Arkiv | Welbeck

Älska!

Europa League?

Nej. Ni såg ju själva?

Som min boss här på muss.se mycket riktigt påpekat så är all statistik som bara tar Premier League i beräkning ingen riktig statistik. Det vore som att bara ta med rekorden från OS sen vinter- och sommarspelen särades.

Men vissa grejer får man göra. Speciellt när det handlar om spelare jag kan minnas personligen. Så here it goes: Mina favoritspelare, alternativt de mest minnesvärda lirare, i varje tröjnummer United haft i Premier League. Märk väl att det inte handlar om de spelare jag ansett vara de bästa i respektive tröja, utan de som sticker ut av diverse anledningar.

Håll i hatten.

#1. Edwin van der Sar.

Den enkla förklaringen: Peter Schmeichel spelade i Manchester city. Så gör man inte när man är en Unitedlegendar. DDG är dock inte många centimeter ifrån att bli den nye ettan här på listan. Än så länge älskar jag Edwin mer, speciellt eftersom han framstår som någonting så ovanligt som en genomsympatisk holländare.

#2. Rafael.

Visst, Gary Neville och Paul Parker var bättre försvarare, men Rafael …

#3. Denis Irwin.

Mr. Reliable som aldrig var sämre än 7/10, men kanske hellre aldrig bättre än 7/10. Är man del av Erics favoritminne från tiden i United är man någon.

#4. Steve Bruce.

Älskvärd som få. Inte bara för Sheffield Wednesday. Genuin gentleman.

#5. Lee Sharpe.

Den svåraste. När jag till och med ger grabben min Rio i förnamn borde väl rimligen Mr. Ferdinand toppa? Men, nej, det gör han inte. Lee Sharpe var min första riktiga idol. Han var supercool i min värld.

#6. Jaap Stam.

Som så många före honom och så många efterföljare hade han en mardrömsdebut på engelsk mark. Jakob hade enorma problem med en viss Nicolas Anelka i Charity Shield – men sen växte han ut till kanske den bäste mittback klubben haft under Premier League-eran. Dessutom heter han ju – för araberna – Mats i efternamn.

#7. Eric Cantona.

Mon Dieu. Fråga inte.

#8. Anderson.

Vår älskade lilla syrgasbrasse som aldrig spelade en 90-minutersmatch på hela sin tid i Europa, typ.

Missar helt Ronnies: ”You a little bit disappointing because you come on and touch only one time the ball”. Han var en profil, Ando, i högsta grad. Jag kommer aldrig att glömma hans straff i Moskva, och jag kommer inte heller att glömma hans insats mot MK Dons som kan vara den sämsta jag sett av en så rutinerad lirare i en Unitedtröja.

#9. Dimitar Berbatov.

Föreställ dig Wayne Rooneys förstatouch (I know, men det kan inte hjälpas i det här fallet) och så tänker du ”hmm, undrar hur det ser ut på andra ändan av det spektrat?”. Think no more, just watch.

Och tänk att det fanns fans som på riktigt tyckte att han skulle väck för att han var, eh, lat. Idioti de luxe

#10. Ruud van Nistelrooy. 

Här är det faktiskt så att det handlar om både favorit och bäst. Ingen striker, varken förr eller senare, har varit lika dödlig som Rutgerus. Fy för den lede, vilken jävla anfallare. Det här målet är så jävla sjukt snyggt:

#11. Ryan Giggs.

Det är ju trots allt bara två pers som burit den förutom honom, så …

För alltid odödlig efter det mest enastående mål en Unitedspelare gjort under min livstid.

(12-13 Pluslåsta)

#14. Andrei Kanchelskis.

I hård konkurrens med Chicharito och Andy Goram Andy Goram. Ni vet en sån där ytter som inte går att tycka illa om, en Giggs fast till höger. Kommer faktiskt undan med spel i city enbart för att han var bortglömd då.

#15. Nemanja Vidic.

Impossible not to love av så många anledningar. Här är två.

#16. Roy Keane.

