Författararkiv | Mats

Stat alert!

Nu var det ett tag sen jag var statman så jag tog tag i det igen.

Jag inleder lite lugnt, dock.

Louis van Gaal (aka Dödgrävaren), José Mourinho och Ole Gunnar Solskjaer är de managers som både fått inleda och avsluta en säsong som Unitedtränare efter Den Stores avsked för över åtta år sedan. Samtliga har klockat in över 100 matcher på sitt cv och samtliga landar runt 50 procent vunna matcher (Mourinho har högst med 58 och Dödgrävaren lägst med 52).

Men hur ser det ut med offensiv respektive defensiv? Det enda vi kan vara helt säkra på innan vi tittar på siffrorna är att vi minns att det alltid stod 0-0 i paus när Dödgrävaren ansvarade för matcherna på Old Trafford. 

Som jämförelse tar vi så klart med Alexander, vars statistiska underlag är aningen högre då han sannolikt kommer att vara den enda under universums historia som når upp i 1500 matcher som boss.

Gjorda mål

Dödgrävaren: 1,53 per match

Mourinho: 1,69

Solskjaer: 1,87

(Den store: 1,85) 

Sådärja. Ole Gunnar hamnar på helt rätt sida när det kommer till offensiven och det stämmer ju väl överens med den bild man har av Solskjaers United; det är ytterst sällan man går mållös av planen.

Insläppta mål: 

Dödgrävaren: 0,95

Mourinho: 0,84 

Solskjaer: 1,00

(Den Store: 0,91)

Här är det lite oroväckande, så klart. Samtidigt får man ge honom att man hellre vinner med 4-2 än 1-0.

Sist: United hade sju managers på 68 år (mellan 1945 och 2013). 

United har sedan dess haft fyra managers på 8 år. 

Jag har en känsla av att det kan bli fem på nio om inte Solskjaer styr in en titel i vår.

Och: United hade inte haft en enda manager utanför de brittiska öarna innan Fergies farväl. Nu har vi haft tre i rad och jag blir mycket förvånad om näste man inte också är icke-britt.

0 | United | permalänk

This was all on you, Ole

BSC Young Boys v Manchester United: Group F - UEFA Champions League

Han ska ha mycket beröm för allt gott han har gjort så här långt, Ole Gunnar.

Han ska också ha lika mycket skit när det går käpprätt åt helvete, Ole Gunnar.

Matchen i Bern stoppar vi in i del 2 av det narrativet, för det här var en coachförlust – från matchminut 25 till matchminut 90.

Okej, kanske ni säger: Var det verkligen Solskjaer som inte blåste straff till Ronaldo? Var det Solskjaer som serverade en hemmaspelare med i princip öppet mål på stopptid? Och det kan jag med lugn och säker stämma säga ett rungande ”JA!” på.

För även om han, rent fysiskt, inte var den som gjorde detta så var allting som hände efter Aron Wan-Bissakas röda kort beslut som kom från Uniteds manager (Utvisningen är han helt oskyldig till, dock, kan jag säga efter viss tvekan).

  • Han plockade direkt ut Sancho för att sätta in den ytterst mediokre Diogo Dalot. Det innebar att United direkt hamnade under stor press.
  • När de så hade hamnat under den stora pressen, valde Solskjaer att påskynda förfallet genom att sätta in ytterligare en mittback på planen eftersom de ”hamnat under så stor press” (undrar varför).
  • När så United inte skapade någonting framåt överhuvudtaget mot klock- och chokladtillverkarna tänkte han plötsligt att han skulle plocka ut de två vassaste offensiva pjäser han hade för att säkra defensiven (minns att den var satt under hård press av någon anledning) och vips så var både Jesse Lingard och Nemanja Matic inne på wank-arenan medan de portugisiska superstjärna fick nöja sig med att stå bredvid Solskjaer och beskåda slutet av föreställningen.
  • Detta United – som inte hade ett avslut på mål sista 70 minuterna – fick plötsligt ett gult kort emot sig för maskning. Mot Young Boys.
  • Efter kvitteringen, den oundvikliga, skapade schweizarna inte så förfärligt mycket och då – i matchminut 89! – exekverade Solskjaer beslutet att from nowhere plocka ut sin djupast sittande mittfältare och kasta in – en anfallare!
  • Ett led i detta blev att United, som försvarat sig över en timme, tappade en defensiv pjäs och Jesse Lingard kände sig nödgad att kliva ner i Freds position och sätta spiken i kistan på den sämsta matchcoachning jag sett på mycket länge av en Unitedtränare.

Anyway: Nya tag i helgen. Spela Greenwood.

