2-0 och tre poäng mot Everton. 

Vi kan väl vara överens om att vi kan glädjas åt det i alla fall?

Spelmässigt? Inte mycket som gladde en Unitedsupporter.

Marcus och Martinus-glädje:

• Garnacho fixade två straffar i en och samma halvlek. Och offensivt var det den unge argentinaren som fick upp pulsen på fansen.
• Ännu en nolla för den ofta så hårt kritiserade Andre Onana. Jag är inte helt övertygad än, men det tar sig. 
• Tre poäng. Man kan ju inte vara besviken egentligen efter att ha fixat maximala poäng. Men i ärlighetens namn var det en match som kvalitetsmässigt bör läggas i en låda som ställs långt bak i garderoben. I alla fall ur Uniteds perspektiv. 

United-klass:

• Evans-Varane. Visst, Everton hade 20+ avslut (det har alla lag mot United nuförtiden) men vårt mittlås ska inte beskyllas för det. Och det säger nog faktiskt mer om Evans än om ligan, att han inte är ett rundningsmärke i det här läget i karriären. 
• Straffarna. Jag ska erkänna att jag var mer nervös när Rashford fick chansen av Bruno, men han var lika lugn han. 
• Bruno, ja. Han såg mer ut som den gamle Bruno än den bleka kopia vi sett alltför ofta under säsongen. Fortsätt så! 

Fortfarande ledsamt att se:

• Strukturen som gör att ytorna på mittfältet öppnas likt Röda havet. Det är helt oförståeligt att det ser ut så oavsett om motståndarna är FC Bayern eller Sheffield United eller Everton. Casemiro och Kobbie och Scott (vad hade han för roll mot Everton?) verkade ha svårt att hitta vilka ytor de skulle vara på och frågan är ju vems fel det är? Jag vägrar i alla fall att anklaga Kobbie. 
• Att United ser allt annat än samspelt ut och att man fortfarande tänker “vad gör dom egentligen på träningarna varje vecka?”. Allting kan ju inte bero på att viktiga kuggar som Lisandro och Luke Shaw saknas, för gör det det är det ett underbetyg till ledarstaben.

Inte okej:

• Everton är i usel form, men såg spelmässigt ut att stundtals dominera United. På Old Trafford. Med en striker som Solanke eller Toney hade United inte vunnit. Basta. 
• Det är faktiskt helt sjukt att en klubb av Manchester Uniteds kaliber inte har en erkänd vänsterback att spela med. Helt sjukt. 

Sist: 

• Vårsäsongens viktigaste match står för dörren nästa söndag. Förlust mot Liverpool och det blir mer roligt att följa vad som händer utanför planen med Ineos & co än det som händer på planen. 
• Jag är helt övertygad om att United hade fått straff på handsen i slutet av första halvlek om man inte fått två straffar redan innan. Och det är galet. 

För oss som varit med förr känns det nog ännu konstigare.

Ett United som ser som enda utväg att stå med elva spelare på egen sista tredjedel och chansa på kontringar. 

I tio år har vi hamnat efter City – det kan bli tio år till. 

Mest positivt:

• Eftersom vi hellre ser City som mästare (eftersom ingen bryr sig osv) än Liverpool var den här förlusten positiv ur den aspekten. 

Wihooo!

• Trots att man 1) räknade med förlust och 2) fick uppleva en spelmässig slakt så var ändå Marcus Rashfords 1-0 som gjorde att man fick vråla ut sin glädje över ett fantastiskt avslut av en hemmaprodukt. Där och då var vi lyckligast i världen, tillsammans med Rashford. 

Helt okej:

• Andre Onana var väl Uniteds genomgående främsta spelare. 
• Kobbie är ju alltid minst 6/10. 

Mest sorgligt:

• Att Unitedspelarna inser att dom är sämre än motståndarna redan på förhand. Precis som mot Liverpool går man in med inställningen att man inte kan spela bättre än det andra laget. För oss som varit med ett tag är det ledsamt att se (även för andra också, givetvis) ett United inkapabelt att spelmässigt dominera eller ens möta upp topplag i ligan. 
• Hur Erik ten Hag kan säga att det var “en bra insats”. Visst, man höll nollan i nästan en timme, men då kan man ju säga att det var “en bra defensiv insats i en timme” (om man nu tycker det). Han inspirerar inte fansen direkt, Erik. .
• Och uppgivenheten som liksom genomsyrar detta United i såna här matcher: Så fort City kvitterat så fanns bara en utgång och det märktes i både byten och i inställningen hos spelarna. 