Jag har ännu inte blivit helt bekväm med hans roll efter karriären, men det vore väl ett nederlag om jag blev det? Gjorde vansinnigt mycket bra för United, och nästan lika många vansinniga saker. Gåshuden kommer nästan på stört när jag tänker på hans insats i Turin, hans ilska när Jeppes för korta passning i förlängningen fick honom avstängd i finalen, men det finns egentligen ingen annan scen som personifierar vilken oerhörd ledare han var än den klassiska tunnelincidenten med Vieira.

#17. Raimond van der Gouw.

Har man haft smeknamnet ”van der Gorgeous” på The Cliff så har man.

#18. Paul Scholes.

Så mycket finns att säga och skriva om vår älskade Ginger Prince. Jag minns att jag någon gång på 90-talet ringde in till Tipslördag (i TV4?) och sa till Billy Lansdowne (remember him?) att jag tyckte att Paul Scholes borde vara ordinarie i det engelska landslaget, och fick mothugg! Fick jag en elpistol mot pungen skulle jag plocka ut detta som mitt allra bästa minne med Paulie.

#19. Dwight Yorke.

Det här var en riktig profil och en sån vi egentligen aldrig haft sedan dess; en spelare som alltid hade ett leende på läpparna. Ungefär som att ta Antonio Valencia och göra precis tvärtom.

#20. Ole Gunnar Solskjaer.

Meh, hallå?! Okej, Robin van Persie hängde på sig den här också, men hallå?!

Camp Nou.

#21. Dong Fangzhuo.

Guard of honour-hyllades på Stamford Bridge. Det är så jävla sjukt.

#22. Henrikh Mkhitaryan.

En armenisk variant av Juan Mata kan aldrig bli fel. Att han är så bra som han är också gör inte ont.

#23. Luke Shaw.

Trots allt den bäste ytterback vi har och jag vägrar överbevisas. Trots Memphis inflytande.

#24. Kevin Pilkington.

När Schmeichel var skadad, och Schmeichel sålde man så klart aldrig, fick man lita till Kevin Pilkington. Tack och lov var det i Championship Manager. Eftersom jag spelade CM 24/7 genom större delen av 90-talet är det här ett namn som för alltid är fastetsat i mig.

#25. Antonio Valencia.

När han var som bäst var han ligans bäste högerytter.

När han var som sämst var han lagets sämste högerback.

Nu är han någonting mittemellan. Och han kan fortfarande inte prata engelska, efter ett decennium i landet.

Ändå är det den här sprinten på Anfield som gör att han toppar #25.

#26. Manucho.

Hur kan man inte älska Manucho? Som serverade en 17-årig Welbz i dennes PL-debut?

#27. Mikaël Silvestre.

Ingen superlirare, mer en O’Shea än en Evra, men han hade en egenskap som sticker ut: Han fuskade aldrig en meter när han fick inkast med sig. En riktig hedersknyffel.

#28. David Beckham.

Med tanke på att hans företrädare var liiiiiite mer inflytelserik är jag glad att Becks hade andra nummer också. Ni minns Becks, va?

#29. Alex Notman.

Extremt coolt namn, vilket räcker långt på en sån här lista. Tvingades pensionera sig som 23-åring, ett par år efter att han lämnat klubben för Norwich.

#30. Ronnie Wallwork.

Inte för hans insatser i Unitedtröjan, där han faktiskt kan stoltsera med en Premier League-medalj, utan för vad som hände sen. Ronnie har inte haft någon lätt resa efter karriären. Först blev han knivad av ett svartsjukt ex och höll på att stryka med, därefter misslyckades han med sina affärer och blev nästan pank för att följa upp det med att sälja stulna bildelar och åka in i finkan i 15 månader. Ut kommer han – och stjäl en bil (typ).

Den minnesgode har inga problem heller att komma ihåg att Ronnie en gång blev avstängd på livstid för att (i Royal Antwerpen) tagit struptag på en domare.

Sällan lugnt runt Wallie.

#31. Nick Culkin.

Världens dyraste målvakt, sort of.

#32. Darren Fletcher.

Unge Darren var länge en i raden av hackkycklingar som måste finnas i en Unitedtrupp och allra helst i en startelva. Men om man vill ha en mätsticka på hur högt han hölls av Sir Alex är det bara att titta på intervjun Den Gamle gav med WBA:s egen tv-station. Ger man Fletch nästan en kvart betyder det att man pratar om någon man gillar.

