Grattis Paul Scholes, 50 år!

Han var inte för liten, däremot sin generations bästa mittfältare

Manchester Uniteds supportrar har en enkel sång om Paul Scholes. Det kan tyckas vara passande, för vid en första anblick ser det ut som att Scholes är en enkel person och att han var en enkel spelare. Det var inte för inte som han beskrev en perfekt dag så här:

”Träna på morgonen, hämta ungarna från skolan, leka med dem, äta middag, lägga dem och sen titta lite på teve.”

(Någon kanske reagerar på äta middag. På engelska säger han trots allt have tea. Vilket ju översatt till svenska blir dricka te. Men på Mancunian använder de tea för att beskriva kvällsmaten medan de äter dinner till lunch och när de ska ha något varmt att dricka så använder de uttrycket brew.)

Men tittar vi lite närmare så blir det snart tydligt att Scholes nog inte var så enkel ändå.

Fotbollsspelaren Paul Scholes förblir underskattad. Kanske inte av Manchester United-supportrar. Men definitivt av den stora allmänheten. Tittar vi på Premier League-spelarna under det sena 1990-talet är det få som hade passat så bra in i den moderna fotbollen som Scholes. Hans passningsspel är som gjort för 2020-talets fotboll.

Men han kunde ju inte tackla!

Sant.

Men det kan inte dagens mittfältare heller.

Om Scholes är underskattad av allmänheten så finns det en grupp som inte underskattar honom, nämligen fotbollsspelare och fotbollstränare.

”Min svåraste motståndare? Manchesters Scholes. Han är den kompletta mittfältaren. Scholes är utan tvekan den bästa mittfältaren av sin generation,” sa Zinedine Zidane. Som var ganska bra på fotboll. Och vet att alla förstår vilken fotbollsklubb som åsyftas när du pratar om Manchester.

”Det spelar ingen roll vem jag funderar på att värva till mitt mittfält; Paul Scholes kommer att inkluderas, precis som han skulle i alla lag i världen,” säger Sir Alex Ferguson.

Marcello Lippi håller med: ”Han hade varit en av de första spelare jag köpt om jag hade fått chansen.”

Pep Guardiola, som var en hygglig mittfältare i Barcelona och sedan försvann från vårt medvetande, är också en Scholesfanatiker: ”Av alla i Manchester United skulle jag välja Scholes. Han är sin generations bästa mittfältare. Jag skulle ha älskat att spela bredvid honom.”

En bättre spelare på Barcelonas mittfält var Xavi. Han är lika kär i Paul Scholes: ”De senaste 15 eller 20 åren har den bästa mittfältaren jag har sett, den mest kompletta, varit Scholes.” Xavi fortsätter: ”Scholes är en spektakulär spelare som har allting. Han kan slå den avgörande passningen, han kan göra mål, han är stark, han blir aldrig av med bollen och han ger aldrig bort den.”

Paul Scholes har förvisso irländska rötter, med mormor från Republiken Irland och morfar från Nordirland. Men han föddes i Salford, hösten 1974. Snart flyttade han till Langley, typ en mil nordost om Salford. Det var här han började intressera sig för Oldham Athletic (även om Langley faktiskt tillhör Rochdale). Tillsammans med pappa var han en frekvent åskådare på Boundary Park.

På den här tiden var Oldham bra. I början av 1990-talet spelade de i högstadivisionen. De gick till final i Ligacupen 1990 (förlust mot Nottingham). Ännu större är kanske att de tog sig till semifinal i FA-cupen både 1990 och 1994. Båda gångerna tvingade de Manchester United till omspel.

Paul Scholes befann sig i Oldhamklacken under semifinalen 1990. Det gjorde han inte 1994. Då var han nämligen en professionell fotbollsspelare för Manchester United.

Det var inte många som hade förutspått det.

Paul Scholes var för liten för att lyckas och han hade astma. Vi ska komma ihåg att fotbollen var annorlunda då, framför allt i England. Fotbollsspelare skulle vara tuffa. Vägen till a-laget gick via riktig reservlagsfotboll. De rutinerade spelarna som hade petats till reservlaget tog ut sin aggression på ungdomarna som hoppades på en framtid i sporten. Fotbollsplanerna var mer bruna än gröna. Du kommer inte långt på ett skickligt kortpassningsspel där.

Ändå var Scholes talang tillräckligt för att ta honom till Manchester Uniteds akademi.

”Den där Scholes har ingen chans, för liten,” sa Alex Ferguson i Uniteds tränarrum.

