Resereportage: Coming back (to a) gourmet trip! | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Frågan är bara hur många rätter det blir… Ibland glömmer man bort vad förrätten var när man kommit till desserten… Huvudrätten var i alla fall Uniteds seger mot Arsenal…

Träffade några som kände igen mig enligt foton redan vid passkontrollen och alla tidiga Mussare (Henrik, Mattias, Uffe och jag) gick för lunch (kändes som frukost för en annan som hade jobbat hela natten innan man tog väskan och satte sig på tåget med Thorman). Det bar av till Rios restaurang Rosso … trerätters bland det fina folket stod på menyn. Vi diskuterade den ultimata startelvan mellan tuggorna och sköljde ner det hela med en god vinare såklart.

På vägen dit hade vi sprungit på shoppande Fre-gänget, mitt på Market Street … Oyster Bar och Wellington Inn blev nästa anhalt … och när vi kommit förbi Samuel Smiths, eller är det Adams, hade vi kommit till mittfältet. Vi satt till och med en stund på uteserveringen. Mattias gillade ale så vi fortsatte till 57 Thomas Street där Marble har en oas av humlebaserade drycker som passar bra till vingar … ja både kyckling och till att diskutera vem som är bäst till höger och vänster i en klassisk 4-4-2.

Snabbdusch och sen dök Jensa, Sverre, Kristian, Farzan med flera upp och vi tänkte göra något annorlunda, skippade kantonesen och letade upp Rice Bowl på Cross Street. ”Den ligger nere i källare vid en vägg av metall!” sa jag. Felet var att byggnadsställningar av metall täckte väggen … men vi kom till slut fram till dörren och bordsbokningen i namnet James?! Måste va betjänten från nyårsafton! Det var lika god mat här som på Little Yang Sing, kanske den vietnamesiska vårrullen va lite skum, annars toppenkäk.

Fler förslag på mittfältare dök upp när rösterna blev fler och helt plötsligt var vi inne på skottar och sen whiskyns hemligheter som en följd… Rask promenad till Britons Protection för att bläddra i whiskybibeln. Jensa berättade att hans whiskygäng från Värnamo varit i Speyside och provat sig fram i somras, och alla hittade någon att smutta på. Thorman fick ta stora klunkar då han int fattade att det var pris för mängden och int centilitern, och råkade beställa en dubbel – tvåa trodde han! Men han kompenserade det genom en halv pintare… Trötta och nöjda traskade vi i regnet till Castle Hotel för en nattfösare, och diskussionen vandrade mellan fotboll, mat, öl, whiskys, musik… Ja, allt som Manchester har att erbjuda! Ja alla utom Sverre, som gick för att se en film?! Och kom tillbaka med famnen full av kycklingvingar och lökringar…

Efter en god natts sömn hade alla utom Kalle, Göran och grabben David kommit. Jordanskogs hade droppat in omkring midnatt… Stadium tour stod på tidiga programmet och med scrambled eggs and körv, för den som vågade, i kistan drog fem, tio tappra till samlingen med norrbaggarna. Per Harald och Stig var där och allt flöt på. Många drog på shopping men det trogna gänget från gårdagskvällen var redo för lite fotboll i de lägre divisionerna. Norrbaggarna hade buss till Hudds, men Jordanskogs gånger fyra krängde på sig shortsen! och åkte till beachen och Blackpoolm medan Kristian och Farzan besökte Birmingham och såg Villa mot Cardiff. Henrik och Mattias valde tråkiga Reebok och Bolton. Sverre, Thorman och jag tänkte se Scholesys Oldham i FA-cupen mot legendariska Wolves. Robin anslöt också och vi träffade ett gang of trevliga ulvar på metron. Tog några pints med dom på en pub i Oldham och de skojade lite om United och så vidare.

Regnet tilltog så det blev en taxi ut till arenan, nu vräkte det ner… Värmde oss på Green någonting med en Ale och en pie med mera… Tur var det för väl inne på arenan var all varm mat slut så det fick bli en kaffe och otaliga besök på den enda toan som fanns på vår sektion av läktaren … inte lätt när man jämt är pissnödig. Härlig stämning på läktaren och matchen slutade rättvist 1-1. Vi tog bussen tillbaks. Nu åskade det … sen haglade det … och när vi närmade oss Manchester låg det snö på marken…

Så vi stoppade till på 57:an för en värmande Dobber med lite blandade oliver som tilltugg. Några kände att en värmande dusch behövdes, innan vi drog ut på nya kulinariska äventyr. Lite duggregn så vi hoppade in på en konstig pub (ingen vidare öl). Där spelade en discjockey vinylplattor och dansade för sig själv. Robin och Sverre ville inte va sämre utan tog några danssteg till publikens jubel, innan vi lämnade ölen (!!!) och gick till en italienare på Oxford Road. Pasta och pizza, à la boxar-Roberto, fyllde buken och vi var beredda på musik à la 80-tal på Sound Control, ett litet rock-hak i källaren med flera våningar club ovanför. The Blow Monkeys skulle spela sina hits, men först ett lokalt band … som ingen kände till … och det var nog bara jag som kände till The Monkeys, trots att Robin läst på och lyssnat lite på Youtube! Sverre gjorde några aprörelser men tröttnade snabbt (funderade på en film!!!). Robin stirrade mest på tjejen framför oss och Thorman grejade med prylen (en av hans två telefoner)!