#33. Bébé.

Kan inte ha crossat många bollar under sin hemlösa period.

#34. Rodrigo Possebon.

Det österrikiske aset Emanuel Pogatetzs offer.

#35. Wes Brown.

Den siste, på rimlig nivå, aktive spelaren från trippelsäsongen är lika orange i dag som då.

#36. Jimmy Davis. R.I.P.

Helt och hållet av sentimentala skäl.

#37. John O’Shea.

Jompa, vår älskade Jompa som fortfarande hänger i, fick ett tröjnummer säsongen efter trippeln och det var inget annat än just #37. Snart är han själv 37 bast. Tunneln på Figo, lobben mot Arsenal, euforin på Anfield, frilägesräddningen mot Robbie Keane … hans karriär kantades av kulthändelser. Men jag måste nog fan säga att hans chip i London är bland de allra mest överraskande mål jag sett en Unitedspelare göra.

#38. David Healy.

Ett fascinerande nummer som Axel Tuanzebe fått överta då de tre senaste spelarna som burit tröjan har blivit landslagsspelare efter att ha lämna Old Trafford. Tom Heaton, Ron-Robert Zieler och Michael Keane är företrädarna.

Men innan den trion var det faktiskt David Healy som var uppe och nosade på A-lagsspel. Om jag inte är helt ute och cyklar hade han en nick i ribban i A-laget. Det var allt.

#39. Marcus Rashford.

Inte mycket till konkurrens här. Tom Thorpe hade den här tröjan under många år, men den lille reservlagshjälten blev aldrig någonting mer än en reservlagshjälte och Luke Chadwick är ju Luke Chadwick.

#40. Sylvan Ebanks-Blake.

Jag är väldigt fascinerad av dubbla efternamn, kanske för att jag aldrig haft det själv. Kanske för att jag vill se någon i United överträffa Vennegoor of Hesselink på ryggen. Borthwick-Jackson kom nära, men inte hela vägen fram.

#41. Floribert N’Galula

Visst, Kiko Macheda hade #41 när han kom in och sänkte Villa. Men heter man Floribert (FLORIBERT!) N’Galula … ja, ni förstår, det är inte alla Unitedspelare som hetat det.

#42. Giuseppe Rossi.

Så klart! Här är en liten favorit jag hade – som så ofta med anfallare som kommer från ungdomslagen – men som också misslyckades. Och efter Unitedkarriären hade han en liten boost, men sen kom skador på skador på skador och den lille amerikan-italienaren är nu på lån i Celta Vigo.

#43. Jonny Evans.

Detta räcker som motivering.

#44. Tommy Lee.

Man kan ju inte heta Tommy Lee, spela i United och inte vara ens favorit när man dessutom bär bloggarens favoritsiffra 4 – två gånger! 2005-06 var Tompas säsong med tröjnummer, någonting han för all framtid kommer att minnas.

#45. Davide Petrucci.

Lirar numera i turkiska Çaykur Rizespor vars största bedrift i Europa är en Intertotocupmatch från 2001. Vinner kampen här enkom på grund av att konkurrenterna heter Chris Eagles, Sean Goss och Oliver Gill. Davids grabb var med en kort sekund i min tanke eftersom han som 20-åring la av och började studera ekonomi som farsan. Han visste redan tidigt var de säkra stålarna finns, i stället för att harva runt i Conference i tio års tid. Men heter man Davide Petrucci är man svårslagen.

#46. Ryan Tunnicliffe.

Enbart på grund av vadet.

#47. Danny Welbeck.

Säsongen 07-08 hade Dat Guy dessa nuffror på ryggen.

När han försvann blev The Manchester We Know någonting annat.

Jag saknar hans halkande i motståndarnas straffområde oerhört.

#48. James Wilson.

Striker nummer 962 att komma fram i United utan att nå hela vägen. Det är längst bak och längst fram det är som allra svårast. Wilson är så klart helt rökt som tänkbar #1-striker i klubben, men

#49. Ravel Morrison.