Hur talangfull Scholes än var så borde det inte ha fungerat. Men Scholes blev kvar.

Vi brukar säga att Paul Scholes är en del av Class of ’92. Han är det. Men när hans kompisar David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs och Gary Neville vann FA Youth Cup 1992 var inte Scholes med. Han platsade inte.

För liten.

Då kan vi ta med oss att Scholes är näst äldst av de nämnda. Beckham är ett halvår yngre. Giggs är förvisso ett år äldre, men Giggs var ordinarie i a-laget 1992.

Beckham och Neville debuterade i a-laget i september 1992, Butt ett par månader senare.

Scholes debuterade också i september 1992. I reservlaget.

United, med Beckham, Butt och Neville i laget, gick till final i FA Youth Cup ånyo 1993. Nu var även Scholes med i laget. Det blev förlust i finalen men Scholes var åtminstone en av de bättre i juniorlaget nu. Ja, allra bäst, faktiskt. Han belönades nämligen med utmärkelsen Jimmy Murphy Young Player of the Year, som den bästa unga spelaren i United.

I början av karriären spelade Scholes vanligen som anfallare. Det var inte hans position. Där blev hans brist på snabbhet exponerad. Han flyttade ett steg bakåt, mer som tia, eller släpande forward. Ännu bättre skulle det bli när han flyttade ner till mittfältet.

När Scholes till debuterade i a-laget – i september 1994, ett par år efter kamraterna – gjorde han det med besked. I Ligacupen mot Mot Port Vale satte han bollen i nät två gånger.

Plötsligt spelade han regelbundet. Inte som ordinarie, förstås. Det skulle dröja ytterligare. Men under debutsäsongen i a-laget kom han upp i 17 ligamatcher, om än med två tredjedelar av matcherna som inhoppare.

Våren 1996 vann han sina första medaljer som fotbollsspelare. ”You can’t win anything with kids,” hade Alan Hansen förklarat i BBC. Och Paul Scholes kunde inte spela fotboll för att han var för liten.

United vann dubbeln 1996. Det var inte Scholes förtjänst. Han startade 16 ligamatcher under säsongen och han fick nöja sig med ett inhopp i FA-cupfinalen.

Samma matchantal blev det för Scholes när United vann ligan igen 1997. Nicky Butt startade 31 och 24 ligamatcher de säsongerna.

Säsongen 1997/98 är första säsongen där vi kan säga att Scholes var ordinarie. Men hans tid som nyckelspelare låg fortfarande några år framåt i tiden.

Det brukar sägas att United vann trippeln 1999 med Beckham, Keane, Scholes och Giggs på mittfältet. Det är att överdriva Scholes roll. Trippelsäsongen är första säsongen då han spelade mer än Nicky Butt. Men bara marginellt. Framför allt i tuffa bortamatcher tenderade Ferguson att välja Butt snarare än Scholes.

Men visst hade Scholes en stor del i trippeln. Hans elva mål under säsongen var fjärde bäst i laget och hans elva assists var tredje bäst.

Lite drygt ett par år senare kunde Scholes Unitedkarriär ha tagit slut. Hösten 2001 var det svårt att få plats med matcherna i kalendern. Så när United skulle möta Arsenal i Ligacupen hamnade matchen dagen efter Uniteds match mot Liverpool i ligan. Scholes fick nöja sig med ett inhopp mot Liverpool. Det gjorde honom förbannad.

De här åren spelade Ferguson i stort sett med reservlaget i Ligacupen, även om Arsenal råkade vara motståndare. Lee Roche, Michael Stewart, Luke Chadwick, Jimmy Davis, Danny Webber och Bojan Djordjic var några av spelarna som startade mot Arsenal. Scholes hör inte hemma i det gänget.

Så när Ferguson ville att Scholes skulle spela mot Arsenal blev Scholes ännu mer förbannad.

”Jag åkte hem och jag var fortfarande skitförbannad,” säger Scholes. ”Vi samlades i Stockport, på tågstationen och jag sa till Ferguson att jag inte skulle följa med.”

Sagt och gjort.

”Det var vansinnigt, korkat.”

Sedan drog Scholes iväg på landslagsuppdrag och han hörde ingenting från Ferguson på tio dagar. Scholes, som förstås bad om ursäkt, klarade sig med två veckors böter.

”Jag trodde inte att jag skulle överleva efter det, för att vara helt ärlig, jag trodde att jag var slut.”

Men Scholes var inte slut.

