Det råkar vara så att det som på latin betyder död (mori) på japanska betyder skog (mori).
Skogen kan vara förbryllande, mörk och liksom ödesmättad. Men liv finns det, liksom det finns liv i United. Någonstans ändå. Du tror att allt är gömt i mossa – men så dyker Bruno upp.
Jag har tagit fasta på att Ole nästan alltid kommenterar spelarnas personligheter när han köper dem. Bruno Fernandes är, förutom Uniteds potentiellt bästa mittfältare sedan Paul Scholes, ”mest av allt en fantastisk människa.” Odion Ighalo är i första hand ”en bra kille.” Vad Ole egentligen vill säga är att dessa spelare fyller kvoten för vad han allra helst vill ha utav sina spelare: rätt attityd och inställning, spelare som offrar sig för laget. Som älskar att spela för United.
Ole är en idealist, javisst. Han går ju i samma skola som Sir Alex och Matt Busby. Men ibland går det troll i alltihop. För vad utgör egentligen en bra människa, och vem står hen i så fall i kontrast till? Om du hela tiden ska påpeka vikten av goda värdegrunder, då sjunker grunden av sig själv. Ordet ”bra” kan låta provocerande för den som mår dåligt, särskilt om du ligger nere i skiten och orden kommer uppifrån. En fotbollsspelare har 100 miljoner (pund i veckan och därmed) skäl att vara en fantastisk människa, en annan dödlig försöker bara få livet att gå ihop.
Jag menar inte att Ole gör fel i att satsa på spelare med ”bra” personligheter. Tvärtom tror jag det är hans största förtjänst som tränare, att han har skapat en så pass god grund i spelartruppen att de inte vänder honom ryggen till när resultaten sviktar. Jag påpekar bara risken och skenheligheten i att kommunicera det utåt, för det finns en växande skara supportrar därute som inte är överens med det mediala United och verklighetens United, den affärsmässiga profilen kontra de sportsliga resultaten. Glappet däremellan ger utrymme för den vrede och det hat som märkts av i och runtomkring Old Trafford den senaste tiden.
Paul Pogba är ett typexempel – Uniteds dyraste värvning någonsin (2016) – men samtidigt en spelare som Ole hade i reservlaget typ gratis (2009). Om Pogba har Ole sagt, så sent som i höstas, att ”han har ett hjärta av guld”, och jag misstror honom inte när han säger så. Han har säkert rätt. Men orden landar fel när Pogba varken spelar eller verkar ha hjärtat i United längre. Här uppstår ett trovärdighetsproblem, en akilleshäl för alla godtrogna. Pogba framstår som en högavlönad superhjälte, men ingen ser honom flyga.
Mitt hjärta är bara rött, och det brukar räcka. Jag vet inte vart dessa vidunderliga mästerverk till människor kommer ifrån, guldet och stjärnorna, kan inte relatera till det. Lika lite kan jag relatera till den som i avgrund står och skriker att Ed Woodward ska dö eller skjuter raketer mot hans hus – men deras hjärtan är väl också röda, någonstans ändå. Vad vet jag om deras liv och förutsättningar, mer än att de felar?
Jag älskar Ole och tycker alltjämt att han är det bästa medlet för att bota Uniteds totala identitetskris som Woodward & co har försatt oss i. Vi borde uppmärksamma vårt arv, vår kultur och våra förutsättningar varje dag, inte bara den 6 februari. Ole ska heller inte sluta le för att någon annan är bitter, det hade varit skenheligt på annat vis. Jag förstår också att han måste ta parti för klubbledningen, som ju anställer honom, och hela tiden framhålla att United måste hålla ihop. Men i sin hemlighet hoppas jag att han tänker på alla de supportrar som känner sig svikna av den klubb han representerar. Det är en skog av vilsna fans därute, över hela världen. I grunden alla goda människor, några felande människor.
Visst ska vi hålla ihop, Manchester United, men inse först, du store fotbollsklubb, att ondskan inte kommer från supporterhåll.
***
We’ll never die, We’ll never die
We’ll never die, We’ll never die
We keep the red flag flying high
Cause Man United will never die!
***
Länge leve kungen.
Res med oss till Manchester!