Idag är försäsongerna väl uppstyrda och först och främst pengastyrda. Den största farhågan i dagens fotboll är att försäsongsmatcherna inte kommer sälja tillräckligt många biljetter eller att matcherna inte tilltalar sponsorerna tillräckligt mycket.
Visst har det alltid varit så, på sätt och vis. Men förr i världen var försäsongen och vänskapsmatcherna oberäkneliga, och hade en oneklig semesteraura som med åren bleknat bort. Idag kommer jag gå igenom några oförglömliga ögonblick i vänskapsmatcher från förr.
När United spelade mot Laxå
Den lilla staden Laxå i Närke har ni kanske passerat en gång eller två. Det är nämligen ett klassiskt stopp på E20. Vad Laxå inte är känt för är fotboll. Nuförtiden håller Laxå till i division 5, där det i och för sig går förbaskat bra.
1988 var LaxÃ¥ IF lite bättre. DÃ¥ knegade LaxÃ¥-iterna pÃ¥ i division 4. Kanslist Matz “Kolis” Pettersson ägnade sig förmodligen Ã¥t att köpa in nya lotter till tombolan kommande helg eller förbryllade sig över att fÃ¥ plats i budgeteringen för nÃ¥gra nya par Puma King när telefonen ringer.
Det var Manchester Uniteds ansvariga i Sverige som ringde till kansliet i LaxÃ¥. “Jag trodde det var nÃ¥gon som skojade. Manchester United ringer ungefär som när IFK Hallsberg ringer och vill göra upp en träningsmatch”, berättar “Kolis” i efterhand. United ville anordna en träningsmatch med LaxÃ¥ IF för deras kommande Sverige-turné. United hade redan bokat in matcher mot bättre motstÃ¥nd men ville möta ett lag frÃ¥n en lägre division som lite uppvärmning. Det var uppretade tongÃ¥ngar mellan de tvÃ¥ männen i luren, men till slut insÃ¥g Kolis, som var Unitedsupporter, att det var pÃ¥ riktigt.
Det var flera i Laxå som nog tvivlade på att United faktiskt skulle dyka upp, tills de faktiskt gjorde det. Den 6 augusti 1988 rullade Unitedbussen in till Laxå och Ramundervallen. När Sir Alex ledde in Mark Hughes, Brian McClair, Gordon Strachan, Viv Anderson och resten av gänget var det föga 1600 på läktaren som fick se det med egna ögon. En besvikelse, då man hade hyrt in läktare för att ta in över 4000 åskådare.
LaxÃ¥ höll nollan ganska länge, men i slutet var man givetvis chanslösa. United vann komfortabelt med 4-0 genom mÃ¥l av McClair, Hughes, Olsen och ett självmÃ¥l. Matchens lirare blev just nyligen Ã¥terkomne Mark Hughes. I sann högtidlig manér skulle matchens lirare sÃ¥klart fÃ¥ ett högaktat pris. LaxÃ¥, vars största arbetsgivare är det lokala bruket som tillverkar svetsar, bjöd Hughes pÃ¥ en svetsmaskin av högsta kaliber, made in LaxÃ¥. Hughes var inte särskilt imponerad. När LaxÃ¥representanterna skulle förklara för Hughes vad det var ska han ha utbrustit: “En svets? Vad fan ska jag med den till?”.
Ferguson instiftade en sträng gräns på två öl per spelare under banketten efter matchen. Steve Bruce, som alltid var glad i flaskan, ville mer än gärna ha tre, kanske fyra. För att undvika Fergusons hårtork fick Bruce fråga bordskamraten och Laxå IF-spelaren Berra Jakobsson om inte han kunde köpa en åt honom. Berra stod gärna till tjänst.
Efter matchen i Laxå bar det av till Karlstad och Trollhättan.
Ett reportage om händelsen gjordes av P4 2018 och rekommenderas starkt.
När United gick ihop med Tottenham mot Swaziland
1983 var United på vift och ville till en början spela sin eftersäsongsfotboll i Sydafrika. Inte försäsong, alltså. Men värt att berätta om ändå. Tro mig.