Den efterföljande säsongen var en av hans allra bästa i karriären. Mål- och poängmässigt var det hans allra bästa. Han bidrog med 20 mål och 7 assists.

Då hade Scholes flyttat framåt i planen igen. Han spelade nu tia, bakom Ruud van Nistelrooy. De båda matcherna mot Newcastle står ut. Borta slog Scholes till med ett hattrick, då United vann med 6-2. Ändå var han kanske ännu bättre i 5-3-segern på hemmaplan. Detta mot ett Newcastle som den här säsongen var ett av ligans allra bästa lag. I början av 2003 gjorde Scholes mål i sex raka matcher.

Den säsongen blev Scholes engelsk mästare för sjätte gången. Aldrig tidigare hade han varit så starkt bidragande till att det faktiskt var United som blev mästare.

Scholes fortsatte att bidra med många mål de två efterföljande säsongerna. Men laget var i en ombyggnadsfas.

I början av 2006 oroade vi oss för att Scholes karriär var över. Han hade sedan den 28 december haft problem med suddig syn och blev nu beordrad att ta ett fullt uppehåll från fotboll åtminstone till april.

Men synproblemen innebar inget slut på karriären. Vi gladdes när han gjorde comeback i säsongens sista match. Det gav oss hopp inför framtiden, även om United nu hade gått otänkbart länge utan att vinna ligan, hela tre år.

Om inte 2002/03 var Scholes bästa säsong i karriären så var 2006/07 det. United gjorde slarvsylta med José Mourinhos Chelsea. Mycket tack vare Paul Scholes briljans på mittfältet.

Nu spelade han i en djupare roll. Han bidrog inte alls med lika många poäng som tidigare. Men det spelade mindre roll. Från sin djupare position dikterade Scholes spelet, vilket gav Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney utrymme att glänsa på den offensiva tredjedelen. Laget som vann både ligan och Champions League 2008 var bättre men laget som vann ligan 2007 kan mycket väl ha varit det mest underhållande Unitedlaget. Mycket tack vare Scholes mittfältsspel.

Säsongen 2007/08 var Scholes borta tre månader över årsskiftet. Tillbaka i spel var han starkt bidragande till att United vann både ligan och Champions League. Mest av allt minns vi att han sköt segermålet när United slog ut Barcelona i Champions League.

Därefter fick vi se mindre av Scholes. Sir Alex Ferguson valde att matcha sin veteranmittfältare mer försiktigt.

När United vann ligan 2011 tyckte Scholes att det var tillräckligt. Ligatiteln var Scholes tionde. Bara Ryan Giggs har (som spelare) vunnit ligan fler gånger (Nicky Butt och Gary Neville delar på tredjeplatsen med tre irrelevanta tjommar, varav en hävdade att Butt, Giggs, Neville och Scholes inte kunde vinna ligan som ungar, medan en annan hänger från det högsta jävla trädet och den tredje heter tydligen Phil Neal).

Den här gången hade Scholes fattat ett förhastat beslut. Han ångrade sig snabbt, vilket ingen utomstående fick veta. Den 8 januari 2012 blev vi chockade när Paul Scholes namn plötsligt dök upp bland Uniteds avbytare inför FA-cupderbyt mot Manchester City. United vann matchen men slutade säsongen titellösa.

Scholes hade ändå fortsatt smak för fotbollen och säsongen 2012/13 hjälpte han United att vinna ligan igen, om än i en tämligen begränsad roll. Det var hans elfte ligatitel.

Nu slutade Scholes för andra gången. Den här gången för gott. Det är nästan så att en misstänker att han passade på att sluta lite i skymundan. Det var ju nämligen så att även Sir Alex Ferguson slutade efter säsongen 2012/13.

I genomgången av Scholes karriär har vi mestadels skippat hans landslagsspel. Det finns faktiskt inte så mycket att säga där. England förstod inte vad de hade i Paul Scholes. Så han fick en alldeles för begränsad roll i landslaget. Till slut, efter 66 landskamper, fick han nog och avslutade landslagskarriären. Det var Englands förlust.

Efter fotbollskarriären har Scholes blivit kvar inom fotbollen, som:

• delägare (Salford City)
• assisterande tränare (för Manchester United i några matcher våren 2014, då Ryan Giggs ryckte in som tillförordnad manager)
• manager (Oldham Athletic, i sju matcher 2019)
• teknisk rådgivare (PVF Football Academy i Vietnam)
• tillförordnad manager (Salford City 2015, då tillsammans med Phil Neville, och 2020)
• expertkommentator
• spelare (i hans sons lag Royton Town i några matcher 2018)

Fotbollsspelaren Paul Scholes anses allmänt vara en av sin generations allra bästa mittfältare. Han behärskade den offensiva rollen, den defensiva rollen och en kombinerad roll.