Inte gott nog:

• Manchester United överlag. Det är fortfarande öppen hjärtkirurgi som krävs för att ta nästa kliv. Frågan är om Jim Ratcliffe gör processen kort med ten Hag redan nu eller väntar tills i sommar. Nederländaren lär dock behöva uträtta stordåd med både resultat och spelidé de närmaste månaderna för att han ska ha en chans att få vara kvar i Uniteds “omstart”. Och varför skulle det plötsligt hända?
• Jaja, skador hit och skador dit: Vem/vilka är det som sett till att alla andra topplag har spelare som kan komma in och ersätta på de flesta positioner utan att det blir någon nämnvärd påverkan på laget? Hur kan Liverpool vinna en cupfinal med typ 12-åringar i startelvan? Nu kan man ju efter fem minuter se att Lindelöf vs Foden var en ojämn match, men det hjälper ju inte om ingenting händer förrän det blir mål av just den anledningen. Och att byta in Sofyan Amrabat i underläge? Alltså, man baxnar fan. 

Sist:

• Givetvis är topp 4 borta nu så det är bara FA-cupen kvar som lever innan augusti. Men alltid är det något. 

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Därefter var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8.

I dag hittar vi passande nog en gammal #7 på just plats #7.

7) Memphis Depay – 400 miljoner, PSV 2015

Tog över tröja #7 efter att en annan spelare på den här listan (ja, ni kan lista ut vem det är…) precis lämnat klubben. Redan då talades det om hans talang utanför planen, i en annan kulturell sfär, och i ärlighetens namn minns jag mer av det än av hans insatser i Unitedtröjan. Nederländaren är fortfarande, nio år efter ankomsten till Carrington, aktiv på den högsta nivån och så här i efterhand kan vi konstatera att flytten från PSV till United 2015 kom alltför tidigt för honom. 

För vi snackar ingen Jaap Stam, Park eller Ruud van Nistelrooy, tidigare supertransfers från Philips, när vi nämner Depay. Han klarade bara 18 månader i United innan han försvann till Ligue 1 och Lyon (där han blommade ut) och det är inte många vackra minnen vi har från hans tid i klubben. Tanken var att han skulle hålla till på vänsterkanten, som ytterforward, och han kom som skytteligavinnare från nyblivna mästarna i Holland, så förväntningarna var skyhöga. ”I have no doubt that he has the potential to become a great footballer for this club and he is at the right club to continue the good work he has done so far.” sa hans manager Louis van Gaal, aka Dödgrävaren, efter signeringen.

Nu ska vi ju minnas att han hade just Uniteds tråkigaste tränare i mannaminne när han var i klubben, vilket inte underlättade, men vi ska inte glömma exakt hur dålig han var i United. Vi kan räkna på handens ena fingrar hur många spelare klubben lagt ut över en halv miljard på för att skicka iväg redan under andra säsongen. 2 mål på de 33 ligamatcher han valdes ut till ger en liten fingervisning exakt om hur effektiv han var i offensiven.

Inte heller fick vi någon användning för hans frisparkar. Sista säsongen i PSV stoltserade han med 7 mål på 33 frisparksförsök, vilket är en oerhörd siffra. I United har jag inget minne av att han satte en enda och en snabbsökning senare visar inte heller några fynd förutom en som var ”nära”.

Hans leverne utanför planen påverkade sannolikt hans förmåga att skina på planen, liksom den spelstil som förespråkades i United då (liksom nu), men allt går givetvis inte att skylla på omgivningen. Faktum kvarstår att det var en enorm missräkning att ta in Memphis Depay. Till och med det så pass illa att han lägger sig på en hedervärd sjundeplats i knivskarp konkurrens på den här listan.

På återhörande.

Samma startelva – samma utgång.

Uniteds inledning på året kunde inte vara bättre poängmässigt. Men än en gång känns det som att man kom undan med andan i halsen.

2-1 mot Luton borde varit 5-1 men kunde lika gärna ha slutat oavgjort. 

Mäktigt:

• Skandinaviens hetaste anfallare är dansk och heter Rasmus i förnamn. Grabben kan inte sluta göra mål längre och lägg till att han ser ut att ha sprungit ett maraton i 80:e minuten varje match så visar det att målen knappast gör att han slutar arbeta för laget. 1-0-målet var klassiskt påpassligt och 2-0 var fantastiskt snabbtänkt och krävde enormt hög klass för att utföra. 

Unitedklass:

• Kobbie Mainoo: Hade United haft tio spelaer till med samma självklara pondus, spelsinne och förmåga hade vi varit både i serieledning och i slutspel i CL. 
• Jonny Evans inhopp. Veteranen satte inte många tår fel när han kom in. Otroligt, egentligen. 
• Scott McTominay. Kom in, rörde knappt bollen, men fixade än en gång tre poäng. Kanon.
• Omställningsspelet (som tydligen än en gång var plan A för ten Hag) skapade mängder med lägen efter paus. 
• Defensiven efter paus, trots allt. Luton skapade ett par halvchanser, totalt, på de sista 45 minuterna. 