Ligist-Ravel är fortfarande inte HELT rökt (no pun intended) som potentiell storspelare. Det kan man inte vara när man gjort såna här mål. Men jag skulle bli förvånad om Ravel, som nu är tillbaka i England med QPR, kommer till den topp han skulle kunna ha nått. Sorgligt, men sånt är livet.

#50. Sam Johnstone.

Världens minst ambitiösa målvakt. Passande tröjnummer.

#51. Zeki Fryers.

Vi får aldrig glömma när Ezekiel fälldes av Mållgan. Inte bara en gång, utan två.

#52. Larnell Cole.

Lite bortglömd liten lirare det här som lovade mycket – och imponerade på Paul Scholes – men som blev så lite. Lirar numera i skotska Inverness Caledonian Thistle.

#53. Jesse Lingard.

Enkel förklaring: Ingen annan har haft det.

 

Det kommer så klart en lista åt andra hållet någon gång.

Au revoir! 

2 | Anderson, Bebe, Berbatov, Cantona, Evans, Giggs, Henrikh, Rafael, Scholes, United, Valencia, Welbeck | permalänk

Arsenal it is

United har ofattbara sju raka segrar hemma mot Arsenal. För varje seger kommer man … Det är det som oroar mig främst inför matchen där ett möte med Bradford-Reading-Aston Villa-Blackburn-Liverpool på Wembley ligger i potten. Annars är jag aldrig riktigt orolig när Wenger åker till Old Trafford längre, vilket egentligen också borde göra mig mer nervös, men än så länge har jag hållit mig från det. United är favorit – United ska ha mycket boll – United ska trolla in minst ett mål. Sen är det upp till Dat Guy och chilenaren att försöka överlista De Gea, vilket lär bli ett hästjobb.

Hursomhelst så tror jag att att tombolan trollar fram ännu ett 4-2-3-1:

DDG

Valencia – Smalling – Rojo – Shaw

Blind – Carrick

Young – Adnan– Angelito

Rooney

Försvar: Evans loska kan i förlängningen ha sabbat hans fortsatta karriär på Old Trafford. Rojo ersätter, förutsatt att Shaw är tillbaka. McNair istället för Valencia? Nej. Nu har Tony spelat upp sig till konstanta 6,5-betyg och där är inte Paddy än.

Mittfält: Blind och Carrick tillsammans? Crazy?! Kanske. Men också ett intressant experiment och det handlar om två spelare som potentiellt skulle kunna passa varandra i sidled under 90 minuter. Annars går förstås Herrera in i stället för … vem? Visst borde Michael vara redo för start? Klart han är. Men Blind är också en filosof som läst varje kapitel av Den Envises apostlar.

Anfall: Young och Rooney är givna så då handlar det om Adnan, Falcao, Angelito och Afrotanken som slåss om två av fyra platser. Fellaini kan mycket väl få chansen enbart tack vare sin mankhöjd, men jag vill fortfarande aldrig starta en match med Marouane – det bär emot min filosofi (och förhoppningsvis tombolans i morgon). ADM höll på att komma upp i varv när van Gaal plockade honom senast och det vill jag gärna se som tändvätska till kickoff och därför får han tombolans röst. Falcao då? Nej, han har fått sina chanser från start. Jag ser hellre Rooney fortsätta ensam där framme och den här gången ge JanUzaj förtroendet i #10-rollen. Alternativet är att stoppa in Ander där om han inte spelar som en av två framför backlinjen.

(Mata har startat en av de åtta senaste matcherna och är förstås inte aktuell).

Arsenals tombola då? This is my take:

PIG

Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Gibbs

Ramsey – Cocquelin

Cazorla – Özil – Sanchez

Giroud

Hur många av dessa herrar skulle vi direkt plocka in i United? En? Två? Fler? Spontant ser jag bara Sanchez som skulle kunna rymmas, och förbättra, United under rådande filosofi. Annars skulle ju vare sig Cazorla eller Özil göra ont som alternativ. Kanske inte heller Ramsey.