0 | United | permalänk

Newcastle it is

Manchester United Training Session

Och den stora frågan var givetvis om en av våra icke-brittiska stjärnor överhuvudtaget kunde eller skulle få spela.

Förhoppningarna var förstås att han inte skulle vara tillgänglig.

För det kan betyda att Ole Gunnar väljer att satsa på endast en sittande mittfältare – och fler ska inte behövas hemma mot ett lag av Newcastles kaliber. Vi behöver liksom inte en fyrbackslinje med två defensiva snubbar centralt. Det bör rimligen räcka med en, även om gästerna satsar på omställningar (vilket de givetvis kommer att göra).

Gung-ho attack är egentligen det enda vi kan förvänta oss och kräva med den offensiv United förfogar över. Med endast Rashford utanför det tombolahjul som förhoppningsvis gått i arv efter Alexanders sista år har United ändå en på papperet imponerande attackuppställning: Cavani (som inte verkar vara med i truppen?), Greenwood, Martial, Elanga (!), Sancho, Bruno, Pogba (som givetvis inte ska vara på egen planhalva ever again) och Snorungen bör kunna räknas som en av ligans allra bästa anfallstrupp.

Då behövs liksom inte Fred.

1-0-vinsten senast var en uppvisning i mycket av det sämsta United fortfarande kan erbjuda, snart tre år efter Solskjaers intåg. Men tre poäng ramlade turligen in på kontot och det är verkligen dessa turvinster som kan göra att ligan inte är körd redan i november.

Fortfarande, trots köpen av mittfältare och anfallare från både Bundesliga och Serie A, är min nyfikenhet och excitement den här hösten helt och hållet fokuserad på Mason Greenwood. Inte bara för att jag älskar när United producerar egna anfallare utan för att han faktiskt kan bli bättre än den största anfallare vi producerat under min livstid: lagförrädaren Mark Hughes.

Greenwood är en utsökt blandning av så många anfallstyper och har väl egentligen bara huvudspelet som sin svaghet so far. Han skjuter fantastiskt med båda fötter, har speeden, spelförståelsen, passningsspelet, arbetsmoralen och en näsa för mål som är i paritet med de allra främsta vi sett som hemmaspelare under 2000-talet.

Kärleksaffären mellan Newcastle och Steve Bruce är lika stark som bandet är mellan Stefan Effenberg och Lothar Matthäus. Det finns liksom ingen anledning att stöka till det på Old Trafford i dag.

5-0?

0 | United | permalänk

Smash-and-grab på Molineaux

Wolverhampton Wanderers v Manchester United - Premier League

Lagen som möts minst en gång i veckan gjorde så även i helgen.

Wolves-United är numera en match man tar för given ska finnas på schemat varje gång man vaknar en måndagsmorgon.

Det brukar inte vara veckans höjdpunkt och det var det sannerligen inte nu heller. United kan verkligen skatta sig lyckliga som snodde med sig alla tre poäng från Molineaux. 

Magnifikt!

  • Visst, cynikern kan tycka att det är oroväckande och en återgång till de “torra” åren när David De Gea är räddande ängel två veckor i rad, men kom igen: Visst är det härligt att se spanjoren återgå till det som var standard för honom förr om åren – och till och med överträffa det. Hans stelopererade handleder visade än en gång att stelopererade De Gea-handleder är #1 i ligan. 
  • Mason Greenwood. Det här blir hans säsong. Sanna mina ord. Okej, han missade till och med mål med ett par avslut i går, men man bara vet att han sätter något. Och det spelar ingen roll att Sa kanske borde ha gjort bättre. Det “borde” målvakterna tydligen rätt ofta när Greenwood avslutar i bortre. Det “borde” dom också när alla visste att Henry skulle skruva in den. 
  • Wolves ineffektivitet. Herrejösses, dom kunde ju ha gjort fyra-fem mål i den här matchen. Handen på hjärtat är det ju osannolikt att de lämnade planen med 0 gjorda igen. 
  • Wan-Bissaka är känd världen över för sin glidtacklingar. De brukar vara för att stoppa både spelare och boll, men den här räddningen var för att hindra bollen från att gå in och den gav United utrymme att faktiskt vinna den här matchen. 

Jodå, det vore synd att klaga:

  • Edinson Cavani kanske inte gjorde mycket väsen av sig, men det blev ändå en uppryckning i spelet när uruguayanen äntligen visade upp sig i Unitedtröjan igen (sista gången med #7?). United får en helt annan dynamik med Matadoren som spets. 
  • Apropå Cavani så får vi ge Solskjaer credd för att han för en gångs skulle gjorde ett med hans mått mätt tidigt byte. Redan efter sju minuter i andra halvlek, liksom?! Fortsätt gärna så! 