När sista sången ekat ut så drog vi till Castle, och en efter en droppade alla som varit på match in (Henrik, Mattias, Kristian med kepsen på svaj, Farzan, Jordisarna…), och diskussionen tog fart … vi gick inte hem förrän efter klockan två, denna gången utan lökringar. Nu var elvan klar som vi ville ha imorgon, skulle Moyesys tombola lyckas få fram De Gea, Rafael, Evans, Vidic, Evra, Valencia (Zaha), Carrick, Kagawa, Januzaj, Van Persie och Rooney eller ej? Zzzzzov på den! 4-3-1-2.

Söndag… Rejäl frukost! Dessert/matchdag… Robin va lite trött, Kalle också, och Sverre kom inte i tid, han åt nog överblivna lökringar! Men alla verkade ha bråttom ut till Bishop med mera. Snabb tippning, nöjda med våra biljetter drog vi ut till metron. Den gick bara till Piccadilly – Remembrance Sunday vid St Peter’s Square – så det fick bli bussen till Trafford Bar och en promenad i solen till Bishop Blaize… Vi tappade några på vägen som ville köpa t-shirts med mera och kön utanför blev 30 minuter lång, men det löste vi genom att kränga de utsökta fotbollsburgarna, fyllda med fransk dijonsenap, vinäger, ketchup eller HP-sås, lök i mängder, och cheeeese som Sverre sa. Någon (Henrik) var förståndig och skickade bud till Subway istället, som nu öppnat jämte Lou Macari Fish and Chip Shop.

Till slut: In kom vi genom bakdörren!!! Måste varit Jensa som flirtade med vakten igennnns, eller som någon sa: Kände han igen dig??? Vi hittade till bardisken och intog vår vanliga zon. Spurs va på TV:n och Krul stoppade allt medan vi stoppade i oss b-vitaminer, sjöng med Boylie. Och sen kom vår vän Seb in på TV-skämen och kämpade ner shitty tillsammans med gamla Unitedspelare som Jompa O’Shea, Wesley Brown, Bardsley… Inte konstigt deras sånger ljöd högt denna dagen. Thorman har visst vassa armbågar, sa någon, så vi gick ut innan det behövde förklaras…

Vi träffade Per Harald utanför chipshaket och stod där en stund och krängde currydoftande chippies. Alla verkade glada redan innan kick off… Kalle, Göran och David var redan inne på South och nu tog vi de sista stegen av många upp till våra platser på North Stand Tier 3… De på East vinkade glatt och stämningen var på topp … och bättre blev det efter Van Persies nickmål – vilket härligt firande! He’s a true Red Devil. Vi borde ha gjort tvåan genom Rooney eller Smalling!!! Verkade som om stämningen på hela Old Trafford bara ökade, tror inte jag upplevt detta på lång tid när det gäller en ligamatch. Nervösa slutminuter när vi bara slog ifrån oss, men kändes som om det var vår dag…

Moyes klappade händerna mot publiken och vi hoppade upp och ner. Coming back boys … nu är vi med i racet, tänkte nog alla… Samtidigt som man skänkte en tanke till hur tysta 76 000 kunde vara under minuten innan kickoff – amazing!!!

Glädjande scener och röster och tindrande ögon från alla när biljetterna lämnades tillbaka … då sa David med äkta glädje, något som alla kände: ”Detta var en av mina bästa dagar på länge!!!” Vi samlade ihop oss och 16 personer vandrade de 15 minuterna till Chiquitos texmex (några hade beställt bord på Grill on the Alley eller annat ställe i stan). Vi fick vänta länge på maten men det gjorde inget för vi hade så mycket att prata om. Robin vann tipset och var nöjdast tills alla sa: ”Din runda nu!!!” Betalningen gick smärtfritt och vår vän servitris-Jennie fick lite dricks till nästa Kanarieresa … och jag fick en kram!

Avslutningsölen tog vi på … först The Bank där även gang of five från Skåne hängde med i snacket … sen en sista Old Tom på Castle innan klockan ställdes på 5.05. Sverre hade redan gått hem – skulle upp 4.00… Och vi hade glömt bort att han fyllde år idag… Får ta det när vi ses på Sunderland… Grattis Sverre… Och tack alla andra som va med på resan, hoppas den va annorlunda och oförglömlig och att vi ses igen…

Res med oss till Manchester!