United visade under långa stunder upp ett bländande spel och igår kväll fick vi se ett hemmalag som visade sig från sin bästa sida matchen igenom.
Om det inte vore för matchens lirare, målvakten Almunia, hade vi redan varit ett av de två lag som ska mötas i den kommande finalen.
Inför matchen ska Ferguson ha sagt att han varit nöjd med resultatet 1-0. Det hade varit taget och matchen aldrig spelad.
Nu slutade matchen 1-0. I sanningens namn går det ju inte att vara helt nöjd över resultatet sett till chanser och matchbild.
Själv kände jag mig väldigt osäker inför matchen, främst på om United skulle klara av att vara det spelförande laget och tvinga gästerna till att jaga boll. Den andra halvleken mot Tottenham hade nog ingjutit självförtroende i varenda spelare och det var ändå med förhoppningar jag slog mig ner i soffan. Det visade sig att formen fanns där. Och spelet.
Arsenal fick jag boll. Både mycket och länge.
Trots att Devils bolltempo sjönk under perioder, var det aldrig något snack om saken. Det var klasskillnad matchen igenom. Det som också imponerade var att vi utmanövrerade gästerna med deras egen medicin, ett otroligt snabbt och rörligt mittfältsspel. Det som brukar vara Arsenals starkaste lagdel, var istället en stor statist.
De var där, de deltog men de var ändå inte ens nära.
United:
Det var ingen skräll när SAF placerade Van Der Sar mellan stolparna och åter igen Foster på bänken. Det känns verkligen som om Ferguson bestämt sig för vem som är målvakt nummer två.
Backlinjen bjöd heller inte på någon överraskning. Ferdinand, Vidic och Evra. Det enda som kunde diskuteras var platsen till höger. Nu valdes O´Shea, och på nytt visade tränaren prov på fingertoppskänsla, även om valet, enligt mig, var givet.
Sedan gjorde Ferguson någon som jag hoppats på men inte trott. Varken Giggs, Scholes eller deras rutin fanns med från start. I stället startade ett centralt tremannamittfält, Carrick, Anderson och Fletcher, som blev en lika stor succé som O´Shea.
Tanken var nog, som många spekulerat i, att med kraft förstöra och köra över Arsenals mittfältsspel.
Framför de centrala spelarna ställdes Rooney längst på topp med Tevez och Ronaldo på varsin kant. Under match kändes det ändå som att Tevez var frontspringaren och Rooney som mest huserade längs vänsterkanten.
Det blev en fantastisk uppställning och ett lika bra genomförande. Det var perfektion ut i fingerspetsarna.
Arsenal:
Gästerna kom också till spel med en förväntad målvakt. Han var inte bara förväntad. Han var också förbannat bra. Han räddade semifinalspelet från att redan vara avgjort.
Backlinjen kändes också väntad. Silvestre höll för spel och tog mittbacksplatsen bredvid Toure. Sagna och ynglingen Gibbs tog hand om kanterna.
Jag vet inte om tanken var att spela med ett fyra eller fem man på mittfältet. Fabregas spelade mot Middlesbrough i en släpande position bakom anfallaren och jag tror att det var det som var tanken i gårdagens match.
Gästernas kanske största hot, blev helt utraderad. Jag brydde mig till slut inte om vart på planen han var. Det hände ändå ingenting. Centralt på mittfältet startade Song och överraskande Nasri, som jag trodde skulle få ta hand om västerkanten. I stället sprang där Diaby och Walcott höll till på högerkanten.
Som ensam och jagande forward användes Adebayor. Helt utan lycka. Det var nästan pinsamt att Bendtner endast fick 20 minuters spel, om man ser till vad de båda uträttade.
1:a halvlek:
För de som vill läsa mer detaljerat kring matchens utveckling och händelser, ber jag er läsa liverapporten som skrevs under matchens gång.
Efter det obligatoriska toalettbesöket, under sista reklamen, hinner jag knappt sätta mig ner förrän hemmalaget är nära att ta ledningen.
Fletcher kommer runt på högerkanten och slår ett inlägg. Rooney når högst och får till någon slags ”lobbnick” över Almunia, som får slänga sig bakåt och sträcka sig i all sin längd och prestera en räddning av högsta klass.
Det var bara början. Det skulle komma mer. Både från United och Almunia.
