på chanserna han fick. Men nederländaren fick heller ingen ärlig chans.
Vi kan peka på taktiska triumfer mot Manchester city. Men vi har också vid upprepade tillfällen blivit utmanövrerade av betydligt svagare motstånd, till exempel i Europa League-finalen.
Här har jag plockat ut elva matcher för att sammanfatta Manchester United säsongen 2020/21. Sammanställningen inkluderar sex vinster, två oavgjorda och tre förluster vilket rimmar ganska bra med lagets resultatrad som var 35-14-12.
(En variant på den här krönikan skrevs 2015/16, 2016/17, 2017/18, 2018/19 och 2019/20. Dessutom skrevs en version för 1998/99 i efterhand.)
1. Brighton РUnited 2-3: Fotboll p̴ VAR:s vis
VAR är, åtminstone i nuvarande tappning, skit. Men VAR är numer en del av fotbollen, vare sig vi vill eller inte. Det finns ingen ångerknapp.
Frågar ni mig är det stora problemet med VAR att det används för att rätta misstag som ingen bryr sig om. Jag skiter fullständigt om motståndarens anfallare glömde klippa tånaglarna och därför blev offside med en millimeter. Samtidigt ignoreras uppenbara domarmisstag som i allra högsta grad påverkar spelet.
Det finns inte ens en antydan till konsekvens. Då försvinner själva poängen med VAR.
Den första matchen jag tänker diskutera här handlar primärt om VAR. United var i säsongsinledningen skitdåliga (återkommer till det i nästa match). Så definitivt när vi mötte Brighton på bortaplan.
De tog rättvist ledningen men vi kunde vända tack vare ett självmål och ett konstnummer av Marcus Rashford. Sedan handlade det mest om att Brighton sköt bollen i trävirket. Långt in på tilläggstiden skulle de emellertid kvittera och snart blåste domaren av matchen.
Men, men, men…
Det var ju handboll, konstaterade VAR (som givetvis alltid dömde till Uniteds fördel). Slutsignalen Ã¥terkallades. United fick straff (United är, som vi alla vet, det enda laget i världen som nÃ¥gonsin fÃ¥r straff – sekvensen runt 50 sekunder i videon nedan är förstÃ¥s trickfilmad). Bruno Fernandes gjorde mÃ¥l. Manchester United vann pÃ¥ extra Fergie Time.
VAR är skit. VAR var skit den 26 september 2020 också. Men den gången gav VAR oss åtminstone ett leende.
2. United – Tottenham 1-6: Fiaskostarten
Uniteds säsongsinledning av horribel. Vi kan inte skylla allt på att vi blev utan försäsong. Men till 78 procent kan vi skylla på den uteblivna försäsongen. I ligan tog vi sju poäng på de sex första matcherna. Det lämnade oss den 1 november på 15:e plats i tabellen.
Vår sämsta match var hemma mot Tottenham, då vi blev fullständigt förnedrade. Vi var bortom usla och trots att vi gjorde matchens första mål låg vi under redan efter sju minuter.
Resten var en lång mardröm.
VAR visade sig från sin allra sämsta, minst konsekventa, sida när Anthony Martial blev utvisad medan svinet Erik Lamela klarade sig med en varning.
Nä, ren misär var det.
(Nej, det blir ingen video. Det här är en safe space för Unitedsupportrar.)
3. United РChelsea 0-0: De meningsl̦sa toppmatcherna
- United – Chelsea 0-0
- United – Man city 0-0
- Liverpool – United 0-0
- Arsenal – United 0-0
- United – Real Sociedad 0-0
- Chelsea – United 0-0
- Crystal Palace – United 0-0
- Leeds – United 0-0
Att inkludera en 0-0-match i den här genomgången var självklart. Jag valde Chelsea hemma för att det var den allra tråkigaste mållösa matchen. Enligt Fbref samlade lagen ihop 0,9 xG tillsammans.
Det är få saker som är så otillfredsställande som en 0-0-match. Segrar ger glädje, förluster ger ilska, oavgjorda matcher med mål ger både och alternativt antingen eller. Men en 0-0-match ger ingenting. Bara tomhet. Det är två bortkastade timmar.
Min bestämda uppfattning är att 0-0-matcher borde ge noll poäng till båda lagen. Klarar du inte av att göra mål förtjänar du ingen poäng.
(Höjdpunkterna inte ignorerade. Det fanns helt enkelt inga.)
