Det har hänt en del sedan sist. ten Hag skulle få kicken oavsett resultat i FA-cupfinalen. De goda vann. ten Hag fick, efter mycket om och men, stanna.
You did it, you crazy son of a b*tch, you did it!
Jeff Goldblums citat från Jurassic Park kan riktas till Bruno, Garnacho, Mainoo, ten Hag eller valfri spelare eller tränare i Manchester United.
Det ligger i betraktarens ögon.
De, vi, gjorde det!
Vi hade allt att vinna. Och vi vann!
Under Manchester Uniteds sämsta Premier League-säsong någonsin kunde vi bara inte låta bli att pulverisera grannen i en FA-cupfinal.
Kyle Walker var arg. Pep Guardiola surade. Förenade Arabemiratens emirer torkade tårarna med omärkta dollarsedlar.
Och samtliga av Citys 14 supportrar sörjde.
På Malmöpuben jag befann mig på jublades, dansades, skreks, skålades, studsades och sjöngs det från och av och mellan ett trettiotal rödklädda hjältar.
För ett ögonblick glömdes alla frustrationer, svordomar och sorger från den gångna säsongen bort.
Martinez och Varane var en mur. Duon Amrabat och Mainoo spelade bättre än prime-Xavi-och-Iniesta.
Rashford blev återigen vår perfekta förebild.
Garnacho visade på Nistelrooysk träffsäkerhet. Bruno förblev frälsaren. ten Hag agerade säsongens tränare.
Och Manchester, London, Europa, världen var röd.
Idag är det nästan tre veckor sedan finalen spelades. För egen del känns det längre sedan.
Euforin höll i länge. Och undertecknad har, uppenbarligen, inte helt gått vidare.
Samtidigt har vardagen hunnit infinna sig. De översvallande känslorna har svalnat.
Efter att ha genomlidit en säsong som varit slut sedan i oktober känns sommaruppehållet välbehövligt.
Kanske är det tur för det mentala välbefinnandet att det svenska herrlandslaget, som liksom United anno 2023/2024 tagit sig för en ökenvandring, inte tog sig till EM.
Nu kan man i stället titta på fotboll utan att känna konstant vemod.
När denna krönika påbörjades visste vi inte vem som skulle vara Manchester Uniteds tränare när säsongen blåses igång i augusti.
På tisdagskvällen stod det emellertid klart – det blir en nederländare vid namn Erik ten Hag.
Processen som lett fram till detta har onekligen varit utdragen.
Och det verkar som om Uniteds nya sportsliga ledning sökt med ljus och lykta efter någon som bättre kan förvalta truppen framöver.
Utan att lyckas, alltså.
När han nu stannar blir det onekligen med att begränsat mandat och en skadad pondus.
INEOS valde att bekräfta medieuppgifterna om beslutet. Och kanske var det att föredra framför ett eget, sanningsenligt, uttalande:
“Som ni vet intervjuade vi alla tränare som kunde peka ut England pÃ¥ en karta, men fastnade inte för nÃ¥gon. SÃ¥ han fÃ¥r väl stanna, dÃ¥.”
Utgångsläget är inte det bästa för den flintskallige herren.
Men efter säsongen som varit får han kanske nöja sig med att överhuvudtaget ha ett utgångsläge.
Undertecknad har varit förhållandevis ambivalent till tränarfrågan.
ten Hag har under den gångna säsongen blottat sina begränsningar. Samtidigt har det under den senaste månaden blivit tydligt att det inte finns något givet alternativ.
Att byta för bytandets skull hade bara vara dumt – och dyrt.
Att i ena sekunden propagera för långsiktighet och stabilitet för att i nästa skrika efter någons huvud utan en given plan på ersättare, och innan den nya sportsliga ledningen är på plats, är hyckleri.
ten Hag skulle dessutom ha fått ett saftigt avgångsvederlag.
Kanske har du backat ten Hag även när det blåst som mest. Eller tyckt att han borde avgå sedan länge.
I så fall fylldes du kanske av en känsla när tillkännagivandet kom.
Det gjorde inte jag. De starka känslorna, alla känslor, lyste med sin frånvaro.
Det blev ett “hm” och en axelryckning.
Undertecknad har landat i att detta är det minst dåliga alternativet just nu.
Varken mer eller mindre.
Kanske är det säsongens oduglighet som spillt över; som gjort att Uniteds förehavanden, bortsett från FA-cupvinsten, lämnar mig tom.
Men det är kortvarigt.
En sommar av vila, av framgångar på transfermarknaden, av steg i rätt riktning från ledningen, kommer göra att känslorna hittar tillbaka lagom till säsongsstarten i augusti.
Hur jag kan vara så säker?
Därför att jag varje sommarmorgon kommer påminna mig själv:
De, vi, gjorde det!
Res med oss till Manchester!