PÃ¥ söndagen är det dags att säga farväl till Michael Carrick. Samtidigt är det ocksÃ¥ dags att ta avsked av en lagkapten som aldrig egentligen var.Â
Manchester Uniteds nummer 16, lagkaptenen Michael Carrick, gör sitt sista framträdande som spelare på Old Trafford på söndag eftermiddag. Avskedet känns lite avtrubbat, lite mättat och kanske som ett som kunde och borde vara större än det egentligen är. Lagkapten har Michael Carrick varit i en säsong, utan att egentligen vara det. Skador, rytmstörningar i hjärtat och helt enkelt det faktum att han inte längre är den mittfältsgigant han en gång var har gjort att han sett majoriteten av matcherna från läktarplats. Mittfältsgigant har Michael Carrick varit under sin tid i United, det kommer vi aldrig att komma ifrån. Carrick kom till klubben på sin 25:e födelsedag (klubbarna nådde överenskommelsen då) och ärvde med ens tröja nummer 16 efter Roy Keane.
När han nu vinkar farväl 12 år senare gör han det med fem ligatitlar, en FA-cuptitel (han kan potentiellt vinna en till, förstås), en Champions League-titel, en Europa League-titel, en guldmedalj från VM för klubblag och inte mindre än sex Community Shields. Tillsammans med Wayne Rooney är han ensam om att ha haft handen på alla de troféerna. Det säger något om fotbollsspelaren Michael Carrick. Titlarna till trots känns det ändå som om han inte fått eller får det anseende han kanske sist och slutligen förtjänar. Kanske är det det anseendet som delvis gör att hans sorti mot Watford känns som det känns.
Michael Carrick blev aldrig den där engelske mittfältsgeneralen med 100 landskamper i den imaginära ryggsäcken. Istället stannade han på 34 landskamper och som spelaren som såg sortierna i VM 2006 och 2010 från bänken. 2014 stannade han hemma som reserv. Carrick må ha fightats med Frank Lampard och Steven Gerrard om platserna på mittfältet under 2000-talet, men då ingendera spelarna var särdeles kända som stora mästerskapsspelare är det snudd på skamligt att Carrick spelade den undanskymda roll han ändå spelade.
Undanskymd var han ändå inte i Manchester United. Läser vi statistiken kan vi konstatera att det blev fler än 30 matcher i ligan under fem säsonger, och fler än 25 under i nio. Carrick har sett många spelare passera revy på det centrala mittfältet, men har ändå likt en Paul Scholes eller Ryan Giggs förmått att spara på kroppen och hushålla med den energi som det krävts av honom under de sista säsongerna. Visst, antalet matcher har minskat de senaste tre säsongerna, och visst, Carrick har de senaste åren inte förmått konkurrera om en plats som det ankare han en gång var. Ändå har han enträget hängt sig kvar och visat en solidaritet och en kärlek till klubben som börjar bli väldigt sällsynt när vi talar om den så kallade moderna fotbollen. Carrick har också, med sitt engagemang i bortaklacken under ligamatcherna, visat att han brinner för den klubb han tillhört i tolv år.
Så, varför känns då sortin som den gör? Vad är det som gör anseendet? Tja. Michael Carrick fick sin hyllningsmatch ifjol. Michael Carrick blev den förste sedan Eric Cantona att vara lagkapten blott en säsong. Michael Carrick fick aldrig den där värdiga avslutande säsongen (med facit på hand kanske EL-titeln i Stockholm hade varit den bästa ändpunkten). Michael Carrick försvinner ingenstans, egentligen. Från och med nästa säsong återfinns han i José Mourinhos tränarstab. Samtidigt som han är rätt unik i dagens fotboll med tolv raka säsonger i samma klubb så är han inte en av klubbens egna i grunden. Han är ingen Gary eller Phil Neville, ingen Nicky Butt och ingen Paul Scholes. Han gjorde också sin bästa säsonger under säsonger då spelare med betydligt mer strålglans och vassa armbågar var som bäst i klubben. I skuggan av dem gjorde Carrick jobbet som balansspelare, som städgumma och som den där som alltid fanns där med box till box-spelet och de där fantastiska crossbollarna.
Idag tar vi alltså avsked av kaptenen som aldrig var, men också av en stor fotbollsspelare. Michael Carrick har förtjänat sin plats i Unitedhistorien.
Res med oss till Manchester!