* I dag var för övrigt sju år sedan United gick på en av de märkligaste minorna under 2000-talet, just i FA-cupen. Portsmouth var helt överkört och ett mer talande resultat hade varit 5-0. I stället blev det 0-1. Titta på videon och njut av Uniteds maffiga anfallsfotboll med spelare som Scholes, Nani, Rooney, Tevez och Ronaldo i högform på alla plan utom det allra viktigaste. Notera gärna även Rooneys vansinnigt vackra hemåtjobb och lika vansinnigt usla val av spelare att attackera i samband med straffsituationen. Makalöst.

* Jag kräver att Welbeck jublar om han gör mål. Jag skulle bli ytterst förvånad om han gör det. Både mål och jublar.

2 | Arsenal, FA-cupen, United, Welbeck | permalänk

Uppgivenheten!

zasq

Danny Welbeck har inte blivit den vi trodde och hoppats att han skulle bli. Han blir 24 år i november och är ännu inte på den nivå vi har längtat och önskat se honom på. Visst, han blixtrar till med vesselsnabba one-twos, är en av världens kvickaste på att störa motståndare med boll och han har vässat tekniken som för någon säsong allt fick honom på fall i straffområdet minst en gång per match. Men det räcker inte i United och han har antagligen helt osentimentalt fått veta av Louis van Gaal att han inte är mer än tredjevalet i både 3-5-2 och 4-3-3.

Han har tvekat tidigare till framtiden, Danny, när han skrev på sin senaste kontraktsförlängning och det är lätt att förstå varför han kan tänka sig att lämna sin pojkdröm. Han har gått från 23 starter och 7 inhopp 2011-12 till 13+14 året därpå och 15+10 förra säsongen. 24 inhopp i ligan på två säsonger är nästan Chicharitoklass (eller egentligen inte, Ärtan – den lille – har 31 på motsvarande period) och det är ingen drömtillvaro, speciellt inte för en anfallare som sällan fått spela renodlad anfallare.

Men om han lämnar, det sägs att det ställts krav från Uniteds sida om icke-topp-sex-klubbar i England, blir det ett stort hål i truppen. Ett enormt och svart Manchesterhål. Utan Welbz är det upp till Tyler Blackett att försvara stadens färger och även om han har potential är det varken startspelare eller landslagsman på honom (än).

 

Danny

Det vore ett misstag att släppa Dat Guy. Det får bli avslutningen – så länge – om honom. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett. Misstag. Ett ödesdigert. Misstag. (Förstå när Chris Smalling, hösten 2017, dräller med bollen, Arsenals Danny Welbeck vräker sig fram och motlägger in den i krysset bakom Tomasz Kuszczak).

Paul Aaron är rädd. Han fruktar att United ska bli ett nytt Liverpool. För några månader sedan hade jag sagt att den risken var lika stor som att Paul Scholes skulle börja synas i var och varannan blaska, men nu är vi där vi år.

Det är inga dåliga krav han har heller för att United inte ska falla i glömska. Fyra gubbar från Real Madrid och en världmästarback från Dortmund är en önskelista som inte ens de mest inbitna och fruktande fansen skulle tänka sig sätta upp.

Tyvärr sågar han inte Glazyrerna rent ut utan antyder mer att Fergie lät det förfalla, vilket han ju på ett sätt också gjorde. Men med stor sannolikhet med god assistans från de där jänkarna som tjänat några tusingar på att suga pengar ur vår klubb.

* Match först på söndag, men det blir en liten titt på Sunderlandförutsättningarna redan i dag ändå. Med Ander Herreras skadeoskuld – till slut, det tog några veckor – borta på Carrington i går och Rojo utan arbetstillstånd ser det till och med mörkare ut än inför Swansea. ”I’ve never had this as a manager” säger LvG. Vi har dock haft det så här som fans, Lollo. Det är så här det ser ut i Manchester United. Kommer man hit räcker inte en trupp på 21-22 spelare, du måste nästan upp i det dubbla för att klara en säsong.

Inget nyförvärv kommer att spela då den knubbige är väck sedan tidigare. Darren Fletcher lär vara given och få sällskap av … ja, vem? Anderson har vi tack och lov inte sett skymten av i matcherna, Tom Cleverley var inte i truppen senast och that’s it. Det är Uniteds mittfältsalternativ bestående av renodlade innerfältare. Jag sitter och skakar på huvudet medan jag skriver. Ska vi ta upp Ben Pearson? Andreas Pereira? Och skada dom också? Äsch, släng in Shinji så kanske vi kirrar ett kryss.