I efterhand vill jag sammanfatta United spel under matchens första halvtimme, med något som är bland det bästa jag sett. Hemmalaget lyckades med allt. De vann viktiga närkamper, höll ett snabbt bolltempo, hade korta och snabba förflyttningar och framför allt tvingade man gästerna att jaga boll. Det var utklassning.
En dryg kvart in på matchen kommer matchens första och enda mål efter en hörna. Det jag ändå kommer att komma ihåg bäst från matchen är anfallet som senare mynnar ut i hörnan. Jag tror att alla, utom Vidic, rör bollen på dess väg från eget mål ner till den andra kortlinjen.
Tevez möter upp centralt strax utanför straffområdet. Samtidigt som han attackeras bakifrån och ramlar, lyckas han ändå få ut bollen på högerkanten till en framrusande O´Shea. Tevez tar sig upp och rusar in i straffområdet, lagom för att möta inlägget direkt och tvinga Almunia till en ny fantomräddning, när han styr bollen till hörna.
Hörnan går över alla. Nästan alla. Den fastnar längst bort i straffområdet och tas ner av Carrick. En tokrusande Diaby, gör ett av matchens största misstag och går bort sig helt. Carricks inspel tar på Silvestres fot och ändrar bollbana. Fram stormar O´Shea och trycker till med högerfoten, via Almunia upp i nättaket. 1-0 och glädjen på Old Trafford vet inga gränser!
Överkörningen fortsätter och stundtals är bollinnehavet uppe i 65% för United. Gästerna skapar ingenting. Inte förrän efter 27 minuter då Fabregas avfyrar lagets enda skott på mål. Van Der Sar är säkerheten själv och klistrar bollen.
Även om hemmalaget mattas något sett till bolltempot, har de fullständig kontroll över matchens händelser. De fortsätter att skapa mycket framåt och närmast att öka på ledningen är Tevez och Rooney.
Strax innan paus skapar ändå Arsenal ett riktigt bra läge. Efter att Evra halkat och kommit på efterkälken, kommer Walcott och Adebayor ensamma mot Ferdinand. Lyckligtvis försöker sig Walcott på ett riktigt cirkusnummer, då han försöker lobba bollen över Rio och fram till Adebayor. Det vill sig inte bättre än att vår reslige mittback nickar undran bollen. Det är bara att tacka för att Walcott själv inte drev bollen vidare.
2:a halvlek:
Halvlekens första kvart känns väldigt kontrollerande från Uniteds sida. Bolltempot sjunker och bollinnehavet jämnas ut mer och mer. Fortfarande är det hemmalaget som är det mer aktiva med sina djupledslöpningar, även om de inte lyckas omsätta dem i några direkta farligheter.
Arsenal, trots ökat bollinnehav, känns helt ofarliga. De få tillfällen man kommer upp på Uniteds planhalva, hamnar man hela tiden på bredd. Det finns ingen som ger sig iväg på löpningar i djupet, vilket gör att det är ganska enkelt för backlinjen att följa med och styra av.
Drygt 20 minuter in på halvleken kommer läget som kunnat avgöra matchen och kanske också hela semifinalen. Ronaldo driver in från vänsterkanten och avlossar stora kanonen. Ni vet, en sån där typisk ”häxpipa a´la Ronaldo”. Almunia hinner knappt vända sig om innan bollen smäller till i ribbans överkant. Trots motsatt kant är läget väldigt likt det han fick när han avgjorde bortamötet mot Porto.
Minuten senare gör Ferguson ett dubbelbyte. Giggs och Berbatov kommer in i stället för Anderson och Tevez. Detta kanske var ytterligare ett tecken på att han var nöjd med resultatet? Istället för kraft och fart, skickar han in finessrika bollhållare. Tevez ser dock inte allt för nöjd ut över att bli utbytt.
Strax därefter byter Wenger ut Walcott och sätter in danske Bendtner. Jag tror inte att det var ett offensivt byte i sig, utan mer ett tecken på att Walcott knappt lyckats uträtta någonting. Det i sin tur, är ett gott betyg till Evra, som helt utmanövrerade ynglingen längs kanten. De enda gånger det blev farligt var när Walcott tog med sig bollen in i banan. Där kom Evra klart på efterkälken vid två-tre tillfällen.
Matchens sista kvart innehåller sedan fortsatt starkt spel av hemmalaget, som fortsätter att skapa chanser. Närmast är Berbatov och Giggs.