4. Ä°stanbul BaÅŸakÅŸehir – United 2-1: Ett bortkastat avancemang
Manchester United gjorde succé när Champions League-gruppspelet inleddes. Vi spöade PSG på bortaplan och körde sedan över Leipzig. Det var nu närmast en garanti att vi skulle överleva dödens grupp. Det enda vi behövde var att besegra İstanbul Başakşehir två gånger.
SÃ¥ vi Ã¥kte till Turkiet och sÃ¥…
(Spola fram till 29 sekunder.)
Det kan vara tidernas sämsta uppvisning i kollektivt försvarsspel. En fullständig systemkollaps.
Vi hade nästan en hel match på oss för att reparera men vi klarade inte av att resa oss. Det var ett fullständigt fiasko och det hela fullbordades när vi förlorade i returmatcherna mot PSG och Leipzig.
VÃ¥ra fasta situationer – offensivt som defensivt – var ett problem säsongen igenom. Det blev aldrig tydligare än i Turkiet. I slutändan kostade det oss avancemang frÃ¥n gruppspelet och sÃ¥ mycket mer.
Att lösa problemet ska inte vara överdrivet svårt. Det finns experter på området och de kostar i relativa termer inga pengar.
5. Southampton – United 2-3: Underläge inget problem
Manchester United gick igenom hela ligasäsongen utan att förlora på bortaplan. Det ensamt är sensationellt. Vi gjorde det dessutom trots att vi i tio matcher (Brighton, Newcastle, Everton, Southampton, West Ham, Sheffield United, Fulham, West Brom, Tottenham och Aston Villa) lät motståndarna göra det första målet.
I bortamatchen mot Southampton gjorde motståndarna två mål före paus och vi inget.
Inför andra halvlek byttes Edinson Cavani in. Det vi fick var i mitt tycke säsongens individuella prestation. Cavani spelade fram till Bruno Fernandes reduceringsmål för att sedan hålla sig framme och nicka in både kvitteringen och segermålet.
6. United – Leeds 6-2: Galenskapen
Säsongen 2020/21 var väldigt mycket. Framför allt var den extremt lång. Nej, det var den faktiskt inte. Det bara kändes så. För säsongen började långt senare än normalt men tog slut ungefär när säsongen brukar ta slut.
Men det spelades fotboll mest hela tiden. Spelarna fick inte den vila de behöver. Det resulterade i att vi ibland bjöds på fullständigt osannolika matcher.
En sådan match var när Leeds besökte Old Trafford. Aldrig var publiken så saknad som då. För den första Premier League-matchen mellan United och Leeds på en evighet skulle ha varit självklar högtidsstund för alla supportrar.
Nu blev det speciellt ändå. Det tenderar att kunna bli speciellt när Marcelo Bielsa är i farten. Ibland blir det väldigt bra för hans lag.
Andra gånger får Scott McTominay göra två mål innan tre minuter är spelade.
United var inte nöjda där. Bruno Fernandes och Victor Lindelöf gjorde också mål före paus. Till slut vann United med 6-2.
Obegripligt nog skulle det inte vara säsongens enda 6-2-seger för United. I Europa League-semifinalen slog vi Roma med 6-2 i första matchen. Då låg vi ändå under efter första halvlek. Edinson Cavani, Bruno Fernandes och Paul Pogba hade uppvisning den kvällen. (Tyvärr blev den matchen säsongens sista uppvisning, men det är en annan diskussion.)
7. Burnley – United 0-1: Top of the League
När 2020 precis hade blivit 2021 studsade Manchester United plötsligt upp som ny tabelletta. Det var en alldeles fantastisk känsla. Jag tror att vi alla visste att det inte skulle räcka hela vägen. Men den korta tiden vi var högst upp i tabellen passade åtminstone jag på att njuta.
Vi tog oss till tabellens förstaplats genom att vinna med 1-0 i Burnley. Ärligt talat minns jag inte mycket av matchen. Den är liksom bara med i genomgången för att den gav oss förstaplatsen. Paul Pogba avgjorde hur som helst.
Tyvärr gav vi upp förstaplatsen alldeles för enkelt. Oavgjort i Liverpool var en missräkning. Förlust hemma mot Sheffield United var ett fiasko. När detta sedan följdes av 0-0 mot det fjärde bästa Londonlaget (det vill säga Arsenal) var titelstriden över.
Underbart är kort.
8. United – Southampton 9-0: Tangerat rekord
Säsongens största seger inkasserade vi i hemmamatchen mot Southampton. Alexandre Jankewitz gjorde uppgiften väldigt enkel för United. Han blev, i sin första Premier League-match från start, utvisad efter en vansinnestackling i den absoluta matchinledningen. Jankewitz har inte spelat någon a-lagsfotboll sedan dess.