Nej, inte än.

Taktiken då? 4-4-2 som i andra mot Swansea? 4-3-3 som LvG vill spela eller 3-5-2 som han nött i över en månad? Jag tror på det senare. För 3-5-2 kan inte avfärdas direkt, det är ingen bra signal, så det här får bli elvan:

DDG

Jones – Smalling – Blackett

Valencia/Young/Rafael/tomt – Kagawa – Fletcher/tomt – Januzaj/tomt

Mata

Rooney – RvP

* Medan fönsterklockan tickar kan vi titta tillbaka på Andy Mittens lilla video från mitten av juli om Arturo. Och hoppas vidare.

1 | Skador / avstängningar, spekulationer om startelvan, United, Welbeck | permalänk

Ett United med aningen mindre själ

När Manchester Uniteds U18-lag besegrade Huddersfield i september 2007 innehöll förstaelvan namn som Joe Dudgeon, James Derbyshire, Chris Curran och Oliver Gill.

Derbyshire lirar i dag i mäktiga Grappenhall Sports FC, Dudgeon har varit långtidsskadad i Hull, Curran hänger på Nordirland med Cliftonville och Gill har som bekant lagt av.

När Englands U18-landslag besegrade Ghana i november samma år fick 18 spelare chansen i de lejonvita tröjorna. Steven Clancy, Alex Smithies, Nathan Porritt och Tristan Plummer är några namn vi kan droppa.

Alex Smithies är kvar i Huddersfield, Nathan Porritt spelar i Billingham Synthonia, Steven Clancy har inte ens en Wikipediasida medan Tristan Plummer återfinns i allas vårt Aldershot Town.

En gemensam nämnare, förutom den vattendrickande Daniel som faktiskt också fanns med i båda matcherna, är så klart den här älskvärde pojken:

welbeck

Pojken, guyen, DEN killen, växte upp i Longsight – några kilometer bortom Old Trafford mot Stockport till – som under hans uppväxt präglades av gängkrig efter att tidigare varit ett välbärgat medelklassområde.

”Longsight was pretty rough. But where we lived on our estate, everybody knew each other. It was a close-knit community and at that age you’re immune to other stuff going on around you. But without realising, it makes you street-wise, you know what to do in certain situations and that has helped me through life.

Barnet, med föräldrar födda i Ghana och som jobbade som socialarbetare i Manchester, hade som barn kan ha bara ett enda mål med sitt fotbollsspelande: Han ville till favoritklubben Manchester United. Med tanke på att han valde att ta rollen som anfallare blev förutsättningarna för att han skulle lyckas per automatik mycket lägre. Ingen anfallare hade lyckats gå hela vägen från ungdomsakademin till A-lagsspelare sedan Mark Hughes på 1980-talet.

Men Danny Welbeck var lika speciell då som han är i dag. Så speciell att han redan som 6-åring fick Manchester Uniteds ögon på sig. Att han sedan som 8-åring misslyckades att ta sig in i citys akademi är en av dessa ödets nycker vi sett prov på tidigare: Giggs var ju där en sväng, Raul hängde i Atlético, Cantona provspelade i Sheffield Wednesday är fler exempel. Lika viktigt för hans framgångar var att hans föräldrar såg det vettiga i att låta en påhittad Gud stå åt sidan till förmån för fotbollstemplet i Manchester.

”We are a religious family. My Mum still goes to church every Sunday. There was a time when I was younger when I started getting games on a Sunday so it came down to a choice between going to church and playing football. I think my mum knew what I really loved and she did not stop me from going to football

Även om idolen från tidiga år var Ryan Giggs kanske Roy Keanes roll i Welbecks utveckling inte ska underskattas:

Welbeck växte, inte bara på längden, igenom ungdomslagen och var en av få strikers som under Fergies tid redan som tonåring ansågs vara redo för högstaligan. Och han slussades in med samma recept som Fergie framgångsrikt använt sig av genom alla år. Tonåringen fick åka med truppen på matcher flera gånger utan att ens ta plats på bänken, för att dels känna på atmosfären och dels inte låta huvudet springa iväg med några fantasier om förträffligheten. I september 2008 fick han så småningom göra det så oerhört många jordmänniskor drömmer om men som så få får uppleva: Debutera för Manchester United i ligaspel – på Old Trafford:

