Är Manchester United för lata för att kunna utmana lag som Manchester City och Arsenal om de stora titlarna?
Den underliggande tesen är inte min.
Min far, som slaviskt följt Manchester United sedan slutet av 70-talet eller början av 80-talet, ställde ingressens fråga för ett par helger sedan.
Lika delar argumenterande som undrande om han skulle få medhåll eller inte.
Och jag … kan inte bestämma mig för vart jag stÃ¥r.
Därför gör jag nu som alla lojala söner hade gjort: outar honom på en av Skandinaviens största supportersidor.
Nåväl.
Egentligen skjuter jag frågan vidare.
Och nej: detta är inte ett försök att pusha en tvivelaktig och konfliktskapande tes som förklätts i en fråga – à la Tucker Carlsson.
Betrakta det i stället som ett resonerande.
Det är svårt att förlita sig på enbart ett vetenskapligt förfarande när man jämför två fotbollsspelare från olika lag med varandra.
Varierande spelsystem, instruktioner från ledarstab eller prestationer från medspelare kan alla ha en inverkan på löpningar, poängskörd och statistik.
Hur hade Paul Pogbas andra sejour i Manchester United sett ut om Massimiliano Allegri varit tränare i stället för José Mourinho?
Hade Harry Maguires insatser och ledaregenskaper förändrats om han i stället hade spelat för Burnley? Eller Manchester City?
Samtidigt har vi människor ett behov av att jämföra. Och då får vi förlita oss på vad statistiken säger, i brist på bättre alternativ.
Att magkänslan också spelar in ska inte underskattas.
Manchester United spelar (ofta) med tre anfallsspelare. Det gör även Arsenal.
Otaliga representanter från bägge klubbar hävdar att attackerande fotboll ligger i DNA:t hos såväl United som Arsenal.
Där vi har Weghorst, Rashford, Martial, Sancho och/eller Antony, har Arsenal Gabriel Jesus, Martinelli, Saka och/eller Trossard.
Ett mått på relativ lathet skulle kunna vara hemjobbet.
Enligt Premier Leagues – allt annat än uttömmande – statistik har Gabriel Jesus spelat 19 matcher under den innevarande säsongen. Under dessa har han stått för 23 tacklingar, 14 blockerade skott, 9 brytningar.
Wout Weghorst har spelat 11 matcher så här långt. Han har producerat 6 tacklingar, 3 blockerade skott och 7 brytningar.
Sett till defensivt jobb utslaget på varje match vinner Gabriel Jesus med förhållandevis god marginal både vad gäller antal lyckade tacklingar och blockerade skott.
Wout Weghorst har dock gjort fler brytningar.
Marcus Rashford, som storspelat under säsongen, förlorar i samtliga kategorier mot Gabriel Jesus med sina 19 tacklingar, 20 blockerade skott och 6 brytningar på 29 matcher.
Återigen: statistiken säger inte allt. Marcus Rashford har varit fenomenal i år.
Samtidigt är kanske bara Gabriel Jesus en annan typ av spelare än både Weghorst och Rashford. Rörligare.
Arsenals Bukayo Saka har på 31 matcher producerat hela 45 tacklingar, 25 blockerade skott och 14 brytningar.
Alltså slår också han Rashford i samtliga kategorier, om man slår ut siffrorna per match.
Här skulle somliga säga att Saka spelat längre ner i banan i år än vad Rashford gjort.
Rimligare vore alltså att jämföra honom med Antony och Sancho.
Antony har spelat 18 matcher och genomfört 20 tacklingar, 13 blockerade skott och 8 brytningar.
Sancho har också han framträtt i 18 matcher. Han har vidare stått för 11 tacklingar, 4 blockerade skott och 6 brytningar.
Antony förlorar visserligen också han mot Saka om man slår ut siffrorna över antalet spelade matcher. Men vad gäller både antalet blockerade skott och brytningar är det i stort sett jämnt skägg.
Jadon Sancho däremot förlorar stort i samtliga tre kategorier mot sin engelska landslagskollega.
Om vi för skojs skull kastar in Martinelli i leken är det inte längre lika övertygande. Han förlorar i två av tre kategorier mot Antony, men vinner fortfarande tämligen överlägset över Sancho.
Varför Martial inte har nämnts, undrar kanske du? Av den enkla anledningen att han på sina 13 matcher åstadkommit sammanlagt lika många brytningar och tacklingar som Gabriel Jesus gjort per match.
Leandro Trossard fick inte vara med därför att han inledde säsongen i ett annat Premier League-lag.
Återigen: detta är en ytterst bristfällig undersökning, ur ett vetenskapligt perspektiv.
Av statistiken framgår det exempelvis inte hur många minuter som spelats, utan bara antalet matcher som någon varit involverad i. Med den parametern inräknad hade kanske resultatet sett annorlunda ut.
Trots sina brister kan jämförelsen dock förstärka en magkänsla på det ena eller andra hållet.
Genom att slänga ett öga på siffrorna skulle man kunna hävda att Manchester Uniteds anfallsspelare mycket riktigt är mer bekväma än Arsenals.
Att Sancho är latare än Saka.
Att trots de framsteg som gjorts finns det fortfarande mer att önska vad gäller kämparglöd.
För att kunna utmana lag som City och Arsenal om de stora titlarna behövs mer jävlar anamma.
Så visst ligger det kanske något i tesen från min far. Att en Roy Keane eller Jaap Stam skulle explodera av ilska om de spelade med en Anthony Martial eller Jadon Sancho.
Samtidigt säger siffrorna i sig inte särskilt mycket, utöver att ge en fingervisning.
Och ibland räcker det med en sådan för att den där magkänslan ska kännas rättfärdigad.
Res med oss till Manchester!