The Times They Are a-Changin’

Vissa saker i livet är konstanta. Solen går upp på morgonen och ner på kvällen, det regnar på midsommar, Manchester city vinner inga titlar, det är ovärdigt att dricka massproducerad vattnig industrilager, det som visas på TV4 är skräp och Manchester Uniteds manager heter Sir Alex Ferguson.

Inte så längre. Tydligen.

Chocken efter att Sir Alex Ferguson igår meddelade att han ämnar att sluta som manager för United har ännu inte lagt sig. Den kanske aldrig lägger sig. Jag känner mig besviken och lurad. Jag trodde ju att Ferguson var odödlig, att han var större än tid och rum. Tydligen inte. Han försvann till och med före Ryan Giggs.

Timmarna efter att beslutet annonserades satt jag som i trans och stirrade på nyheterna som visades på datorn. Jag läste, men tog inte in. Det var en märklig känsla som inte kan jämföras med något jag tidigare har upplevt. Det var på intet sätt som när en anhörig lämnar in eller när man bryter upp med någon man älskar. Det var något annorlunda. Vemodigt men samtidigt fanns där en enorm tacksamhet och glädje för vad Ferguson har gjort för United, gjort för våra liv. Där fanns ingen bitterhet, ingen ilska, ingen att klandra.

Mer än någonting annat har Sir Alex Ferguson varit en konstant i våra liv. Han har alltid varit där. Vi har upplevt enorma framgångar tack vare Ferguson. Är man i min ålder har man inga minnen – åtminstone inga självupplevda minnen – av ett Manchester United som leds av någon annan än Fergie. Det har varit Fergie som ena dagen har hyllats för en galen uppställning som lyckats och nästa dag sågats för en galen uppställning som misslyckats. Fotbollen har förändras bortom kännedom men Ferguson har förändrats med fotbollen. Han har också själv förändrat fotbollen.

Det är en lång tid, 26 år. Nästan en tredjedel av ett normalt människoliv. Att göra det Ferguson har gjort under en så lång tid är intet annat än fullständigt enastående. Några håller sig på toppen ett tag, men att göra det i en och samma klubb är unikt, i alla fall på den här nivån. Vissa blir gråhåriga på en säsong, Ferguson har åldrats med värdighet.

Vi gillar ju som supportrar att använda stora ord. Det är den bästa hit och den bästa dit. När vi säger att Sir Alex Ferguson är tidernas största och bästa manager gör vi det emellertid utan ens en antydan till överdrift. Oändligheten är lång och kanske kommer det någon som kan matcha Ferguson innan tiden är slut men det kommer inte att ske i vår livstid. Han är den bästa och han har varit en del av oss. Det är med stolthet vi säger att han har varit vår klubbs ledare.

Vi visste någonstans längst inne att beskedet skulle komma en dag. Vi har diskuterat Fergusons avsked i ett decennium. Jag var i Manchester i helgen och självklart diskuterade vi Fergusons framtid. Det gör vi ju alltid. Trodde vi att han skulle ge sig i sommar? Kanske, men förmodligen inte. Nej, alldeles säkert inte. Vi har försökt förbereda oss på att den dagen skulle komma, men det gick inte. Jag har hela tiden upprepat ett och samma mantra: ”Jag tror att Ferguson kommer att sluta som Jock Stein.” För den som inte vet vem Jock Stein är kan jag berätta att Stein var en legendarisk skotsk manager och Fergusons mentor. Stein slutade i samma stund som Skottland vann en avgörande match i VM-kvalet 1986, han slutade med en hjärtattack. På bänken satt en ung Alex Ferguson som assisterande tränare. Jag trodde verkligen att Ferguson skulle lämna in på samma sätt. Om han nu inte var odödlig, förstås – det var trots allt det rimligaste.

Igår när jag läste kommentarerna om Ferguson slogs jag av att alla tycktes framhäva olika saker för att förklara Fergies storhet. Och det är väl däri styrkan ligger. Han är fantastisk inte bara på en sak, han är fantastisk på det mesta. Det enda gemensamma var väl att alla kallade honom bossen.

Vi kan säga tack till Sir Alex. Men det känns så futtigt på något vis. Han har gett oss så mycket och vi vill ge honom så mycket tillbaka. En staty, en läktare, nyckeln till staden – oavsett vad vi ger honom förtjänar han bättre.

