Äntligen är vi nära målsnöret, kopplat till travestin kring landslagsuppehåll – särskilt med Svenska ögon och man har någorlunda svårt att placera sina känslor. Kommer kräftgången att fortsätta eller kommer vi landa i någon typ av nytändning?
Det är mycket som skrämmer en i dagens värld, och då pratar vi inte bara krig, oroligheter, naturkatastrofer och andra skitigheter. Det är även sportliga och finansiella oroligheter som håller rikemännen uppe på natten, inte minst Farhad Moshiri – ägaren av Everton. Dock har jag svårt att tänka mig att han hänger ut över den finansiella ruinens brant och han kommer nog landa på sina fötter efter det här. Everton kanske inte gör det däremot. Nu ska inte den här krönika handla om Everton men om Everton kan få tio poängs avdrag för att ha brutit mot finansiella regelverk, varför kan inte Manchester United få det? Den genomgående känslan är ju att den här klubben blöder pengar å det grövsta. Och det är oerhört svårt att lita på något som alltid blöder men aldrig dör. Och visst fasen är magkänslan att det aldrig går åt rätt håll, oavsett om Sir Jim Ratcliffe köper stora andelar av klubben eller inte.
Sen samtidigt så sitter Manchester City med 115 anklagelser mot sig om att ha brutit mot financial fair play. Så jag vet inte, det kanske bara drabbar de som redan ligger ned. Och de som kanske inte har “lika” mycket att förlora.
“Det är inte Vidic och Ferdinand”
Kanske är det stora stygga Manchester United som har misskött sin ekonomi sen amerikanerna tog över klubben och levde mer för det kommersiella än det faktiskt sportliga. Sen när man väl är inne på det sportsliga så ska väl för fasen Manchester United kunna stöka av ett sargat och sönderdemoraliserat Everton. Men man är ju också van att bli besviken. Det är inte några häpnadsväckande resultat dagens Manchester United karvar fram och kollar man tabellen har man faktiskt svårt att se hur vi kan ligga så pass högt upp som vi gör. Vi verkar inte kunna göra mer än ett mål per match och då blir det jäkligt svårt att vinna matcher. Det är inte Vidic och Ferdinand som styr och ställer längre, det är Maguire och Lindelöf eller Jonny Evans, och det är lika besvärligt som ett nageltrång i en för tajt sko. En sån backlinje kommer inte att klappa igen butiken vecka in och vecka ut det kommer att vara matcher då det är 7-eleven bakåt och då kan man faktiskt behöva göra mål. Också.
“det ska ta mig fan alltid väljas den absolut svåraste vägen”
Så vem ska göra alla dessa mål? Ja, ingen verkar det onekligen som, vi har varken ett fungerande anfallsspel eller ett fungerande skytte. Man sitter 90 minuter in och 90 minuter ut och våndas över Höjlund som springer och springer, och gör flera fina löpningar, men får aldrig någon boll. Det ska skjutas ut ur arenan och det ska dribblas rakt på en försvarare och det ska ta mig fan alltid väljas den absolut svåraste vägen när man ska passa en medspelare.
Nu verkar ju dock Höjlund ha någon form av muskelkänning och kommer troligtvis inte spela mot Everton – men ärligt talat så gör det nog ingen skillnad, jag har svårt att se att vi kommer att dundra in bollar och det är inte för att Everton, som numer ligger sist, är något världslag utan det handlar främst om vår egen oförmåga att ha en fungerande offensiv. Och just nu vet man inte var man har Everton, de har just blivit nertryckta till en sistaplats i Premier League, kanske är det som bensin på deras eld eller så är det som en filt över en brasa. Oerhört svårt att sia i vad matchen kommer att ge. Eller så har de någon form av “fuck it”-mentalitet och skiter i allt och bara kör.
Vem vet – men att vi skulle vinna övertygande har jag svårt att se.