”We were 3-0 up and I was told to get ready, I was going on for the last half an hour. I remember being stood next to Darron Gibson, who was also coming on at the same time. I was so over the moon and I just started to think about it: I’m going to be playing in front of a massive crowd, shooting towards the Stretford End and in front of millions of fans watching on TV. Obviously it was nerve-wracking, but I quickly just tried to drown everything else out and focus on my game, concentrating on trying to play to the best of my ability.”

Tänk att inte bara få debutera, utan att göra det på det här sättet:

”I just hit it. Why not take a shot in that situation? It’s your debut and your team is already winning 3-0. So that’s what I did, I had nothing to lose and it just went straight into the top corner”.

Drömmen var uppfylld – men mycket vill till slut ha lite mer och då får lojaliteten och det faktum att han, som Joe Hart beskrev det, är ”a mad, mad, mad Manchester United fan” stå åt sidan. Vill man jobba med det man älskar och inte anser sig få rätt arbetsuppgifter söker man sig gärna till någon som kan erbjuda det. En självklarhet i de flesta yrken. Men eftersom vi Manchester Unitedfans lägger mer vikt än många andra topplag i Premier League åt hemmafostrade grabbar är det svårt att föreställa sig Danny-Boy i en annan klubb.

Det är med extra stor sorg i hjärtat vi Manchester Unitedfans kunde läsa följande ingress i Independent i går kväll:

There is a long pause. “I’d rather not answer that question,” says Danny Welbeck.

The Manchester United striker has been asked to clarify his future at Old Trafford after a season that ended in reports he wanted to leave the club, followed by the arrival of a new manager in Louis van Gaal.

Jag blir trasig, moloken och ledsen i båda ögonen av detta. Inte bara för att han är lagets senaste ”äkta” akademiprodukt utan för att han fortfarande inte lyckats cementera en plats i förstaelvan. Som alla ni läsare vet håller jag Dannys anfallsegenskaper högt, men faktum är att jag både trodde och hoppades att han skulle ha kommit längre än han gjort som snart 24-åring. Problemet är dock, som han själv också påpekat, att han inte fått spela tillräckligt mycket på sina naturliga position. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han om han varit tillräckligt bra hade fått spela mer. Dock: Wayne Rooney och Robin van Persie är inte två lirare man puttar åt sidan i moment 1. RvP för att han är så oerhört bra och Wayne Rooney för att han under den senaste säsongen haft David Moyes som coach när RvP varit skadad.

Ändå har han tidigare hyllat Uniteds val att ge sina anfallare flera kompetenser:

”They teach their forwards to play four different positions – on the left, up front, behind the striker or on the right wing. It’s a great asset to have, being able to mix and match. When you are called upon by the senior team, it’s not then a whole new world for you.”

Skulle han göra ett kanonmästerskap i Brasilien är jag rädd för att lockelsen att spela ordinarie i en annan klubb kan bli för stor. Om nu inte LvG har löst situationen innan dess – vilket jag innerligt hoppas – och förstått vikten av att ha en Danny i leden. Inte bara för hans mångsidighet och hans fortsatta potentiella utvecklingskurva, där jag tror fortfarande att han kan bli en world beater.

Utan för att ett United utan Welbeck är ett United med aningen mindre själ.

Och i dagens alltmer själlösa fotboll är spelare som han spelare vi fans vill fortsätta tro på.

Independentartikeln avslutas med att Unitedanfallaren precis berättat hur mycket han beundrade spelare som Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho och därefter fått frågan om han hade några Brasilientröjor hemma.

Svaret:

“No, always United.”

1 | United, Welbeck | permalänk

Dead transferline day

dejved

Inga comings and goings denna sista dagar, vilket leder till kluvna känslor: Skönt att kunna koncentrera sig på annat men bedrövligt trist att mittfältet decimerades istället för att utökas. Men mycket vägs så klart upp av den enda värvning Moyes drog ur hatten. Men till sommaren kommer han inte undan med att skeppa ut tre spelare och bara ta in en. Märkligt, men det sas ju tidigt att Moyes ville ha en mer trimmad trupp. Nu har han det och på skadefronten väntar vi i princip bara på Carrick och Nani.