Sir Alex Fergusons arv är en hel klubb. Vi gillar inte nödvändigtvis allt med klubben. Många med mig hatar till och med ägarna. Men Ferguson har byggt den här klubben. Den var förvisso stor redan den dagen han tog över men det han lämnar efter sig är ofattbart större. Allt är inte hans verk ensamt men han har varit centralgestalten. Han lämnar efter sig en klubb som sedan 1992 har tretton ligasegrar, sex andraplatser och – som sämsta resultat – tre tredjeplatser.

Nu återstår det endast två matcher. Sedan är det slut. Hyllningarna till Ferguson kommer förstås att vara enorma. Det är två ynka matcher kvar, 180 minuter. Plus Fergie time. Har domaren mot West Brom någon tillstymmelse till sans kastar han in ordentligt med Fergie time. För sedan är det slut. Livet går förvisso vidare som att inget har hänt. Men det kommer att kännas annorlunda. Vi kommer att veta att det är annorlunda. Luften vi andas kommer inte att vara samma. Ölen vi dricker kommer att smaka lite annorlunda. Och kanske går inte ens solen upp.

David Moyes

Men framtiden är redan här. Det tog bara ett dygn och lite till, sedan annonserades David Moyes som Fergies efterträdare.

Idag kan vi inte med visshet säga om det är ett riktigt beslut. Förutsättningarna är emellertid bra. Laget är förvisso Fergusons bygge men laget som Moyes tar över är ett formbart lag. Den senaste säsongen har United spelat utan en självklar grundtaktik. Många spelare i laget är relativt nya varför Moyes har alla förutsättningar att forma dessa spelare.

Visst, Ryan Giggs är kvar och kommer förmodligen inte förstå vad som står på när någon annan än Ferguson försöker bestämma. Men Giggs är så pass klok och har så pass mycket hjärta för United att han kommer att rätta sig in i Moyes led omedelbums. Och då Giggs rättar sig in i ledet har de andra inget val. Jämför med Chelsea där de osympatiska herrarna Terry (han som mycket vackert snubblade i Moskva) och Lampard har gjort sitt bästa för att vara de som bestämmer. Kan någon se Ryan Giggs göra det? Kan någon se Ryan Giggs tillåta någon annan spelare i United att göra det?

Moyes står förstås inför en obegripligt svår uppgift. Det kommer att jämföras. Förlusterna kommer att förstoras. Men Moyes uppgift är också en uppgift som borde vara obegripligt inspirerande. Förutsättningarna är på plats för Moyes att göra sin sak och han har en ytterst stabil grund att stå på. Han har möjligheten att bli den som förvaltade Fergusons arv på bästa möjliga vis.

Jag ska inte ljuga. Men jag tänker säga det här bara en enda gång. David Moyes var inte mitt förstaval som efterträdare till Sir Alex Ferguson. Han var emellertid Uniteds förstaval. Han var Fergusons förstaval. Han var Sir Bobby Charltons förstaval. Gill och Woodward hade Moyes som förstaval. I det här fallet litar jag tvivelsutan på dessa herrar mer än jag litar på mig själv. De har haft alla förutsättningar att fatta det rätta beslutet. De har en långt bättre insyn i katakomberna än vi någonsin kommer att ha.

Vi kan nu inte göra något annat än att rätta oss in i ledet och ställa oss bakom David Moyes. Han förtjänar vårt stöd och han är den som är utvald att leda oss till nya framgångar.

Det blir spännande att se hur Moyes går vidare med Manchester United. Förmodligen chockar han oss alla och värvar en central mittfältare. Annars vill jag se honom bygga laget kring Shinji Kagawa och jag hoppas att de spelare han plockar in är spelare som går rakt in i startelvan. Vår bredd är redan enastående men det finns utrymme för spets.

David Moyes’ red and white army!

Men Moyes och framtiden tillhör trots allt morgondagen. Spekulationerna kan vi vänta med. En liten stund till får vi leva tillsammans med tidernas bästa. Win or lose, vi kommer att njuta. Även om Ferguson revolutionerar fotbollen det sista han gör och helt plötsligt startar med nio försvarare. Han lämnar oss som det passar en mästare – som mästare.

Oh every single one of us, loves Alex Ferguson.