Sedan var det lekstuga. Fyra mål före paus och fem efter, innebar en tangering av den största segern i Premier Leauge-historien (ja, det är egentligen historielöst att referera till Premier League-historien, men ibland är det svårt att låta bli).
9. United РEverton 3-3: Ett kollapsande f̦rsvar
Vi har redan varit inne på de fasta situationerna. Men de måste förstås uppmärksammas igen. Så ofattbart dåliga var vi på frisparkar och hörnor.
İstanbul Başakşehir i all ära. Den fasta situation som verkligen har etsat sig fast i mitt minne är Evertons 3-3-mål på Old Trafford.
Det var också en dag då vårt försvar gav vika alldeles för enkelt. Just det var för vanligt förekommande.
10. Tottenham РUnited 1-3: Sagan om Jos̩ Mourinho
Vi har redan dragit den om VAR men vi måste göra det igen. När United spelade borta mot Tottenham blev United rånade på Edinson Cavanis ledningsmål. VAR uppfann en foul på Son Heung-min. Nu ska det sägas att VAR fick god hjälp av Son som spelade död i ett halvår.
Det hela blev förstås ännu mycket värre när Son, typ omedelbart efter sin återuppståndelse, gjorde det första, av domaren godkända, målet i matchen.
Men United hade fördelen att spela på bortaplan. Så det hela var faktiskt inget problem. Det sägs att Fred kvitterade. Jag är fortfarande övertygad om att hela världen utsattes för en synvilla.
Vi hade inte bara fördelen att spela borta. Vi hade också fördelen att spela mot José Mourinho. Fotboll är så väldigt mycket enklare när motståndaren är rädd för att vinna.
Edinson Cavani fick göra det matchvinnande målet innan Mason Greenwood avslutade målskyttet.
José Mourinho förlorade. Det är alltid älskvärt när han gör det.
11. Villarreal РUnited 1-1 (11-10 straffar): Titell̦sa igen
Säsongen fick emellertid inget lyckligt slut. Drömmen om en titel levde in i säsongens sista match. Vi underpresterade emellertid och Villarreal kunde till slut vinna Europa League efter en orimligt lång straffläggning.
Vi måste nästan börja med straffläggningen. Där förefaller det vara så att United valde att låta Villarreal skjuta den första straffen. Jag kan fortfarande inte smälta det. För det är en odiskutabel sanning att det är en enorm fördel att skjuta den första straffen i en straffläggning. Att ge bort den fördelen är ett ofattbart misstag som faktiskt pekar på strukturella fel i hela klubben.
United var det spelförande laget stora delar av finalen. Villarreal valde emellertid att byta spelare och när vår startelva blev trött jämnades spelet ut. Detta till trots fortsatte Ole Gunnar Solskjaer med samma manskap. Att spelarna på bänken är sämre än spelarna på planen är det nog ingen som ifrågasätter. Men det gäller inte nödvändigtvis när spelarna på planen har sprungit sig trötta. Villarreal bytte in sämre men piggare spelare och fick en fördel av det.
Att Solskjaer inte litar på truppen visade han säsongen igenom. Det kostade oss, tror jag, i ett antal matcher. Våra bästa spelare spelade för mycket och orkade inte hela vägen. Allra tydligast var det i slutet av Europa League-finalen.
På tal om uteblivna byten och straffläggning så var det förstås ett gigantiskt misstag att inte byta in Dean Henderson inför straffarna. Baserat på formen Henderson och David de Gea visade veckorna före finalen var det rimligt att De Gea fick chansen från start. Men Henderson är expert på straffar och De Gea är kass på straffar. Det är faktiskt ett självklart byte att göra (det var inte ens så att vi hade förbrukat alla våra byten). Att Solskjaer inte gjorde det bytet visar på svagt ledarskap, enligt mig.
Resultatet blev också att det kostade oss finalen. De Gea släppte in elva straffar i rad. Elva i rad. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Enda anledningen till att straffläggningen levde så länge som den gjorde var att motståndarna hade en lika usel straffmålvakt. De Gea utstrålade att han inte ville vara där och det ger förstås straffskytten en klar fördel.
Så nu står vi här titellösa igen. Säsongen 2020/21 var marginellt bättre än säsongen 2019/20 men säsongen 2021/22 måste bli mycket bättre. Solskjaers projekt måste nu ge oss framgång på riktigt.
Res med oss till Manchester!