Inga ursäkter kvar. Bara att gå ut och köra över Sparkys fotbollsmördare.

Elvan i morgon, 16-avspark dagen till ära:

DDG

Rafael – Evans – Smalling – Evra

Fletcher – Fellaini/Jones

Valencia/Mata – Rooney – Young

RvP

Målvakt: Mannen som Bosse P vill ha bort från United, för att han inte är Unitedstandard, kanske kan få förnyat förtroende av sin boss. Trots det. Vi tror det.

Backlinje: Rafael? Ja. Evans? Ja. Evra? Ja. Sen är det klurigare. Smalling ligger antagligen först i kön, men om Jones inte ska lira mittfältare så blir det tufft. För Evans del spelar det ingen roll, han har varit lika bra med båda, men med tanke på att Smalling var så bra senast så är han högre upp i hierarkin och är favvo att starta. Oavsett status på Rio. Jag tror inte att Rio startar en match till om nu ingen mittback går sönder (hahaha).

Mittfält: Ska man någon gång starta Fletcher och Fellaini så är det väl på ökända Britannia. Moyes var svävande kring afrotanken och sa att han behövde ”match practice”. Jag utgår från att han menar i Premier League eftersom det är där han har sitt jobb, men garderar med Jones (varför har jag börjat gardera elvorna?!).

Framåt då: Knappast både Januzaj och Mata från start och jag ser tyvärr inte att han kan peta Young efter dennes 1+1 senast. Rooney måste givetvis in och jag hoppas att han då puttar ut spanjoren till höger och inte går på mannen som bottled it och ska vara kapten för ett sydamerikanskt fotbollslandslag.

RvP förstås. Och så kommer en lite irriterad och ettrig Ärta in och avgör när vi kört fast i det fruktlösa inläggsspelet.

* Inte ett ord om Welbeck i dag heller, vad jag sett. Då kan vi inte tolka det som annat än att han antingen har några private business att attend to eller helt enkelt inte fick plats i truppen mot Cardiff. Mysko, men sånt här sker med jämna mellanrum i United och jag blir lika förbryllad varje gång.

Blev lite orolig när jag gick in på physioroom.com och såg att Carrick skulle vara borta till 22 februari. Men så mindes jag lugnande ord från Moyes om att skadan inte var så allvarlig, eller har jag drömt det? Statsnörd som jag är kollade jag ändå upp hur mycket han spelat hittills under sin Unitedkarriär:

216 av 266 ligamatcher sedan ankomsten 2006 fram till i höst = 81 procent av samtliga. 15 av 23 ligamatcher i höst/vår = 65 procent. Hans ”sämsta” närvarosäsonger är 08-09 och 10-11 då han enbart lirade i 74 procent av ligamatcherna.

OLD AGE CATCHES UP WITH US ALL!

* 26 december 1984 förlorade vi mot de rödvita senast. 12 vinster och 1 kryss sedan dess.

Fan att jag skulle ta fram det.

* Steven N’Zonzi, quizzed by police i höstas, passade på att ta ett rött kort i veckan och är avstängd, vilket gör det några procent lättare för vilket innerfält Moyes tombolahjul nu snurrar fram. N’Zonzi är en med Stokemått mätt skicklig lirare. Det säger en del om klubben att de går all in på Lee Cattermole i dag. Det påminner lite om NHL-lag som jagar så kallade poliser att gå ut och mosa motståndarstjärnorna. En dag kommer fotbollen ha vuxit ifrån Cattermole & co. En dag då jag garanterat inte kommer att ligga i fosterställning och gråta i duschen.

* Sist: Kulturbärar-Moyes för Fergies tradition vidare med att skita i hur fan man ser ut på skallen.

alexxx

förjie

älx

Soccer - Barclays Premier League - Manchester United v Derby County - Old Trafford

hätt

2 | Carrick, Moyes, Sir Alex, spekulationer om startelvan, United, Welbeck | permalänk