Vi kan med rätta beskriva Scholes som ett passningsgeni. Han kunde slå långa hårda passningar med fantastisk precision. Det gillade lagkamraterna under matcherna men inte på träningar, då Scholes brukade passa på att skjuta bollar på de som lämnade planen för att lätta på trycket.

Scholes var lika säker när han slog kortare passningar. Han kunde slå de avgörande passningarna men ännu bättre var han på att slå passningarna som så att säga skapade anfallen. Framför allt under den senare delen av karriären var han Uniteds dirigent.

Men Scholes var mycket mer än bara en passningsspelare. Det enda han egentligen inte kunde var att tackla. Vinna boll kunde han, genom att läsa spelet och stå på rätt plats. Duellerna kunde han hantera. Men de få gånger motståndarna var steget före var han försvarslös. Då försökte han ofta med en desperat tackling. Det resulterade i så många som 147 varningar som Unitedspelare och dessutom nio utvisningar.

Han var inte snabb och ingen dribbler, men det kompenserades med ett enastående positionsspel och en spelintelligens av allra högsta klass. Vetskapen om att Scholes hade problem med synen är svår att ta in, för hans vision var på den allra högsta nivån. Den passning som Paul Scholes inte såg, den passningen fanns inte.

Framför allt under första delen av hans karriär såg vi på Scholes som en målgörande mittfältare. Den djupt sittande rollen som han senare skulle ha fanns liksom inte då. Defensiva mittfältare fanns förstås, men de var bollvinnare i första, andra och tredje hand. Kunde de göra något vettigt med bollen var det en bonus. Om Scholes skulle spela idag skulle han vara parkerad framför backlinjen och lagets spel skulle alltid gå genom honom. Med ryggen mot motståndarnas mål skulle han få en passning från mittbacken och på ett tillslag slå ut flera motståndare, för att sätta en av de offensiva spelarna i position för att skapa. Scholes visste alltid var medspelarna befann sig.

Scholes som enbart defensiv mittfältare skulle råna oss på hans löpningar in i straffområdet. Han hade förmågan att dyka upp där bollen hamnade. Det var nog hans främsta vapen för att göra mål.

Ett annat vapen var hans fantastiska långskott. Inte heller det skulle han få använda sig av idag, då distansskott inte uppskattas av tränarna. Så det är ge och ta. Med slutsatsen att Scholes är en spelare som skulle passa in oavsett vilken fotbollsgeneration han tillhörde. Det är inte många spelare som vi kan säga detsamma om. Scholes var sin generations bästa mittfältare och han skulle vara lika bra idag.

Vi fick njuta av Paul Scholes i 19 säsonger. När han la skorna på hyllan hade han samlat ihop 718 matcher för United. Bara Ryan Giggs och Sir Bobby Charlton har spelat fler. Scholes elva engelska ligatitlar är näst flest i historien, med tre titlar ner till treorna. Det är bara nio spelare som har gjort fler mål för United än Paul Scholes, som samlade ihop 155 fullträffar. Tittar vi på assists är den historiska statistiken mycket bristfällig, men under Premier League-eran är det för United bara Ryan Giggs, Wayne Rooney och David Beckham som har samlat ihop fler assists än de 76 som Scholes samlade ihop.

Att Scholes bara blev uttagen i säsongens lag i Premier League två gånger (2003 och 2007) bevisar mest att världen inte förstod hans storhet. Han har åtminstone hyllats i efterhand. Scholes blev invald i English Football Hall of Fame 2008 och i Premier League Hall of Fame 2022

Men de allra största förstod.

”Han är helt enkelt den bästa,” sa George Best medan Sir Bobby Charlton konstaterade att ”Paul alltid har sådan kontroll och han är så precis med sina passningar, en vacker spelare att titta på”.

De som allmänt rankas som de allra bästa i fotbollshistorien var förstås också imponerade. Diego Maradona slog fast att ”hans teknik är unik” medan Lionel Messi kallade honom ”en inspiration”. Om du inte uppskattar argentinska fotbollsspelare så ville Pelé ha Scholes som lagkamrat: ”Om han spelade med mig skulle jag ha gjort så många fler mål.” (Cristiano Ronaldo kan förstås inkluderas här men jag tyckte att han passade bättre in lite senare.)