Idén om Sydafrika fick snabbt nobben dock, då politiska sanktioner förhindrade någon match att äga rum i apartheidens Sydafrika.
United tog istället sitt pick och pack till grannlandet Swaziland (numera Eswatini), en liten inlandsstat inuti Sydafrika som fortfarande har en enväldig monark. Nog om Swazilands statsskick. Hur gick det då för United? Gissningsvis spelade man mot något hopkok av spelare från Swaziland? Njo. Men först spelade man mot självaste Tottenham Hotspur.
Tottenham hade också velat åka till Sydafrika på turné, men de liljevita fick även dem nöja sig med intilliggande Swaziland. United mötte Tottenham två gånger i Swaziland, och emellan matcherna kom någon tjomme på den fullständigt olysande idén att slå ihop United och Tottenhams lag för att möta Swazilands kombinerade elva. I matchrapporten står det alltså följande:
Tottman 6-1 Swaziland XI
Det finns få saker i världen som aldrig skulle kunna utspela sig igen. Att två utav Englands topplag slår sig samman och spelar mot en elva från en av Afrikas minst fotbollsbegåvade länder är ett av dessa. Chelsenal mot Malawis kombinerade elva? I en perfekt värld.
När Cantona spelade mot United – för välgörenhet
Säsongen 1998-99 är knappast en säsong som behöver någon introduktion. Något som kanske behöver det är försäsongen som ledde upp till den historiska säsongen. Man kan säga att säsongen som komma skulle överskuggade försäsongen något, om man ska uttrycka sig milt.
Tekniskt sett är matchen jag kommer tala om här inte en försäsongsmatch. Matchen spelades nämligen efter säsongsstart. Men med tanke på hur ovanligt det nuförtiden är med vänskapsmatcher under säsongen är det ännu mer värt att tala om.
Det var augusti 1998 och Uniteds kung hade abdikerat ett år tidigare. Eric Cantona hade nämligen valt att lägga skorna på hyllan. Men en testimonial arrangerades nu i hans ära och skulle spelas den 18 augusti. Intäkterna från matchen skulle gå till Munchenkatastrofens offer. Cantona samlade ihop en elva från olika delar av Europa och skulle spela för båda lag, en i varje halvlek. Motståndet för Cantonas europeiska elva var Uniteds seniortrupp, och Fergie sparade inte på krutet utan slängde in mer eller mindre det bästa möjliga laget för att ge Eric lite tuggmotstånd.
Den europeiska elvan var inte fy skam heller. Laget bestod av bland annat framtida Unitedspelaren Laurent Blanc, Bryan Robson, Paul Gascoigne, Jean-Pierre Papin och till och med Martin Dahlin. På bänken fanns Lee Sharpe och Erics yngre bror, Joel.
När Cantona klev ut på Old Trafford, i den europeiska elvans svartrandiga tröja, för första gången på över ett år bjöd publiken på det högsta jublet sedan Cantona själv lyfte ligabucklan ett drygt år tidigare. Kungens återkomst var ett faktum.
Det märktes dock på Eric att han inte längre ägnade sig åt fotboll. Cantona hade minst sagt njutit av pensionen, och lagt på sig ett par kilon. Skickligheten med bollen hade inte rubbats ett dugg, däremot, och The King spelade med samma självförtroende som alltid. Som sig bör i testimonials bjöds det på underhållning; hela 12 mål blev det i matchen när United vann 8-4.
När Cantona klev ut i andra halvlek iklädd rött och med nummer 7 pÃ¥ ryggen skruvades ljudnivÃ¥n upp ännu ett snäpp. SÃ¥klart skulle Cantona göra ett sista farvälmÃ¥l. Försvaret bjöd definitivt in till det; men när Eric lurar bort en, sedan tvÃ¥ backar, och kaxigt lyfter in bollen i mÃ¥l spelar det ingen roll. Publiken fick sjunga “Ooh, ahh, Cantona” och “What a friend we have in Jesus” för sista gÃ¥ngen när Cantona gick ut genom spelartunneln för allra sista gÃ¥ngen.
Res med oss till Manchester!