Inget vidare:

  • Det var mycket som inte stämde för United denna kväll. Men det som stack ut mest i mina ögon var än en gång bristen på spelplan. Igen. Det var lite, som sonen sa, “van Gaal-fotboll” igen. Presspelet funkade inte alls. Centralt mittfält funkade inte heller och anfallsspelet bestod mest i att någon bjöd på individuell briljans för att lösa upp knutarna. United var närapå utspelat första 30-35 minuterna av matchen. 
  • För att ha en spelplan av något slag förutsätter jag att spelarna ska skapa ytor med löpningar. Men rörelsen i United var åter alldeles för tafatt. Istället för att ha två-tre alternativ hade Unitedspelarna knappt ett. Det blev visserligen mer fart när Cavani kom in och drog isär Wolves, men allt var för lite, för sällan. 

Nyförvärven:

  • Jadon Sancho fick 70 minuter i sin första start. Han skapade i princip ingenting. Glöm och gå vidare. 
  • Raphael Varane. Fransosen spelade sin första match sedan Frankrike åkte ur i EM, men det syntes inte direkt någon ringrost. Han var följsam, irrade lite, aningen vek i luftspelet (á la Vigge) i duellen innan De Geas monsterräddning, men visade också sin pondus och rutin när han räddade upp ett par lägen då Maguire (som sett oväntat skakig ut i början av säsongen) gick bort sig. 

Bedrövligt:

  • Bruno fick gult för snack för andra matchen i rad. Oprofessionellt deluxe.
  • Fred-Pogba som sittande mittfältare. Det kan inte ske någon mer gång, va? 
0 | United | permalänk

Vad pysslar Cavani med?

Manchester United Training Session

4 juli blev Uruguay utslaget ur Copa America.

I dag skriver 25 augusti och vi har fortfarande inte sett Edinson Cavani vara med i någon av Uniteds matchtrupper i inledningen av säsongen.

Först i dag såg jag att Solskjaer sagt att Matadoren fått längre ledighet av ”personliga skäl”. Annars hade det ju varit märkligare än märkligt, med tanke på att spelare som Pedri och Richarlison spelat betydligt mer och betydligt längre in på sommaren och ändå är tillbaka i sina respektive klubblag och spelar för fullt.

Okej, det är som det är. Men sen börjar han tjoa med frågetecken när Premier League, rimligt nog, inte vill släppa spelare till landslagsuppdrag på andra sidan covidvärlden mitt i en säsongsöppning. Tycker han på allvar att han borde sätta sig på planet tillbaka till Sydamerika för att därefter karantänhänga och missa ännu mer jobb med sin arbetsgivare?

Det verkar ju så dumt att jag inte tror på det.

Nu vill vi se honom komma tillbaka och vara en lika starkt lysande stjärna som han var förra säsongen. Han är tillbaka i träning och vi bör få se honom i helgen igen.

  • I dag lottas Champions League och vi är väl inte bara MFF-fans som vill ha United till Sverige i höst. United har ju inte spelat mot svenskt motstånd i den finaste av turneringar sen Brian McClairs och Pontus Kåmarks tid (på den tiden var jag inbiten Blåvittsupporter också så min lojalitet var häpnadsväckande nog delad 50-50).
  • Farsen som är Phil Jones fortsätter. Grabben som enligt uppgift inte vill ha någon testimonial eftersom han är rädd att ”ingen skulle dyka upp” (sorgligt) fick obegripligt nog en kontraktsförlängning 2019 och är två år senare och typ två matcher senare kvar i klubben. Det sägs att ingen vill köpa honom och det kan jag förstå. Jag kan också förstå att han skrev på ett kontrakt som ger honom 50 millar om året. Vem hade inte gjort det liksom? Det som inte går att fatta är att någon erbjöd honom detta. Var det för att man var rädd för att han skulle gå på fri transfer? Var det för att man på allvar trodde att han skulle etablera sig som en av två mittbackar i United? Frågor vi först lär få svar på när han skrivit sin biografi (om han nu tror att någon läser den).

Och så lottades vi i en tämligen beskedlig CL-grupp. Villarrealmötena lär bli målkalas i vanlig ordning medan Anders Limpars gamla schweizare bör städas av tämligen enkelt. Det på förhand mest spännande blir italienarna från Bergamo. Mig veterligen har vi aldrig mött Atalanta förut och även om dom inte är lika mycket poplag som för några år sen bör det bli sevärt.

United har gjort fiasko förut i på papperet enkla grupper och här har United egentligen bara allt att förlora. Dags att man up och fixa avancemang på fyra matcher nu.

0 | United | permalänk