Berbatovs fina läge rensas i sista stund bort av Silvestre, som precis hinner få sin flint i vägen framför den besvikne bulgaren.
Några minuter senare slår Ronaldo en lysande crosspassning över hela mittfältet. Trots att Giggs korrekt vinkas av för offside, fullföljer han och rundar målvakten och slår bollen i mål. Det var inte många centimeter som avgjorde till gästernas fördel.
Under hela den andra halvleken sitter jag bara och väntar på 2-0. Spiken i kistan, som mer eller mindre skulle gett laget ena benet i finalen. I stället får man hjärtat i halsgropen fem minuter före full tid.
På en frispark hinner danske Bendtner före Van Der Sar, som verkligen är ute och flaxar. Bäst hade nog varit att stått kvar i mål eller boxat undan bollen. Kanske var det ett resultat av att stått mer eller mindre sysslolös under 85 minuter? Han är inte ens nära och jag tycker han överarbetar situationen alldeles.
Som tur är får Bendtner en alldeles för bra träff med huvudet och nicken går långt utanför. En bättre touch på bollen och kvitteringen hade varit ett faktum.
Oturen grinar oss ändå i ansiktet, då Van Der Sar på väg ut, kolliderar med Ferdinand. Det är troligtvis den kollisionen som leder till skadan och bytet av mittback. De minuter som är kvar av matchen rinner iväg utan att någonting speciellt händer.
Den danske domaren avslutar hemmalagets dominans genom att blåsa av efter fyra övertidsminuter.
Sammanfattning:
United gör en sjukt bra match, där alla lagdelar imponerar. Van Der Sar borträknad, då han inte har någonting att göra. Framför allt lyckas Ferguson i sitt försök med att vinna mittfältet. Carrick, Anderson och Fletcher fullständigt äter upp Arsenals dito.
Fabregas kommer inte rättvänd med bollen många gånger. I stället blir det Nasri som blir mest bollförande på mitten hos gästerna. Diaby ser helt vilsen ut på kanten och frågan är väl om det inte varit bättre med ett positionsbyte för Arsenal?
Det är Song som kommer undan med äran i behåll hos gästerna. Övriga offensiva krafter är fullkomligt osynliga.
Hemmalagets offensiv är bländande. Rooney sliter som vanligt och är mycket framgångsrik på vänsterkanten. Flertalet gånger vänder han upp längs den egna kanten för att sedan vika av inåt i plan och lossa skott. Sagna har stora svårigheter matchen igenom med att få stopp på den kraftfulle engelsmannen.
Ronlado verkar hittat ny energi och är bara centimeter från att avgöra matchen. Åter igen hade det blivit ett sådant där klassiskt mål, som bara hade vevats om och om igen. Tevez gör en helgjuten insats och ligger bakom anfallet som leder till den avgörande hörnan.
Backlinjen har inte mycket att göra. O´Shea är klart mer offensiv än Evra. Jag tror mycket beror på att Evra fått order om att hålla noga koll på speedkulan Walcott. Han gör det bra längs kanten, men har svårt att hänga med i rycken inåt i plan. Efter bytet på Walcott märks det tydligt att fransmannen blir mer offensiv.
O´Shea är lysande matchen igenom och mittbackarna hur stabila som helst.
Trots en lysande match rakt igenom, finns det två saker som gnager inom mig. Den ena är hur det står till med Ferdinands befarade revbensskada? Brott eller inte, riskerar han ändå att missa flertalet matcher. Även om Evans är en fullgod ersättare kommer han inte upp i Ferdinands klass. Än mindre i samarbetet med Vidic.
Det andra är just att vi verkligen behöver en frisk Rio rill returen på Emirates. Vi vinner bara med 1-0 och även om det, enligt Ferguson och mig själv, var ett drömresultat på förhand, känns det ändå som att semifinalen lever i allra högsta grad. Helt på grund av (eller tack vare) matchens gigant, Almunia. Det är bara att lyfta på hatten.
Samtidigt får vi nu se fram emot en ny hyperintressant match om en knapp vecka. Spelar vi lika bra är det inget snack om saken. Gör vi mål ser det onekligen bra ut. Jag kan inte se att vi släpper in tre mål. Inte ens om Nasri spelar på kanten och på nytt gör två.
Vi ska helt enkelt till Rom!
UNITED WE STAND
/ Daniel Eriksson, Svenska Fans
Res med oss till Manchester!