Inte gott nog:

• Marcus Rashford må påstå att “vi hittat formen i precis rätt tid” men är det här hans definition av att “vara i form” är ribban låg. Fuskar i försvarsspelet, kommer inte loss på sin kant… det mest minnesvärda offensivt var hans passning till Garnacho efter paus. Det räcker inte. 
• Casemiro är inte den Casemiro han en gång var. Det är bara att konstatera. Rimligen hans sista vår på europeisk toppnivå. En nivå han inte längre når, utan oftast är ett steg efter på. 
• Att Luke Shaw skadades och tvingades gå av i första halvlek. Igen. Kan inte vara rimligt att det händer två gånger i rad?
• Medan Uniteds resultat fortsätter att imponera vecka efter vecka går kaptenens insatser i fortsatt motsatt riktning. När gjorde Bruno Fernandes en riktig kanonmatch senast? Mot Luton spred han sina passningar och skott överallt utom där det var meningen att de skulle hamna. 
• Apropå lägen i andra halvlek: Herrejösses, vilken orgie i missade superlägen. Och att Garnacho kan vara så vek i frilägen? I samma stund som han kom fri sa jag till sonen “han kommer inte att komma till avslut”. Med så mycket fotboll i sig, är det underligt. 

Till sist:

• Inga high-fives från Dalot på hela matchen? Otroligt. 
• 21 skott emot oss innebär i sig ingen katastrof (eftersom åtminstone hälften av dom aldrig ens var nära Onana), men det är väl snarare så att vi i vår enfald tror och hoppas att United ska kunna dominera en match mot 17-placerade Luton med bollen i ägo. 
• Någon som saknar Antony? Martial? 
• Satt precis och tänkte på Mason Mount. Har någon spelare som kommit till United för så mycket pengar varit skadad så länge sin första säsong? Otroligt. 

“In med Scott för att säkra tre poäng”

Det började som ett skämt, men nuförtiden är det som att Scott McTominay blivit en slags otippad frälsare för United. 

På riktigt. 

Hans 2-1 på Villa Park gör att hoppet om topp 4 inte är helt dött än. 

Himmelskt:

• Trots en till största delen fruktansvärd säsong har vi fått ett gäng sena avgöranden som gjort att pulsen gått upp i 180 på bråkdelen av en sekund. Inte sällan har det varit allas vår favorithackkyckling från Skottland som “orsakat“ detta. Avslutet bakom “världens bäste målvakt” var enastående beslutsamt. 
• Inlägget till Scott. Diogo Dalots offensiv har verkligen tagit nya, stora kliv. När han numera är till stor del pålitlig även defensivt är jag oftare än tidigare trygg med att se honom starta (även om jag börjar tröttna på hans high-fives).

Unitedklass:

• Jag blir mer och mer förälskad i Kobbie Mainoo. Visst gör han misstag ibland, men 9 gånger av 10 ser man vilket beslut han tänker fatta och så gör han det och utför det som han ska. Att en egenproducerad spelare kommer fram och imponerar så i den åldern, på den positionen, är ingenting som händer ofta. Jag minns inte ens om jag sett det sen Nicky Butts dagar (och då fanns det lite konkurrens framför honom). 
• Onana är verkligen ingen jag känner mig trygg med längst bak, men mot Villa tog han det han skulle ta (om än med lite flyt) som Unitedkeeper. Och lite till faktiskt. 
• Målet! Inte bara Maguires nick (han vinner ofta i offensivt straffområde, men oftast till ingen nytta) utan Højlunds påpasslighet framför mål. Dansken kan helt plötsligt inte sluta göra mål. Och United gjorde alltså mål på en fast sitatuion! 
• Alejandro Garnacho är numera given i startelvan och det har gjort att han växt ut ytterligare. När han höjer standarden på avsluten (han kan inte cykelsparka in bollar i krysset varje vecka) är han inte bara lovande, utan en superstar. 

Blekt:

• Spelplanen. I ärlighetens namn hade ju hemmalaget mest av spelet och de flesta målchanserna och man ser att de har ett grundspel som innefattar att veta vad de ska göra för att försöka bryta ner lag. Det har inte United, som fortsätter att sätta sina pengar på omställningar och ännu har förtvivlat svårt att bygga något i innehav. Tänk bara hur många långbollar bakom backlinjen till Martinez man slog, främst efter paus.
• Försvarsspelet på hörnor är fortfarande allt annat än förtroendeingivande. 

Frågetecken:

• Hur ska United kunna fortsätta jakten på en topp 4-placering utan Lisandro Martinez? Jag kan inte liksom se att det kan gå.
• Vigge kom in i stället för Luke Shaw och lirade vänsterback. Varför? Varje gång någon liknande förändring skett tidigare har Dalot – med mängder av erfarenhet där – flyttat över till vänster. 
• Varför spelar vi alltid söndagskvällar nuförtiden? 

Sist: 

• Casemiros reaktion på Matty Cashs filmning (och det efterföljande gula kortet) var aningen överdriven. Men kul att se. 
• Luke Shaw klev alltså av i förebyggande syfte. Han får inte vara skadad. Så är det bara.
• Topp 4 är inte helt uteslutet i och med trean på Villa Park, men det ska nog mycket till för att United ska passera både Aston Villa och Spurs under våren (om nu inte England vinner en plats till med hjälp av koefficienter). Conference League känns mer realistiskt. Inte riktigt det Ineos siktar på, va?