Ronaldinho anses av många vara den tekniskt skickligaste spelaren i fotbollshistorien. Han var avundsjuk på Scholes: ”Jag vill kunna passa som honom.”

När Edgar Davids kallades den bästa protesterade han: ”Jag är inte den bästa, det är Paul Scholes.”

Mittfältare älskar Paul Scholes. Andrea Pirlo hade en given plats för Scholes när han tog ut sitt drömlag: ”Den verkligt fantastiska engelska mittfältaren i sin generation.” (Ifall någon är dum nog att tro på myten att Steven Gerrard och Frank Lampard förtjänar att jämföras med Scholes.) ”Han är den vars nivå jag strävar efter att nå, han är den bästa spelaren i Premier League,” sa Cesc Fàbregas.

Scholes var Thierry Henrys ”favoritspelare”. Om det fick Patrick Vieira att känna sig förbisedd? Icke. ”Spelaren jag beundrar mest i Premiership? Enkelt, Scholes,” sa Vieira.

Paul Scholes lagkamrater älskade honom. ”Den bästa spelaren jag har spelat med,” säger Wayne Rooney och får medhåll av Cristiano Ronaldo: ”Han är den bästa jag har spelat med. Han är otrolig.”

Rio Ferdinand drar det ännu längre: ”Han är sin generations bästa spelare.”

”Han är den bästa mittfältaren jag någonsin har sett. Han kan passa, göra mål med högern, vänstern, huvudet, han kan göra allting. Och kan kan ta sig förbi en spelare också, plus att han älskar att tunnla dig. Han är otrolig,” säger Nani.

Både Juan Sebastián Verón och Laurent Blanc framhåller Scholes som ”den bästa engelska spelaren”. ”Ingen annan i världen kan spela som Scholes,” säger Dimitar Berbatov.

”Han är inte den snabbaste, han springer inte mest, han vinner aldrig en nickduell, han kan inte tackla,” hävdar Ole Gunnar Solskjaer. För att sedan fortsätta med orden: ”Men han är den bästa spelaren.”

Scholes mittfältskamrater var förstås imponerade. ”Ingen kändisbullshit. Inget självförhärligande. En otroligt begåvad spelare som förblev en opåverkad människa,” säger Roy Keane. ”En världsklasspelare på planen,” är Darren Fletchers omdöme. ”Paul Scholes är bara fantastisk. När du spelar bredvid honom förstår du vilken speciell talang han är,” säger Michael Carrick.

”Jag skulle välja Scholesy som klubbens bästa spelare någonsin,” säger Ryan Giggs. ”Han var så talangfull och en spelare jag känner mig hedrad att ha spelat med,” säger David Beckham. ”Jag skulle inte byta Paul Scholes mot någon. Han är helt enkelt den mest kompletta fotbollsspelaren jag har spelat med. Han är den bästa,” säger Gary Neville.

Paul Scholes hade bara en enda manager under sin klubblagskarriär. Sir Alex Ferguson menar att han under sin tid i United bara hade fyra världsklasspelare: Paul Scholes var förstås en av dessa, tillsammans med Eric Cantona, Ryan Giggs och Cristiano Ronaldo.

”Han var ett verkligt geni som fotbollsspelare,” är bossens omdöme.

Paul Scholes

Idag fyller Paul Scholes 50 år. Vi säger ett stort grattis till en av de allra största i Manchester Uniteds historia.

Den här texten inleddes med en sång om att Paul Scholes gör mål. Scholes gjorde inte bara många mål, han gjorde även extremt många snygga mål. Så vad passar väl bättre än att avsluta med att titta på några av de allra bästa?

Vi börjar med det ultimata lagmålet mot Panathinaikos, där Scholes avslut är grädden på moset:

Säsongen 2009/10 avgjorde United mot Manchester City på tilläggstid tre gånger. I säsongens avslutande derby var det med Scholes som målskytt:

Ibland gick han bara på kraft. Som mot Middlesbrough i april 2000:

Några veckor dessförinnan hade han slagit till mot Bradford City, med en volley som förmodligen inte går att överträffa:

Som inte går att överträffa? Över till Paul Scholes (mot Aston Villa 2006):

Men ett mål står förstås ensamt allra högst upp, nämligen det mot Barcelona. Kanske inte snyggast men definitivt bäst:

Önskar ni bättre kvalitet finns tio utvalda mål här: